Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1939 - Den högre tekniska undervisningen under diskussion, av A: Grabe, G. Malm, P. Rydbeck, H. Kreüger, S. Nauckhoff, G. Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
för min del i stort sett instämmer i det förslag, som
framlagts, har jag icke heller någon anledning att här
framföra någon sorts opposition. Jag har en avvikande
uppfattning endast i fråga om några detaljer.
Det har nu gjorts framställning om fortsatt
utredning av frågan genom en kungl, kommitté. Jag är för
min del ofta litet skeptisk mot sådana kommittéer, i
synnerhet om deras program tilltages alltför snävt. Om
en kungl, kommitté i detta fall skall komma till stånd,
bör den därför ha stor befogenhet, och dess arbete bör
icke genom givna direktiv begränsas enbart till enstaka
frågor. Kungl, maj: t har på senare tid redan fått mottaga
en del förslag om utredning av vissa enstaka frågor
angående utbildningen på Tekniska högskolan och dess
sammanhang med den teknisk-vetenskapliga forskningen
osv. Jag håller före, att alla dylika frågor böra prövas
i ett sammanhang. Man bör taga det hela under en hatt
och verkligen få till stånd en ingående utredning av
problemet i dess helhet och icke enbart av enstaka delar
av detsamma.
För professorerna vid högskolan finns det ingen
möjlighet att åstadkomma en dylik utredning. Dels äro de,
som inledningsvis antyddes, icke tillräckligt hemma
i alla de frågor, som böra komma med i utredningen,
dels äro de redan nu så pass överhopade med arbete,
att tiden icke räcker till för ett omfattande
utredningsarbete. Jag hälsar därför med tillfredsställelse, om en
verklig utredning nu kan komma till stånd.
Vid planläggningen av en sådan utredning måste vissa
riktlinjer anges för vad kommittén skall uttala sig om.
Jag skall här be att få ånge en del frågor, som jag
därvid anser vara av betydelse.
Myntdirektör Grabe nämnde, att frågan om antalet
studerande vid högskolan kanske skulle kunna lösas
inom högskolan. Om denna fråga skall tagas upp från
grunden, tror jag emellertid, att det vore tacknämligt,
om den finge ingå i kommitténs utredningsuppdrag även
för att den ej må dyka upp en gång om året utan kunde
avklaras för någon tid. Det är, som också inledaren
framhöll, en synnerligen svårlöst fråga. Få frågor ha
väl gett anledning till så mycket diskussioner som denna.
För egen del är jag i princip ingalunda motståndare till
att antaga alla sökande till högskolan, men det är en
fråga av oerhört stor ekonomisk räckvidd, och man får
tänka sig väl för, innan man tar ett sådant steg. Genom
att offra för mycket på kvantiteten, kan man lätt riskera
en sänkning av kvaliteten.
Föremål för undersökning borde vidare bli frågan
om inträdesfordringarna liksom även frågan om nya
professurer samt om läroämnenas anpassning till tidens
krav.
Även bör man taga upp frågan om möjlighet till
fortsatt utbildning vid de tekniska högskolorna och
möjlighet till utbildning även i andra läroämnen än de, som
förekomma vid dessa högskolor. Man skulle med andra
ord i sistnämnda avseende måhända behöva ytterligare
samarbete med andra högskolor, såsom också inledaren
framhöll.
Givetvis är det av stor betydelse att få till stånd ett
gott samarbete mellan de båda tekniska högskolorna.
Detta samarbete bör icke gå ut på att när den ena blivit
tillgodosedd i något avseende, skall den andra ha samma
sak, utan samarbetet bör ske på sådant sätt, att
högskolorna i möjligaste mån försöka komplettera varandra,
vilket givetvis skall ske utan att man eftersätter
kvaliteten hos någon av dem.
Frågan om den teknisk-vetenskapliga forskningens
bedrivande vid de tekniska högskolorna bör även tagas
upp till omprövning.
