Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 11 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Sven Nordmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
härtill befriades direktören från både ansvar och
ersättningsskyldighet, men dömdes bolaget såsom
sådant att utgiva vissa ersättningar till de dödades
efterlevande familjer. Detta rättsfall är intressant
och visar, att bolagets direktör och styrelseledamöter
icke under alla förhållanden behöva bära ansvaret för
inträffade olyckor, även om dessa berott på
försummelse av bolagets tjänstemän i relativt ledande
ställning. I detta fall är det svårt att förstå, att
direktören själv gjort sig skyldig till någon
försummelse. Trots detta ansåg dock såväl
häradsrätten som hovrätten, att han bure ansvaret för de
vidtagna anordningarna vid experimentets utförande.
Underdomstolarna stödde sig härvid på tidigare
rättsfall och den tendens, som förefunnits att under alla
förhållanden göra bolagets högsta ledning ansvarig för
vad som gjorts av tjänstemän i ledande ställning. Det
måste dock sägas, att det icke varit tilltalande för
rättskänslan, ifall underrätternas ståndpunkt hade
segrat även i högsta domstolen, då ju det vore
orimligt att begära, att direktören i ett sådant stort bolag
även övervakade detaljerna vid experimenten å olika
avdelningar. Det är ju en ren fiktion att göra
gällande, att direktören skulle hava vållat de båda
dödsfallen. Direktören kunde i detta fall åberopa starka
skäl för sin oskuld, och att underrätterna trots detta
dömt honom ansvarig visar den starka tendens, som
förefinnes att göra ledningen ansvarig för
försummelser inom ett företag. Målets utgång i högsta
domstolen visar, att företaget såsom sådant är skyldigt
lämna ersättning vid försummelser, som begås inom
företaget av personer i ledande ställning. Bolaget
kan givetvis icke såsom sådant dömas för någon
brottslig handling eller i detta fall vållande till
annans död men ansågs pliktigt utgiva ersättning för
tjänstemännens försummelser. Det kan antagas, att
ifall ansvarstalan riktats mot den person, som ledde
experimenten, hade denne möjligen ådömts
straff-rättsligt ansvar för vållande till annans död och även
förpliktats att jämte bolaget svara för
ersättningarna.
Jag vill även omnämna ett fall, där bolaget gått
helt fritt.
Några hos Fiskeby fabriks a.-b. anställda arbetaxe
hade under ledning av en -fjärdingsman uppsågat en
vak i isen på en sjö för att kunna draga upp en
pråm på land. Några ruskor blevo icke utsatta för
att utpricka vakens läge. I närheten fanns en
skogsväg, och en person, som färdades över sjön på
sparkstötting, åkte ned i vaken och drunknade.
Bolaget stämdes till domstol med yrkande att utgiva
vissa underhållsbidrag under påstående, att eftersom
bolagets personal underlåtit att utpricka vaken,
bolaget vore ansvarigt för olyckan. Från bolagets sida
framhölls, att detsamma dreve en mycket omfattande
rörelse. Yad anginge pråmens uppdragning hörde
detta till skogsavdelningen, för vilken funnes såsom
chef en jägmästare. Denne hade anförtrott åt
omdömesgillt folk att omhänderhava pråmens
uppdragning. Det kunde icke rimligen begäras, att
bolagsledningen själv skulle följa och övervaka varje detalj
i driften. Skedde försummelser av i bolagets tjänst
anställda tjänstemän och arbetare, borde dessa ensamma
vara ansvariga för skadan. Något vållande kunde icke
läggas bolaget till last. Motsidan gjorde gällande, att
det vore bolagets skyldighet att ansvara för skador,
som uppkommo genom försummelse från
tjänstemännens och arbetarnas sida. Bolaget frikändes
från ersättningsskyldighet i alla instanser. Högsta
domstolen avgjorde målet den 27 sept. 1930 och
motiverade sitt utslag på följande sätt. Väl måste
antagas, att underlåtenhet att utmärka den vid pråmens
upptagning på land uppkomna vaken medverkat till
olyckan, men enär omständigheterna icke givit vid
handen, att skuld till den förelupna försummelsen bör
läggas till last vare sig bolagets styrelse eller någon
dess tjänsteman i den ställning, att bolaget är för
hans vållande ansvarigt, fastställde högsta domstolen
underrätternas domar om att någon ersättning icke
skulle utgå. Denna motivering är märklig ur den
synpunkten, att högsta domstolen direkt tagit
hänsyn till den ställning inom bolaget, vilka de personer
innehaft, vilka låtit försummelse komma sig till last.
Härav synes man hava rätt att draga den slutsatsen,
att bolaget eller dess styrelse icke äro ansvariga för
försummelse, som göres av arbetare, när dessa arbeta
självständigt utan att någon av bolagets tjänstemän
i ledande ställning deltagit i arbetet. Å andra sidan
kan härav utläsas, att ifall någon sådan tjänsteman
deltagit i arbetet, så hade bolaget fått utgiva
ersättning.
I allmänhet måste sägas att svensk rättspraxis går
i den riktningen, att en arbetsgivare får ansvara för
skada å sina egna arbetare, ifall skadan förorsakas
av någon försummelse eller oaktsamhet hos
arbetsledningen.
Det bör särskilt bemärkas, att arbetsgivare och
arbetsledning icke anses ersättningsskyldig, ifall en
arbetare genom oaktsamhet eller försummelse tillfogar
skada å annan arbetare. Härvidlag ha domstolarna,
åtminstone på senare tiden, konsekvent förklarat, att
någon ersättningsskyldighet icke föreligger för
företaget eller arbetsledningen.
Ett annat under senare år avgjort rättsfall, som
kan giva vägledning angående den grad av
aktsamhet som domstolarna fordra, är följande.
En montör råkade under arbete falla ut genom en
fönsteröppning 2 tr. upp ned på gatan och skadade
sig svårt. Olyckan berodde på, att ett skyddsräcke
vid ett s. k. franskt fönster var bristfälligt fastsatt
och lossnade, när montören lutade sig mot detsamma.
Fastighetsägaren, ett bolag, stämdes under yrkande
att utgiva skadestånd. Bolaget frikändes dock i alla
instanser under den motiveringen, att bristfälligheten
icke varit för bolaget känd eller bort kunna vid
tillsyn av sedvanlig omfattning av bolaget upptäckas,
varför något vållande eller någon försummelse från
bolagets sida ej ansågs föreligga.
Bland rättsfall, då ersättning ådömts arbetsgivare,
kunna anföras följande.
En trupp av Västmanlands regemente hade förlagts
på en skulle av en logbyggnad. På order av
vederbörande befäl hade en lykta upphängts, som lämnades
utan tillsyn. Denna föll ned och antände foder på
skullen, och en eldsvåda uppkom. Kronan stämdes
att utgiva ersättning men bestred
ersättningsskyldighet, då någon oaktsamhet eller försummelse icke
ansågs kunna läggas befälet eller manskapet till last,
utan branden endast var en olyckshändelse. Högsta
domstolen ansåg kronan ersättningsskyldig, enär
erforderliga försiktighetsåtgärder till förekommande av
eldsolycka icke blivit vidtagna.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
