Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
mätnoggrannhet är 1 % av skalvärdet vid hundradelad
skala. (AEG.-Mitt., november 1937.) sah.
Frekvensmeter. AEG har utarbetat en
frekvensmeter, som förenar direkt avläsning med god
noggrannhet. En kondensator laddas och urladdas
omväxlande över två rör, som matas av ström med den
frekvens, som skall mätas. I rörens anodkrets
inkopplas ett mätinstrument, som mäter, medelvärdet av
laddstötarna, vars storlek ökar med frekvensen.
Därvid hålles rörens gallerspänning konstant av två
separata styrrör. På grund av rörens höga inre
motstånd och kondensatorns korta laddtid måste
kondensatorns kapacitet hållas mycket liten. Man är därför
tvungen att införa anordningar, som förlänga
ladd-tiden, så att större kondensatorer kunna användas,
varigenom laddstötarnas medelvärde ökas och därmed
mätnoggrannheten.
Den övre mätgränsen begränsas till omkring
100 000 p/s av motståndets parallellkapacitet, den
undre mätgränsen till ca 10 p/s av intervallet mellan
laddstötarna. Den ström, som skall mätas, skall ha
en spänning av mellan 0,5 och 50 V.
Frekvensmeterns noggrannhet är beroende endast
av variationerna i den likströmskälla, som användes
för kondensatorns laddning. Dessa variationer
kompenseras av en stabilisator och en kompensator. Andra
felkällor ligga i kapacitetsvariationer och rörens
åldring. Trots detta uppgår frekvensmeterns mätfel till
endast ± 0,5 % för frekvenser under 10 000 p/s och
± 1 % för frekvenser mellan 10 000 och 60 000 p/s.
Apparaten är byggd för nätanslutning och är försedd
med en anordning för kalibrering med nätfrekvensen.
(AEG.-Mitt., november 1937.) sah.
Undervattenskabel i Skottland. I mitten på förra
året lades en sjökabel i sjön Loch Awe i Skottland
under ganska märkliga omständigheter. På
förläggningsstället har sjön en bredd av 5 50 m och ett högsta
djup av 54 m. Undervattenskabelns längd blev 720 m.
Det var förenat med mycket stora svårigheter att
transportera de 10,5 t tunga kabeltrummorna över de
bristfälliga tillfartsvägarna och de talrika gamla
stenbroarna, som ledde fram till sjön. Med tillhjälp av en
4-axlig specialvagn med luftringar kunde emellertid
transporten genomföras utan olyckshändelser.
Det var inte möjligt att använda ett kabelfartyg
för förläggningen, då tillfarterna till sjön voro alltför
grunda, icke heller var det ekonomiskt genomförbart
att bygga en flotte av tillräcklig storlek. Minst av allt
var det möjligt att dra kabeln över sjön utan några
som helst hjälpmedel, på grund av risken för kabelns
avslitning genom egen vikt. Det återstod därför
endast att upphänga kabeln i flöten, som man sedan
skulle låta sjunka, så att kabeln kom att ligga på
sjöbottnen. Prov visade, att man behövde 800 flöten för
att bära en kabelvikt av ungefär 10 kg/m, så att
kabeln höll sig flytande ungefär 27 min., om man i
bottnen på flötena borrade ett 1,6 mm hål och på
översidan ett 2,4 mm hål. Flötena utgjordes av
bleckbehållare med en volym av ca 27 dm3.
På grund av trafiken på sjön kunde förläggningen
äga rum först på kvällen. Man drog först en
ståltross tvärs över sjön. Därefter utrullades kabeln från
trumman och försågs undan för undan med flötena,
där bottenhålet var borrat i förväg. Sedan kabeln
längs trossen dragits tvärs över sjön, skickade man
ut folk i roddbåtar för att borra hål på flötenas
översida. Kabeln höll sig flytande till dess detta arbete
var färdigt efter 21 min. Under tiden fylldes flötena
med vatten undan för undan, och 25 min. senare hade
kabeln sjunkit. Tillräckliga reservlängder funnos vid
stränderna, så att man efterhand kunde ge efter på
kabeln, så att den ordentligt kom ned på sjöbottnen.
