Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Jag skall härtill endast i korthet antyda de
speciella besvärligheter, som exportindustrierna i
synnerhet hava att utstå. Vi veta, att statsmakterna till
jordbrukets tjänst vidtagit vissa jmsreglerande
åtgärder, vilka bringat upp priserna å flertalet av våra
betydelsefulla livsmedel, animaliska likaväl som
vegetabiliska, avsevärt över det läge, dessa skulle hava
intagit vid en fri, av världsmarknadspriset på resp.
varor betingad prissättning. Jag vill på intet sätt
angripa denna prisreglering av födoämnena, men jag
vill i detta sammanhang framhålla, att den har låst
fast levnadskostnaderna vid en betydligt högre nivå,
än vad som skulle ha inträtt vid fri prisbildning.
En följd härav har blivit en påtaglig trögrörlighet
hos arbetslönerna. Det är alltid svårt att sänka
lönenivån, om icke levnadskostnaderna samtidigt sjunka,
så att reallönen icke behöver rubbas. För
skogsindustriernas vidkommande innebär detta, att de
betydande prisfall, som under olika perioder inträffat på
exportmarknaderna, icke kunnat i nämnvärd mån
kompenseras genom ändringar i arbetslönenivån. Jag
har förut nämnt, att prisnivån för sågat virke sjönk
med 35 % från 1927 till 1936. Under denna tid
nedgick lönenivån vid sågverken blott med 4 %. Under
samma 10-årsperiod sjönko massapriserna med 40 %
men arbetslönenivån vid verken steg med 4 %.
Jag nämner detta för att visa, huru pass besvärlig
skogsindustriernas ställning är, när de i ryggen hava
en genom statsmakternas reglering av
levnadskostnaderna svårrubbad lönenivå och framför sig dels en
exportmarknad, som är utomordentligt
konjunktur-variabel, och dels en liten hemmamarknad, som helt
följer exportmarknadspriserna. Industrien har då
icke haft någon möjlighet att söka mildra
belastningen av konjunktursvängningarna annat än genom
överförande av en del av dessa på den inhemska
råvaran, dvs. skogen. Man ser här ånyo ett exempel
på sanningen av det gamla talesättet, att man icke
kan lyfta sig själv i håret. Staten tillförsäkrar
genom jordbruksregleringen bonden ett av
världskonjunkturen oberoende pris på jordbruksprodukterna.
En logisk följd härav blir, att bondens andra
huvudprodukt, virket från hans skog, får känna
konjunktursvängningarna hårdare, än vad eljest behövt bliva
fallet.
Vad särskilt skogsnäringen beträffar, har denna fått
bära bördan av den s. k. sociala arrendelagstiftningen
samt förbud mot bolags förvärv av fastighet, vilken
sistnämnda lag även hindrat de mindre skogsförvärv,
som varit försvarliga ur synpunkten att bilda
sammanhängande och mera lättskötta skogskomplex.
Jag vill i ingen mån förringa betydelsen av dessa
sociala strävanden och därur framsprungna
lagstiftningsåtgärder, men jag vill samtidigt med all kraft
påpeka, att trävarubolagens fastighetsförvärv även i
många hänseenden varit till allra största gagn för
den ekonomiska utvecklingen ej blott i Norrland utan
i hela landet. Dessa förvärv ha kanske mer än annat
skänkt vårt lands skogsindustriella företag den
stabilitet, som gjort det möjligt för dem att utbygga
sina verk till världens kanske högst utvecklade
industrier på området samt att därigenom tillföra
landet stora ekonomiska värden och skänka försörjning
åt en icke ringa del av dess befolkning. Man har
anledning tro, att våra skogsbolag icke skulle kunna
både genom goda och dåliga tider genomföra denna
uppgift, om de icke haft sina egna skogstillgångar
att falla tillbaka på både som kreditunderlag och som
råvarukällor. Jag vill till och med påstå, att
skogsbygdernas bondebefolkning själv har haft gagn av
denna skogsindustriens utveckling genom den starka
värdestegring, som främst genom företagens
verksamhet träffat även böndernas skogar. Jag erinrar ånyo
om att de privata jordägarna alltfort dock äga 50 %
av landets skogar.
Med den ökning av industriens kapacitet som under
senare tid ägt rum kunna våra skogsbolag i
allmänhet ej täcka mer än 30 à 60 % av sitt
råvaru-behov från egna skogar. Men denna reserv är
utomordentligt värdefull vid kritiska tidpunkter. Man
har även varit i tillfälle att iakttaga, att vid nästan
varje ekonomisk kris ett antal skogsindustriföretag
utan egna skogar gått över styr, medan de med egna
skogar försedda slagit sig igenom. Man måste
därför med beklagande konstatera att den nu förda
jordpolitiken verkar i riktning att beröva industrien dess
skogsinnehav för att utportionera detta till ett antal
små skogsägare. Vid genomförandet av nu gällande
lagstiftning om förbud mot bolags jordförvärv
uttalades i motivet bl. cl.j titt det vid tillämpningen av
denna lag borde tillses, att bolagens fastigheter kunde
överföras till böndernas ägo!
I jämförelse med de bördor, som sålunda pålagts
skogsnäringen, väger det understöd staten under
senare åren lämnat för utförandet av vissa
grundförbättrande åtgärder, såsom dikning, röjning etc.,
tämligen lätt. Med undantag för ett extra
skogsvårdsanslag, som utgick under senaste krisen, ha
trävarubolagens skogar varit utestängda från dylika
understöd, som endast tilldelats enskilda skogsägare.
Vad jag nu här haft att anföra beträffande
skogsnäringens belastning till förmån för andra delar av
näringslivet — en belastning, som den delar med
många bland de övriga industrierna — må ej
uppfattas som om jag och den näringsgren jag
representerar skulle i princip ställa oss avvisande mot
varje ingripande från statens sida i syfte att lätta
bördan för en näringsgren, som genom en ogynnsam
utveckling fått sina produktionsbetingelser
försämrade. Allra minst om man har anledning tro, att
denna hjälp skall bliva av övergående natur. Vi
hoppas och tro också, att de bördor, som pålagts
skogsnäringen, i stort sett ha länt till fördel för
samhället som helhet taget.
Jag önskar emellertid uttala som min bestämda
uppfattning — och jag tror den delas av många
—-att detta skydd också kan drivas för långt. Så är
otvivelaktigt fallet, om i dess hägn monopolistiska
tendenser och politisk lönesättning få utveckla sig.
Här är en varning på sin plats. Genom dylikt
betjänar man ej samhällets berättigade intressen. Man
försvårar blott utövandet av legitim
företagarverk-samhet, till skada ej blott för företagarna utan även
för de anställda.
Men en maning till aktsamhet vid tilldelandet av
stöd och utskiftande av bördor kan även från en
annan synpunkt äga sitt berättigande. Det lärer ju
ej kunna frångås, att de bördor som påläggas
innebära en beskärning av förutsättningarna för den
företagareverksamhet, som får lämna stödet. Detta
förbises blott alltför lätt. Det är nämligen lättare att
avläsa de positiva verkningarna av ett stöd, som gives
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
