Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 11 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Sven Nordmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utkräver för rättstridig handling, och dels
civilrätts-ligt, dvs. ersättningsskyldighet till den eller de
personer, som lidit kroppsskada eller annan förlust.
Vad angår straffrättsligt ansvar finnes straff
stipulerat om man är vållande till annans död, vilket
straff i regel är fängelse samt endast i mildare fall
böter. Även stadgas enligt svensk lag straff, om man
vållar kroppsskada å annan person, vilket straff i
regel är böter. Som bekant utgå böter numera i s. k.
dagsböter, dvs. bötesbeloppets storlek sättes i
proportion till den dömdes inkomster.
Ifall någon genom oförsiktighet eller oaktsamhet
förorsakar egendomsskada, är detta i regel icke
belagt med något straff. Endast för vissa i lagen
särskilt omnämnda fall finnes straffpåföljd stadgad för
skada å egendom, så t. e. finnes straff stadgat för att
man genom oaktsamhet vållar eldskada eller genom
sprängningar skadar annans bostad. Vidare är det
belagt med straff att genom vårdslöshet förstöra
elektriska ledningar, som tillhöra staten, eller privata
ledningar, vilka tillerkänts samma skydd som statens
elektriska ledningar. För att ett straff skall kunna
utdömas fordras i regel, att oaktsamhet, vårdslöshet
eller försummelse föreligger. Härvid har man såsom
måttstock, huruvida handlingssättet överensstämmer
med vad som en klok och förståndig person skulle
hava gjort i samma situation. Domstolarna kunna
icke utdöma ett straff utan att åberopa något visst
lagrum, varunder förseelsen kan hänföras, och äro
därför, när det gäller straffpåföljd, bundna av lagens
stadgande. Domstolen kan sålunda icke i samma
utsträckning såsom fallet är med ersättningsskyldighet
och vanliga krav begagna sig av allmänna
rättsgrundsatser och själv genom rättstillämpning skapa nya
rättsregler. För att en arbetsgivare eller
arbetsledare skall straffas med böter eller event. fängelse
erfordras sålunda, att han gjort sig skyldig till
bristande aktsamhet samt att härigenom kroppsskada
event. dödsfall uppkommit eller annan i lagen
särskilt omnämnd egendomsskada. Härjämte kan
givetvis straff följa, om särskilda ordnings- eller
säkerhetsföreskrifter icke iakttagits. I t. e. den elektriska
stadgan finnas särskilda bötesstraff stipulerade, ifall
stadgan icke följes vid anordnande av elektriska
kraftledningar. Straffet kan utgå, även om icke
någon skada uppkommit, ehuru i regel någon
åklagare icke intresserar sig för saken, förrän olyckan
varit framme. När det gäller förseelse mot sådana
särskilda föreskrifter, torde oftast ett företags
ledning, i regel verkställande direktören och ofta även
ett bolags styrelse, anses vara den skyldige.
Möjligen kan avvikelse häremot göras, ifall klart
framgår, att det ålegat annan tjänsteman i ansvarig
ställning att tillse att föreskrifterna följas.
Klart är att det i många fall kan vara svårt att
avgöra, ifall verkligen oaktsamhet föreligger. Att
härvidlag uppställa några bestämda regler är
givetvis svårt utan får i varje fall avgöras, huruvida
handlingssättet motsvarar, vad som kan begäras av en
klok och förståndig man. Det synes dock, som om
domstolarna, när det gäller straff, skulle i
tveksamma fall vara benägna för att fordra starkare
belägg för ovarsamheten, än när det gäller
ersättningsskyldighet mot skadelidande. Även om straff icke
ansetts böra ifrågakomma, har dock
ersättningsskyldighet ansetts föreligga.
Vår svenska lagstiftning är mycket knapphändig,
när det gäller att reglera ersättningsskyldigheten.
I 6 kap. 1 § strafflagen stadgas att skada, som någon
genom brott tillfogar en annan, skall av den
brottslige gäldas, i vad brottet skett av uppsåt eller av
vållande. Har den som skadan led genom eget
vållande därtill medverkat, varder skadeståndet jämkat
efter ty som skäligt prövas. Någon annan
allmängiltig bestämmelse om ersättningsskyldighet finnes
icke. Emellertid har rättstillämpningen gått utöver
detta stadgande och tillerkänt ersättning även i fall,
då brottslig handling icke förelegat. Ett bolag eller
en förening kan t. e. icke begå något brott. Ett straff
måste rikta sig mot en fysisk person. Emellertid
blir i många fall bolaget dömt att utgiva skadestånd,
och i sådant fall kan ju icke ersättningsskyldigheten
grunda sig på en brottslig handling. I flera fall har
ersättningsskyldighet ådömts, utan att något brott
konstaterats. I många fall har icke frågan om straff
varit föremål för prövning utan endast frågan om
ersättning till en skadelidande. Jag tror, att våra
domstolars inställning till dessa frågor bäst belyses
genom att relatera några typiska rättsfall.
Vid Fagerviks sulfitfabrik, tillhörande Wifstavarvs
a.-b., hade anställts experiment för tillgodogörande
av avloppsånga från ångturbin i och för kokning av
sulfitmassa. Därvid söndersprängdes en å en
rörledning anbragt s. k. backslagsventil med påföljd, att
ånga och kokande vatten strömmade ut och så svårt
brände två personer, att desamma avledo av
skadorna. Utredningen visade, att ventilen varit av för
svag konstruktion för att kunna motstå det i
rörledningen alstrade ångtrycket. Såväl bolaget som
dess verkställande direktör blevo stämda till domstol.
Mot direktören yrkades ansvar för vållande till annans
död, och mot såväl bolaget som direktören
framställdes anspråk på ersättning till efterlevande
familjemedlemmar till de avlidna arbetarna. Häradsrätten
dömde direktören till böter för vållande till annans
död samt förpliktade såväl direktören som
Wifstavarvs a.-b. att utgiva vissa bidrag till de
efterlevande. Hovrätten fastställde med något ändrad
motivering häradsrättens dom. Såväl - bolaget som
direktören klagade över domen hos högsta domstolen.
Direktören framhöll, att bolaget bedreve en
omfattande verksamhet med olika avdelningar, för vilka
särskilda avdelningschefer funnos. Direktören själv
ägnade sin huvudsakliga tid åt den ekonomiska
förvaltningen. Han hade icke ägt någon kännedom
om det närmare utförandet av experimentet eller
olyckans förlopp förrän efter dennas inträffande. Han
kunde därför icke förstå, att han behövde dömas till
straff för vållande till annans död, när ingen som
helst skuld visades ligga honom till last. Högsta
domstolen meddelade utslag den 14 mars 1923.
Därvid fann domstolen utrett, att vid experimentet icke
iakttagits vad till förekommande av möjligen
inträffande skada varit av nöden. Försummelse ansågs
ligga till last den hos bolaget anställda personalen,
som utövat ledningen vid ifrågavarande försök, och
bolaget vore därför skyldigt att svara för den
uppkomna skadan. Däremot vore icke i målet
ådagalagt, att direktören brustit i fullgörandet av honom
såsom verkställande direktör och ledamot av bolagets
styrelse åliggande skyldigheter, så att han kunde
anses hava varit vållande till olycksfallet. Med hänsyn
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