(Post. Off. Electr. Engrs. J., oktober 1937.) sah.
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll sitt ordinarie
vårsammanträde i Gävle tillsammans med Tekniska
föreningen i Gävle den 14 och 15 maj.
I samband med vårsammanträdet voro utflykter
anordnade dels till Sandvikens jernverk, dels till
Korsnäsverken.
Kl. 9 den 14 maj gick färden från Gävle, där samling
skett, till Sandviken, varest en skara sakkunniga
ciceroner förde färddeltagarna runt i järnverket. Den till
buds stående tiden var visserligen alltför kort för att
deltagarna skulle kunna få någon djupare inblick i
tillverkningsmetoderna, men samtliga torde dock fått en
uppfattning om det oerhörda arbete och den
organisation som ligger bakom ett dylikt företag. Särskilt
intresse torde den nyinstallerade stora elektrostålugnen,
ävensom de i samma byggnad befintliga
högfrekvens-ugnarna hava väckt. Efter besöket vid järnverket följde,
en kortare visit å den nybyggda sportplatsen
"Järnvallen", varefter färddeltagarna under värdskap av
Sandvikens jernverk bänkade sig vid en s. k. enkel lunch, vid
vilken intet fattades. Såsom representant för
Sandvikens jernverk hälsade direktör Yngström de
närvarande hjärtligt välkomna till Sandviken. När gästerna
med stor självövervinnelse syntes kunna slita sig från
den lockande undfägnaden frambar direktör Holm till
Sandvikens jernverk deras tack för allt vad de under
dagen undfått ifråga om såväl andlig som lekamlig spis.
De väntande bussarna förde därefter färddeltagarna
till Korsnäsverken, där nu en rundvandring genom de
olika avdelningarna följde. Deltagarna fingo här en
inblick i tillverkningsprocessen av sulfat- och sulfitmassa,
alltifrån uppforslingen av trästockarna till sliperiet tills
den färdiga sulfat- eller sufitmassan färdigförpackad
lämnade anläggningen. Den i Korsnäsverken befintliga
mottrycksångcentralen besågs med stort intresse.
Kl. 19,30 samlades mötesdeltagarna till sammanträde
å Hotell Baltic.
Sammanträdet öppnades av Svenska
elektroingenjörsföreningens ordförande, direktör Yngve Holm, som i ett
kortare anförande hälsade de närvarande välkomna till
dagens sammanträde samt anhöll att Tekniska
föreningens ordförande, direktör G. Hornborg, ville fungera som
ordförande under sammanträdet.
Direktör Hornborg tog därefter till orda och uttalade
sin tillfredsställelse över att Svenska
elektroingenjörsföreningen förlagt sitt vårsammanträde till Gävle och
uttryckte den förhoppningen att ett givande samarbete
även måtte äga rum under kommande år.
Ordet överlämnades därefter till den förste av
aftonens föredragshållare, .civilingenjör Fredrik Pettersson,
vars föredrag behandlade "Sandvikens elektriska
anläggningar".
Ingenjör Pettersson redogjorde till en början för
Sandvikens belastning, dess storlek, utnyttningstid m. m.
samt för de kraftkällor från vilka Sandvikens
energiförsörjning skötes. Järnverket förbrukade år 1937 ca
111 mill. kWh med ett högsta medeleffektvärde av ca
20 000 kW, motsvarande en utnyttningstid av 5 500
timmar. Av energimängden kommer ca 15 mill. kWh från
Näs kraftverk, 37 mill. från Krångede och återstoden,
ca 59 mill. kWh, från Lanforsen. Sandviken disponerar
dessutom en egen reservcentral med 2 st. ångturbiner
om tillsammans 3 000 kW, vilka emellertid endast köra
vid extrema tillfällen. Huvuddistributionen inom verket
2 juli 1938
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
