Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 6 maj 1939 - Dagens kraftfrågor, av E. Upmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mål. Bygdekraft levereras icke på något håll i vårt
land, trots att ett stort antal verk äro skyldiga att göra
detta, om talan härom väckes. Det kan i detta
sammanhang vara av intresse att påpeka, att
bygdekraft-institutet återfinnes i det förslag till vattenlag, som
vattenrättskommittén i Finland nyligen framlagt.
Skyldighet att leverera bygdekraft skulle enligt
förslaget föreligga endast om kraft icke på annat sätt
kan erhållas på skäliga villkor. Om anspråk på
bygdekraft icke framställts inom fem år efter det
kraftverket anlagts, skulle skyldigheten förfalla enligt
det finska förslaget. Enligt den svenska lagen kan
däremot krav om leverans framställas när som helst
och leveransskyldighet inträda inom så kort tid, att
en försiktig kraftverksägare borde reservera så
mycket kraft som svarar mot den maximala kraftmängd
han kan behöva leverera som bygdekraft. Denna
kraft skulle innan dess bli helt outnyttjad eller också
endast användas för leveranser, som snabbt kunna
uppsägas. Härigenom är bygdekraftinstitutet i sin
nuvarande utformning till olägenhet för
kraftindustrien. Enligt det finska förslaget är denna olägenhet
väsentligt förminskad.
I vattenmålen förekommer mycket ofta vid
beräkning av ett företags tillåtlighet eller
ersättningsskyldighet, att årliga inkomster och utgifter skola
kapita-liseras. Härvid har man som regel räknat med en
räntefot av 5 %, tidigare någon gång 6 %. Nyligen
har emellertid en vattendomstol räknat med 4 %.
Samtidigt har emellertid Högsta domstolen i ett annat
mål räknat med 5 %. Frågan om skälig
kapitalise-ringsprocent i ett dylikt fall är mycket komplicerad.
Det aktuella ränteläget är en av de faktorer, som bör
vara medbestämmande. Detta ränteläge är nu
otvivelaktigt i och för sig mycket lågt, men det är icke utan
betydelse, att det i Sverige är exceptionellt lågt även
i jämförelse med sådana kapitalstarka länder som
Holland, Schweiz, Storbritannien och Förenta staterna
och avsevärt lägre än i övriga länder. Detta har
nyligen konstaterats i ett par uppsatser av fil. dr Einar
Huss och professor G. Cassel. Det är enligt dem
ingalunda säkert, att Sverige kan bibehålla den
nuvarande undantagsställningen i förhållande till dessa
fyra länder eller att den redan där låga räntenivån
kan bibehållas. En viss åtstramning har redan
märkts. Vi torde därför ha anledning att vara
försiktiga när det gäller att bedöma den framtida
utvecklingen på räntemarknaden och ej förlita oss på
att det nuvarande förmånliga läget skall bli bestående.
Ett ur prejudikatsynpunkt intressant dämningsmål
har för några månader sedan avgjorts i högsta instans.
Vattenfallsstyrelsen hade hos Vattendomstolen begärt
att från Stadsforsens kraftverk i Indalsälven, som är
under byggnad, få dämma in fallhöjd vid foten av den
ovanförliggande Svarthålsforsen. Denna äges av A.-b.
Svarthålsforsen. tillhörigt Stockholms stad. Bolaget
begärde parallellt därmed hos Vattendomstolen att få
utbygga Svarthålsforsen med ett kraftverk förlagt
tämligen långt nedanför forsens fot samt vidare att
dämningen vid Stadsforsen skulle begränsas, så att
den bleve 3,10 m lägre än Vattenfallsstyrelsen begärt.
Den motsvarande fallhöjden skulle i stället utnyttjas
i bolagets kraftverk. Av denna omstridda fallhöjd
ägde bolaget endast en mindre del och
Vattenfallsstyrelsen praktiskt taget hela återstoden. Av målets
behandling i samtliga instanser framgår, att såväl
styrelsens som bolagets ansökan var för sig ansetts
tillåtlig. Bolaget gjorde gällande, att med den av
bolaget ansökta förläggningen av Svarthålsforsens
kraftverk och fallhöjdsfördelningen skulle man vid
de bägge anläggningarna kunna utvinna nästan exakt
samma kraftmängd som enligt styrelsens förslag.
Den sammanlagda kostnaden var emellertid icke
oväsentligt lägre än enligt samma förslag.
Kostnadsbesparingen vid anläggningarna skulle mer än
väl räcka till att bekosta de
kraftöverföringsanläggningar, som skulle erfordras för att från
Svarthålsforsen till Stadsforsen överföra den ersättningskraft,
som svarade mot den av Vattenfallsstyrelsen ägda
och i Svarthålsforsen utnyttjade fallhöjden.
Domstolarna synas icke ha underkänt denna uppfattning.
De ha däremot gjort gällande, att den fördel ur allmän
och enskild synpunkt, som skulle vinnas härigenom,
när bägge anläggningarna voro utbyggda, icke kunde
uppväga nackdelen av att vid en dylik fördelning den
omtvistade fallhöjden skulle ligga oanvänd ända till
den dag Svarthålsforsen bleve utbyggd, vilket icke
förväntades ske förrän tidigast i mitten av 1940-talet,
medan däremot Stadsforsen skulle vara i drift i
början av 1940-talet. Med något skiftande motiveringar
har därför bolagets ansökan underkänts i vad
fallhöjdsfördelningen beträffar. Likaledes underkändes
styrelsens dämningsansökan i vad avser tiden efter
Svarthålsforsens bebyggande. Under denna tid skall
nämligen enligt domen vattenytan nedströms
Svarthålsforsen ej hållas högre än som svarar mot
medeltalet av de naturliga vattenstånden vid rådande
vattenföring vid gränsen mellan bolagets och styrelsens
fallhöjdsinnehav på högra och vänstra stranden.
Vardera parten får sålunda utnyttja sin andel av
naturkraften och några ersättningskraftleveranser mellan
anläggningarna behöva ej ifrågakomma. Slutresultatet
kan även sägas innebära, att parterna först kvittat
fallhöjdsinnehav på den sträcka de gå omlott, varefter
var och en fått tillstånd utnyttja sin egendom.
Vattenstånden vid Stadsforsen komma att bli olika vid
olika vattenföringar och stiga med denna, dock aldrig
högre än styrelsen ursprungligen begärt. Vid lägre
vattenföringar kommer således Stadsforsdanimens
dämningsförmåga enligt domen ej att bli utnyttjad,
då Svarthålsforsanläggningen utbyggts. Innan detta
skett har emellertid styrelsen berättigats att mot viss
ersättning utnyttja Stadsforsdammens hela
dämningsförmåga. Kungl. maj:ts dom har sedermera
kompletterats med frivilliga överenskommelser, vilka avsett att
underlätta vattenkraftens utnyttjande på den tidigare
omtvistade fallsträckan.
Riksdagsfrågor ni. ni.
Vid årets riksdag föreligger proposition om
omorganisation av Vattenfallsstyrelsen. Propositionen
ansluter sig nära till ett av sakkunniga utarbetat
förslag och avser utökande av nuvarande antalet byråer
till sju, nämligen den vattenbyggnadstekniska byrån,
elektrobyggnadsbyrån, driftbyrån, juridiska byrån,
kanslibyrån, kommersiella byrån, förrådskontoret.
Vidare inrättas en ny befattning som överdirektör
och souschef.
Frågan om Västerbygdens vattendomstols
förläggning löstes ej slutgiltigt vid förra riksdagen. I
samband med planerna på inrättandet av en hovrätt i
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
