Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
läggning ej medger utförandet av en dylik provserie,
får densamma uppdelas i två, nämligen C—3 m—C
(C—15 s—C) och O—3 m—O—3 m—O (O—15 s—O).
Detta uppdelade prov är emellertid att betrakta som
en kompromisslösning och lämnar ingen säker garanti
för att brytaren kan bemästra samma slut- och
bryt-strömmar enligt det kompletta provet.
Den osymmetriska brytförmågan verifieras genom
en provserie O—3 m—O—3 m—O (O—15 s—0), där
den osymmetriska brytströmmen skall vara minst
100 % av den osymmetriska märkbrytförmågan.
För att brytarens användbarhet i hela
brytström-intervallet upp till den 100 %-iga brytförmågan skall
verifieras, erfordras särskilda brytserier vid 10 %,
30 % och 60 % av den fulla symmetriska
brytströmmen. Provströmkretsens effektfaktor får ej överstiga
0,15. Vissa andra villkor äro föreskrivna för att före-
bygga att provserier skola kunna utföras, som endast
skenbart äro bevis för en brytares användbarhet.
IEC-normerna taga endast hänsyn till brytares
beteende under kortslutningsförhållanden och ge
därför inga föreskrifter beträffande isolationsgrad och
uppvärmning under normala belastningsförhållanden
m. m. Normerna innehålla vidare inga föreskrifter
om den återvändande spänningen vid brytprov, ehuru
det i företalet är angivet, att den återvändande
spänningens tidsförlopp är av allra största betydelse för
brytförloppet. Föreliggande erfarenhet har ännu ej
möjliggjort en normering i detta hänseende.
Det vore önskvärt, om genom samarbete mellan
kraftverk, tillverkande firmor och statliga
institutioner även Sverige kunde bidraga till att påskynda
utgivandet av kompletta normer för provning och
bedömning av brytare.
Korta ledningar för högfrekvensöverföring (nedled
ningar för mottagningsantenner).
Av E. T. GLAS och P. ÅKERLIND.
Inledning.
Föreliggande artikel utgör fortsättning på en
teoretisk framställning i Elektrotekniks augustinummer
19371. Avsikten är dubbel, dels att genom mätningar
(Telegrafstyrelsens radiobyrå) på utförda exemplar
av nedledningar för mottagningsantenner ge en
antydan om frågans nuvarande läge, dels att pröva,
huru den förut skisserade teorien stämmer med de
verkliga resultaten. Som förut nämnts kan man på
grund av de gjorda approximationerna — det
bort-sågs bl. a. från egenkapacitet hos
transformatorllnd-ningarna, från induktans hos antennkablar och från
ohmskt motstånd i största allmänhet — icke vänta
sig mycket god överensstämmelse, i synnerhet icke i
närheten av resonanstoppar. Fortfarande betraktas
ledningen blott ur synpunkten av dess
signalöver-föringsförmåga, medan dess eventuella
störningsreducerande egenskaper lämnas därhän.
Den förut definierade överföringsfaktorn k
uttrycker ledningens överföringsförmåga såvitt möjligt
i och för sig, dvs. utan hänsyn till antennens eller
mottagarens egendämpning, log k anger alltså icke
transmissionsnivåns verkliga värde utan i stället
skillnaden mellan två olika nivåer, nämligen
1) då antenn och mottagare förenas genom den
ifrågavarande överföringsanordningen (mottagarens
ingångsspänning V’), och
2) då antenn och mottagare förenas direkt
(mottagarens ingångsspänning V").
Av formlerna (1, 2 och 3) i föregående artikel fås
W’\ g
E
V 9<2
i
■ k
Logaritmen härför är den verkliga
transmissions-nivån. Enligt fig. 1 uppmätes k. Frekvenskurvorna
fig. 4—6, 9—10 ha upptagits med Ca = 200 fiijJ-’
och belastningen Rh — 5 kQ (motsvarar
mottagarebelastningen). Emedan g — a> Ca Rh kan man alltså
göra upp en kurva för reduktionsfaktorn
V g2 + 1
Denna kurva visas i fig. 2. fc-kurvorna 3 unna ge-
Ledning unc/erprov
2, 3,4,5
Ledning under prov
nr 1
Ledning under prov
nr 5
(i)
i Teknisk tidskrift. Elektroteknik 1937, sid. 130—136.
V’ och V" rörvoltmeter med 8 umF ingångskapacitet, annars
ej belastande.
V
R7i = 0 —oc. Standardvärde 5 7«1’. Ca = 200
Fig. 1. Uppmätning av överföringsfaktorn k för
antenned-ledning.
8 jan. 1938 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
