Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 13 maj 1939 - Exportförsäljning, av Viktor Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
(lit, än vi importera därifrån, ocli för andra passiv.
Ett generellt införande av direkt varubyte (således
utan hänsyn till det s. k. triangelutbytet) skulle alltså
för vårt vidkommande medföra omfattande
rubbningar. En blick på statistiken visar, att
genomsnittligt under fem, ur olika synpunkter typiska år, ej
mindre än ca 75 % av totalexporten ligga på de
närbelägna, högt industrialiserade marknaderna. Av
resterande ca 20 % ligga 18 % på de amerikanska
länderna U. S. A., Brasilien, Argentina (därav 12 %
på U. S. A. enbart). Härvid är emellertid att märka,
att en stor del av exporten går över andra länder,
exempelvis England, för att sedermera med
restitution av eventuellt erlagd tull reexporteras till andra
länder. Ävenså torde exporten över frihamnar i
diverse länder ingå i denna export.
För Asien, Afrika och Australien återstår alltså en
ren obetydlighet eller ca 6 % av totalvärdet.
Nya verksamhetsfält för den tekniskt utbildade
affärsmannen.
Man förstår därför, att 1938 års exportsakkunniga,
ur vilkas betänkande dessa siffror delvis ha lånats,
med rätta fästa uppmärksamheten på de väldiga
områden, som ur svensk synpunkt ligga nästan obrukade.
De i samma utlåtande föreslagna åtgärderna räcka
emellertid ej långt, framför allt ej för Asien. Denna
enorma världsdel med nära 60 % av jordens hela
befolkning har med undantag för Iran (Persien) och
naturligtvis Japan med lydländer inga som helst
restriktioner. Köpkraften är visserligen i stora delar
av Asien mycket låg, men flera marknader betala
åtminstone för färdigprodukter goda priser. Här skulle
en förbättring av handelsrepresentationen vara
synnerligen önskvärd. Unga exportmän med god
utbildning och ett lämpligt arbetsprogram ha
säkerligen stora utsikter att lyckas på dessa marknader,
varav flera erbjuda ej särdeles svåra klimatiska
förhållanden.
På vissa av de periferiska marknaderna äro
förhållandena ännu ej mogna för sådana kvalitetsvaror
som de svenska. Köpmännen visa ibland en sorgligt
oförstående inställning. Under hösten 1937 företog
jag en resa genom Sydamerikas öststater och besökte
ett flertal kunder i Brasilien, Uruguay och Argentina.
Det hände då, att järnhandlarna på fullt allvar
argumenterade emot svenska kvalitetsverktyg och
liknande varor med den motiveringen, att de hålla så
förtvivlat länge, att köpmannen förlorar kunden ur sikte
för en alltför lång tid och därmed berövas möjlighet
till de nya affärer, som upprepade besök normalt leda
till. Det är just av dessa skäl, som den svenska
exportförsäljningen haft lättare att uppnå de
nödvändiga priserna på de högt industrialiserade
marknaderna.
Sökandet efter nya marknader utgör
exportindustriens vitala problem i alla länder. Nyligen har
ett föredrag i detta ämne hållits, vari en bekant
teoretiker redogjorde för sin åsikt, som i korthet
utmynnade i att de primitiva marknaderna icke i större
utsträckning kunde tänkas köpa våra varor, då deras
låga förbrukningsstandard berodde på att de ej hade
någon egen industri, dvs. ett herdefolk med primitiv
självhushållning kan ej ha någon större import,
såvida befolkningen ej producerar mera eller såsom i
Iran stora kontantbetalningar för royalities tillkomma.
Han kom därför till den åsikten, att vi i stället för
att insistera på att exportera våra färdiga varor borde
acceptera missionen att i stället exportera våra idéer,
vår kompetens och organisationsförmåga genom att
inrätta tillverkande dotterföretag i dessa utland i
ännu större omfattning än hittills.
Denna synpunkt anföres dels emedan den onekligen
är bestickande, och dels därför, att den givetvis bör
vara av ett alldeles särskilt intresse för den tekniskt
utbildade ungdomen. Ty redan nu har det visat sig,
att befintligheten av svensk ingenjörskunskap,
svenska verkmästare, verktygsmakare etc. ute i världen
har utgjort ett ingalunda oävet stöd för den svenska
exportförsäljaren, åtminstone är detta fallet i min
bransch. För att ytterligare belysa denna tanke
kunna vi återigen betona, att, som statistiken visar, de
svenska varorna finna avsättning just i högt
industrialiserade marknader. Yi kunna nog litet var
föreställa oss, att om exempelvis Nordamerikas förenta
stater låge där Ryssland nu ligger, skulle ingalunda
Sveriges avsättningsförhållanden totalt sett vara
sämre. Om Ryssland icke vore oroat av inre
stridigheter och yttre politiskt tryck, skulle säkerligen detta
land redan nu vid begynnande industrialisering vara
en mycket betydelsefull marknad för ett land med
Sveriges vetenskapliga och tekniska standard.
Olika distributionsmetoder.
För industrien var exportarbetet i gamla tider
synnerligen enkelt, åtminstone var detta fallet för
järnhanteringen, som på 1700-talet var vår viktigaste
exportindustri. Yid de olika mässorna, främst
Hindersmässan, träffade bruksägarna representanterna
för grossisthusen och sålde då i regel hela
produktionen för en längre tid framåt. Avslut omfattande upp
till 2 års produktion voro ingalunda ovanliga. Tyvärr
måste det nog sägas, att metoden hade sina
olägenheter. Nu torde i Sverige regeln vara, att den större
industrien har sina egna exportorganisationer. Dessa
äro emellertid överallt så olikartade, att det är
tämligen hopplöst att försöka sig på någon
systematisering. Försäljningen sker antingen till grosshandlare
eller till dotterbolag eller också direkt till kunderna
genom kommissionsagenter. För vår största
exportmarknad — England — stöter det på stora svårigheter
att genom en egen organisation arbeta såsom
grosshandlare. På marknader såsom Förenta staterna är
försäljning i fast räkning till en enda importör icke
blott tillåten utan så gott som nödvändig av
sparsam-hetsskäl, ty dels kosta de separata konsulatfakturorna
för småsändningar alltför mycket, och dels möjliggör
försäljning till ett dotterbolag förtullning till ett något
lägre pris. Därigenom blir naturligtvis dotterbolaget
skyldigt att skatta för den så uppkommande
förtjänsten och med den ständiga ökning av skatterna, som
på sistone pågått i Amerika, kan jag ej säga, om
optimum redan har uppnåtts, då fördelen motväges av
den nackdel som ligger i de ökade skatterna.
En annan försäljningsform består i konsortier eller
sådana blandade bolag, vari de olika, sinsemellan ej
konkurrerande företagen ingå som delägare. Denna
form är synnerligen användbar, då antingen de
enskilda fabrikanterna äro för små för att hålla sig med
egna försäljningsorgan, eller också då marknaden är
för obetydlig för att detta skall vara lönande.
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
