Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
ELEKTROTEKNIK
Redaktör. JULIUS KÖRNER
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLÖGFÖRENIfiQCrt .
INNEHÅLL: Elektroteknikens utveckling — en materialfråga, av Ragnar Liljeblad. — Högspänningslinjers
jordning med hänsyn till överspänningar och reläskydd, av Gustaf Löfgren. — Notiser. — Litteratur.
Elektroteknikens utveckling — en materialfråga.
Av RAGNAR LILJEBLAD.1
Inledning.
Det är med stor tvekan, som jag åtager mig att i
dag tala över ett sådant ämne. Yid ett tillfälle
som i dag skulle det visserligen vara lämpligt med en
sammanfattande tillbakablick, liksom ett försök att
lyfta en smula på framtidens förlåt för vår vetenskaps
möjligheter, men att göra detta på den korta tidén
av en timme har synts mig tämligen omöjligt, utan
att framställningen förfaller till torrt uppräknande
av en mängd fakta. Jag tror å andra sidan, att det
kunde vara av ett visst värde att uppvisa, vilken
oerhört stor betydelse materialforskningen i dess
vidsträcktaste betydelse haft för elektroteknikens
utveckling. För den som arbetar i den tillverkande
industrien förefaller detta påstående kanske tämligen
trivialt och onödigt att särskilt framhäva, men icke
desto mindre förbises nog materialforskningens
betydelse på många håll och detta kanske delvis även
bland företrädarna för den elektrotekniska
undervisningen. Under det att den äldre ingenjörskonsten
(jag tänker då framför allt på byggnadskonsten) hade
uppnått storslagna resultat innan den moderna
naturvetenskapen sett dagen, och maskinbyggnadskonsten
från början åtminstone delvis utvecklats
självständigt vid sidan av den egentliga naturvetenskapen, är
elektrotekniken helt och hållet ett barn av modern
fysik. Volta, Oersted, Ampère, Faraday och
Maxwell äro namn i en linje, som direkt leder till den
moderna elektrotekniken. I och med Maxwells arbeten
var i väsentlig mån den matematisk-fysikaliska
grunden lagd för elektroteknikens vidare utveckling i vad
det rör den beräkningsmässiga dimensioneringen från
elektrisk synpunkt av strömkretsar, maskiner,
transformatorer m. m. Denna grund har också, något som
man väl för 50 år sedan knappast vågade tro, visat
sig till och med mera hållbar än den Newtonska
mekaniken, till vars noggrannare formulering den
tvärtom indirekt via relativitetsteorien fått lämna bidrag.
När i slutet av förra och början av detta århundrade
en rad framstående elektrotekniker på den
Maxwellska elektromagnetiska teoriens grund hade utarbetat
sina teorier för beräkning och dimensionering av
starkströmselektroteknikens viktigaste organ,
framförallt maskiner och transformatorer, var det nog
i Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningens
sammanträde den 24 mars 1938.
också många, som sade sig, att utvecklingen började
närma sig sitt asymptotiska slutvärde. Så fasta och
orubbliga som de teoretiska grundvalarna föreföllo
och så tydligt som alla olika möjligheter för
utvecklingen därigenom framstodo, föreföll det ganska
osannolikt, att några större revolutioner voro att
vänta.
Man kan knappast säga, att de som hyst några
dylika åsikter blivit sannspådda. Utvecklingen har
under de senaste decennierna gått med stormsteg, och
detta skulle jag vilja framhålla huvudsakligen på två
vägar.
Den ena utgår direkt från den fördjupning av den
rent fenomenalistiska Maxwellska teorien, som den
moderna elektronteorien i dess olika former utgör.
Den har givit upphovet till elektronröret och
därigenom till hela den fantastiska utveckling, som ägt
rum, framförallt på det teletekniska området men
inom krafttekniken även på området för statiska
strömriktare. På denna fråga skall jag emellertid ej
närmare ingå, då den kommer att behandlas av annan
föredragshållare.
Den andra vägen utgöres av den moderna med
fysikaliska och kemiska metoder arbetande
materialforskningen. De fysikaliska metoder, som här komma till
användning, äro väsentligen experimentella och i
varje fall av ganska annan art än den
matematiskfysikaliska metod, med vilken den fenomenalistiska
Maxwellska teorien arbetar.
Det är kanske icke så underligt, om de
fysikaliskkemiska metoder, med vilka materialforskningen till
stor del arbetar, i någon mån förbisetts inom
elektroteknisk undervisning. Man kan ju icke begära, att
undervisningen i en högskola skall kunna på långt
när beröra allt för tekniken av betydelse, och
naturligtvis får man icke försumma den
matematisk-fysikaliska grund, som den Maxwellska teorien med dess
tillämpningar på det tekniskt konstruktiva området
utgör. Det gäller med samma rätt som man ej inom
undervisningen får försumma den teoretiska
mekaniken, som ju utgör fundament för hela
maskintekniken, även om den ensam på intet sätt är någon
tillräcklig grund för nya och revolutionerande
framsteg. Vissa av de för elektrotekniken betydelsefulla
materialfrågorna, särskilt de rent metallurgiska, äro
dessutom av den art, att de i det väsentliga måste
behandlas av rena metallurgiska experter om ock i
3 sept. 1938. häfte 9
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
