Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ivatf/kg
4.S;
o.s
1° —
Ar 1900
Fig. 1. Epstein-värden för plåtprov, watt per kg vid
B = 10 000 för dynamoplåt 1900—1938.
Jag undrar dock, om
samarbete med elektrotekniker,
man ej med en viss rätt kan ifrågasätta, huruvida
den elektrotekniska undervisningen tillräckligt
beaktat betydelsen av den experimental-fysikaliska
mentalitet, av vilken teknikens utveckling i våra
dagar till så stor del är beroende.
I det följande skall jag försöka att i största korthet
belysa materialteknikens betydelse för den
elektrotekniska utvecklingen under detta århundrade.
Ledningsmaterial och magnetiska material.
Beträffande vanliga ledningsmaterial för bästa
möjliga ledningsförmåga är icke mycket att säga,
då praktiskt taget ren koppar funnits ännu innan
elektrotekniken sett dagens ljus. Den ytterligare
förbättring av kopparn som ledningsmaterial, vilken
uppnåtts genom dess elektrolysering, ligger så långt
tillbaka i tiden, att den ej hör hemma i denna
framställning. Ej heller skall jag ingå på de
surrogatmaterial, sorgliga i åminnelse, som under krigstidens
kopparbrist fingo ersätta koppar såsom elektrisk
ledningsmaterial. Så stora fördelar som koppar har, kan
man väl med hög grad av sannolikhet profetera, att
den ej inom överskådlig tid kommer att ersättas med
något annat material. (Jag bortser då från aluminium
som material fö.r kraftledningar och vissa
specialområden inom maskin- och apparattekniken.) Detta så
mycket mer som vetenskapen påvisat, att alla
legeringsämnen ha tendens att försämra
ledningsförmågan, och några förhoppningar att på legeringsvägen
erhålla någon väsentligt bättre ledare än koppar ej
förefinnes.
Så mycket större framgångar ha vunnits på de
magnetiska materialens område. Det är ju praktiskt
taget uteslutande järn med vissa legeringstillsatser
som här kommit till användning. Jag skall till en
början nämna något om vad utvecklingen av den för
tekniken viktiga tunnplåtens magnetiska egenskaper
gjort på transformatorområdet. Det gäller härvid att
hålla isär inverkan av det nya materialet och
inverkan av konstruktiva förändringar. Jag har därför
icke som exempel tagit transformatorer framställda
vid olika tider utan föredragit att utvälja en
transformator av fullt modernt utförande, för att seder-
mera räkna om denna transformator med de
plåtsorter, som vid skilda tidpunkter stått till förfogande.
Plåtsorterna äro då jämförda med varandra på
basis av Epsteinvärdena, och de förluster, som
beräknas erhållna i färdiga kärnor, äro hela tiden
räknade med ett och samma procentuella pålägg på dessa
förluster, vilket pålägg för närvarande uppgår till
10 à 15 %.
Vad först beträffar plåtmaterialet betraktat för sig
har jag i ett par bilder sammanställt dels en
översikt över sänkningen av förlustsiffrorna enligt
Ep-steinproven under årens lopp (fig. 1), varvid det
äldsta värdet hänför sig till vanlig 0,15 mm
Lancashire-plåt. Omkring år 1910 kom, såsom av bilden
framgår, den legerade plåten i kommersiellt bruk, och
slutpunkterna på kurvan hänföra sig givetvis till den
högsta klassen av spänningsglödgad 0,35 mm plåt, som
vi för närvarande använda. Utvecklingen av plåtens
magnetiserbarhet framgår av fig. 2. Den översta
kurvan är tagen ur den sista upplagan (1936) av
Arnold—la Cour’s "Die Transformatoren" och
representerar den konventionella plåt, som fortfarande på
en del håll användes i stor utsträckning. Kurva 2
hänför sig till svensk plåt från tiden omkring år
1926, kurvor 3 och 4 visa egenskaperna hos den
högsta kvaliteten av kommersiellt tillgänglig
amerikansk Armco-plåt för leveranser från år 1930 resp.
1935, och kurva 5 slutligen visar de resultat, som för
närvarande erhållas med den bästa
Surahammar-plåten.
För att undersöka inverkan av dessa material på
en komplett transformator har jag valt en dylik på
20 000 kVA, 10/132 kV. Vad som i sista hand
begränsar mättningen i en så pass stor transformator är för
närvarande dels magnetiseringsströmmens storlek och
dels frågan om kärnans uppvärmning. Jag har
betraktat denna sista som utslagsgivande och sålunda
hållit mig till en konstant förlustsiffra över hela
serien av 3,2 watt per kg i färdig transformator, då
jag tror, att man genom denna förutsättning får en
rättvis jämförelse. De mättningar, som genom denna
förutsättning kunna tillåtas på de olika kvaliteterna,
framgå av fig. 3, vilken bland annat visar, att
mättningen vid den äldsta plåten måste sänkas ned till
7 000, för att man ej skall riskera för hög
uppvärmning på kärnan. Den översta punkten vid 16 000
medför för närvarande en magnetiseringsström av
2,8 %. Om alla w/kg
andra faktorer, 80
såsom isolations- 76
standard och
tem-p eraturstegringar,
äro konstanta,
erhåller man en
serie
transformatorer, vilkas
egenskaper framgå
av-figurerna 4 och 5,
av vilka den
första visar
sänkningen av
förlusterna och den
andra
sänkningen av vikterna,
För
överskådlig-lighetens skull är
Fig. 2. Förlustsiffror för olika
plåtsorter. (Se vidare texten.)
134 3 sept. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