Jag skulle till sist särskilt vilja vända mig till de
ledamöter av kommittén, som icke tillhöra de tekniska
högskolorna, för att till dem framföra ett tack för det
utomordentligt intresserade och målmedvetna arbete,
som de ha nedlagt. De ha offrat många kvällar på detta
arbete och ha även i övrigt nödgats hålla frågan i
tankarna. Jag vet, att det varit ett ansträngande arbete,
och jag ber att till dessa ledamöter och speciellt till
kommitténs ordförande och sekreterare få framföra ett
varmt tack från högskolorna.
Direktör S. NAUCKHOFF:
Min uppgift här i afton skulle vara att något
redogöra för huru de synpunkter, som kommitterade anlagt
i sitt nu föreliggande uttalande, berör utbildningen av
kemi-ingenjörer vid våra tekniska högskolor. Men jag
kan icke göra detta utan att först taga upp frågan om
denna utbildnings betydelse för vår kemiska industri
och dess utveckling.
Denna fråga har för övrigt nyligen varit föremål för
behandling inom en annan kommitté inom
teknologföreningen, och jag kan därför knappast undvika att
beröra även de synpunkter, som kommit till uttryck i
denna kommittés utlåtande.
Jag vill då börja med att konstatera det nedslående
faktum, att vårt lands kemiska industri ej nått en
utveckling, som står sig vid jämförelse med andra
länders. Vad kan nu anledningen härtill vara? Jag har
redan gett svaret på frågan i ett föredrag vid I. V. A:s
högtidssammanträde i höstas men bör kanske upprepa
det här.i
Ja, för det första är det ju odisputabelt att de
naturliga förutsättningarna för en mera utvecklad kemisk
industri av den typ, som exempelvis .bedrives i
Tyskland, England, Amerika m. fi. stora industriländer i rätt
stor utsträckning saknas i vårt land. Råvaror sådana
som stenkol och brunkol och alla därav fallande
biprodukter, avlagringar av salter, mineraloljor m. m. dylikt
äro vi i avsaknad av. Bortsett från järn, koppar och i
viss utsträckning även ädelmetaller, sakna vi
metallmi-neralförekomster av industriell betydelse, t. e.
krom-och nickelmalmer, bearbetningsbara aluminiummineral
o. d. Vår viktigaste organiska inhemska råvara, om jag
ej medräknar jordbruksprodukterna, är ju veden, och
denna utnyttjas ju också numera i stora och för vår
utrikeshandel viktiga industrier.
I stor utsträckning måste därför vår kemiska industri
baseras på importerade råvaror, sådana som exempelvis
råfosfat och delvis även svavelkis inom svavelsyre- och
gödningsmedelsindustrierna, sojabönor, feta oljor och
andra fetter inom olje-, stearin- och tvålindustrierna,
glycerin, toluol och vissa kväveprodukter inom
sprängämnesindustrierna, koksalt, soda och alkali, glaubersalt
och dyl. för den elektrokemiska industrien,
saltsyretillverkning, cellulosaindustrien m. m. Särskilt lycklig
ställer sig ju i’ råvaruhänseende den elektrokemiska
kväveindustrien, där råvarorna till övervägande del
utgöras av vatten och luft.
Men det är nog icke endast råvaruproblemet, som är
och kanske också kommer att förbli ett svårt crux för
vår kemiska industri. Det tjänar ingenting till att
sticka under stol med att det brustit i
utbildningsmöjligheter för den tekniska personal, som skall handhava
och utveckla denna industri. Under diskussionen om
kemiundervisningens ordnande har detta ofta påpekats,
men det har också framhållits, och jag vill vid detta
tillfälle alldeles särskilt understryka detta, att kritiken
icke riktar sig mot fackskolornas lärarkrafter utan att
bristerna äro att söka på ett helt annat plan.
De önskemål beträffande en förbättrad undervisning
inom den kemiska fackskolan, som den nyssnämnda
kommittén framförde, låta sig i korthet sammanföras
på följande sätt.
1) Omläggning av ämnet teoretisk kemi och
elektrokemi på så sätt att den tekniska elektrokemien utbrytes,
varigenom professuren således kommer att omfatta en-
1 Se Teknisk tidskrift 1938 h. 51.
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
