Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
för det alltså här rör sig om en ny storindustri, som
på mindre än ett tiotal år har vuxit upp. Dock får
man härav ej överskatta dess betydelse för
sågverksavfallets tillgodogörande, enär denna industri
utnyttjar samma del av sågverksavfallet, som eljest skulle
gå till sulfatfabrikerna. Troligen är det då av större
betydelse, att denna nya industri även med fördel kan
använda sig av de sämre kvaliteter av rundvirke, som
ej gärna tas emot av massaindustrien. Den kan
m. a. o. förväntas bidraga till lösningen av skogens
avfallsproblem, vilket ej är mindre välkommet.
Medan man alltså på ena eller andra sättet lyckats
finna en nyttig användning för den övervägande delen
av sågverksindustriens avfall, så står man trots ivriga
bemödanden alltjämt vid början av problemets
lösning för massaindustriens vidkommande. Inom
sul-fatmasseindustrien är den viktigaste produkten som
tillvaratages flytande harts med ett värde år 1937 av
3,6 mill. kronor. Inom sulfitmasseindustrien har man
nått något längre genom framställningen av
sulfitsprit, vilken tillverkning samma år betingade ett
värde av 6,9 mill. kronor. De nu nämnda samt vissa
mindre viktiga biprodukter utgöra dock i värde
räknat föga mer än två procent av massaindustriens
tillverkningsvärde.
Staten och skogsnäringen.
Vi träffa emellertid här på det egendomliga
förhållandet, att sulfitsprittillverkningen begränsas genom
statliga åtgöranden. Endast en mindre del av den
teoretiskt möjliga framställningen av sulfitsprit
kommer för närvarande till stånd. Det är visserligen sant,
att vid nuvarande prisläge för sulfitsprit hela den
teoretiskt utvinningsbara kvantiteten ej kan
framställas. Men ej heller den del härav, som med
ekonomisk fördel kunde utvinnas, blir nu föremål för
framställning. Orsaken härtill är, att staten för att skydda
tillverkningen av potatissprit begränsar
framställningen av sulfitsprit.
Detta är emellertid blott en detalj i statens
förhållande till skogsnäringen, om jag då i skogsnäringen
inbegriper såväl skogsbruket som de på skogen
grundade industrierna. Statens ingripande i näringslivet
har nämligen haft andra och mera betydande
konsekvenser för skogsnäringen, som det finns anledning
dröja vid i detta sammanhang.
Det mest vittgående ingripandet i näringslivet från
statens sida torde väl äga rum genom dess tullpolitik.
Som ett om ock ofullständigt mått på betydelsen av
detta ingripande kan nämnas, att tullmedlen för år
1937 uppgingo till det aktningsvärda beloppet av 191
mill. kronor. Realiter innebär ju tullskyddet ett
ingrepp i prisbildningen till förmån för de tullskyddade
näringarna. I sista hand måste emellertid denna
förmån betalas av de ej tullskyddade näringarna, dvs.
i främsta rummet av exportnäringarna. Huru hårt
dessa härigenom drabbas låter sig emellertid ej
beräkna genom en enkel aritmetik. Näringslivet är en
högeligen invecklad organism, som till stor del
undandrar sig siffermässiga beräkningar. Yi måste låta oss
nöja med den förnuftsmässiga slutsatsen, att
skogsnäringen härigenom får giva det övriga folkhushållet
ett bidrag, som troligen är av en ej föraktlig
storlek. Skogsnäringen är nämligen en av våra mest
utpräglade exportnäringar, samtidigt som den är en av
landets mest betydande näringsgrenar över huvud
taget.
Att det på sätt som sker låter sig göra att sålunda
belasta vissa näringar till förmån för andra plägar
ofta förklaras med att de näringar som belastas, dvs.
i första rummet exportnäringarna, äro sådana, för
vilka landet äger särskilda förutsättningar och vilka
följaktligen skulle kunna hjälpa andra behövande
näringar. I verkligheten torde det dock — vad
skogsindustrien beträffar —• vara så att vårt kanske
största problem och vår mest betydande svårighet
just bottnar i dess egenskap av utpräglad
exportnäring. Jag skall med några ord söka klarlägga
detta särförhållande vid jämförelse med många andra
exportindustrier.
Visserligen anses blott ca 60 % av våra skogars
årliga avkastning bliva utnyttjad för exportändamål,
men man får då ha i minnet den väsentliga del av
skogsavkastningen, som åtgår för bränsle- och
husbehovsändamål. Av skogsindustriernas produktion går
som nämnt övervägande största delen på export.
Därtill kommer emellertid, att hemmamarknadens
prisläge för sagda industris produkter vanligen
sammanfaller med världsmarknadspriserna. Skogsindustrierna
kunna sålunda icke, såsom fallet är med många andra
exportindustrier, till viss del använda en skyddad
hemmamarknad som stötdämpare.
Härnäst får jag framhålla, att skogsindustriernas
produkter äro i utomordentligt hög grad
konjunkturkänsliga. Från 1927 till 1932 sjönko exempelvis
priserna på massa med 40 % och på trävaror med nära
35 %. Under de senare åren hava vid flera tillfällen
prisändringar på 15 à 20 % kunnat äga rum inom
loppet av ett fåtal månader. Jag behöver kanske
knappast erinra om, att vi under 1938 inom loppet
av 9 månader fingo bevittna ett prisfall på cellulosa,
som saknat motstycke beträffande någon annan
stapelartikel. Det är givet, att dylika snabba och
svår-beräkneliga konjunkturkastningar måste vara
särskilt besvärande för industrier, som på grund av
naturens egen ordning måste hava en så långt
utspunnen produktionsprocess, som fallet är med
skogsindustrierna. Vi kontraktera råvaruköpen på hösten.
Virket avverkas påföljande vinter, flottas under våren
och sommaren, utsorteras och lagras i verkens
timmermagasin efterföljande höst, alltså jämnt ett år
efter inköpet. Under därefter följande vinter sker
förädlingen. Exporten påbörjas i bästa fall vid
näst-påföljande skeppningssäsongs öppnande, dvs. ett och
tre kvarts år efter råvaruköpet. Det säger sig självt,
att tvära och skarpa konjunkturväxlingar för den
färdiga produkten måste vara utomordentligt
besvärande för industrier, vilkas råvarubasis tvingar till en
så uttänjd produktionsprocess. Vår råvarupolitik är
redan, av denna, men dessutom även av flera andra
anledningar ett mycket svårskött kapitel.
Skogsnäringen arbetar därför ingalunda under
gynnsammare förutsättningar än de tullskyddade näringarna
i detta land eller över huvud taget de näringar, som
övervägande arbeta för hemmamarknaden. Snarare
skulle man väl vara benägen att påstå motsatsen,
dvs. att exportindustrierna arbeta under den
svåraste pressen. Ett visst belägg härför erhåller man,
synes det, i det sedan länge konstaterade faktum,
att hemmaindustrien kan betala sina arbetare högre
löner än exportindustrien.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
