Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
sprickbildning i malm-skarnkropparna med bildning
av sprickmineral, vilka särskilt i Långbansmalmerna
med deras komplexa byggnad lett till en rikedom på
nya mineral.
Metasomatiska omvandlingar.
Såsom P. Geijer framför andra påvisat, följas de
mellansvenska sulfidmalmerna av intensiva
omvandlingar ej blott av kalkstenarna utan även av
lepti-terna runt omkring fyndigheterna och dessa
omvandlingsprodukter, vilka hava karaktären av kvartsiter
eller glimmerskiffrar, kunna ofta täcka mycket stora
områden, såsom t. e. inom Riddarhyttefältet. I andra
fall, såsom förf. påvisat för t. e. Persbergs malmtrakt,
följa omvandlingarna sprickor eller sprickzoner i
berggrunden. Vissa järnmalmer följas av samma
slags omvandlingar och deras mineralogiska
sammansättning är då en annan än de förut avhandlade
malmernas. Det mest karakteriserande är den
dominerande betydelse som magnesiarika mineral hava. I
stället för granat, pyroxen och aktinolit komma
tre-molit, antofyllit, glimmerniineral, olivinmineral och
talk. Dessutom tillkomma ofta rikligt med
fluorhal-tiga mineral sådana som kondroditmineral och
fluss-spat.
Problemet har här varit, i vilken utsträckning de
magnesiarika skarnjärnmalmerna äro omvandlade
äldre järnmalmer av ursprungligen annan typ och i
vilken utsträckning det nuvarande järninnehållet
utfällts ur de omvandlande lösningarna, eller med andra
ord, i vilken utsträckning de sulfidmalmsbildande
lösningarna även varit järnmalmsbildande. För
Persbergs malmtrakt kom förf. till den slutsatsen, att de
magnesiarika malmerna av Alabamatyp i allt
väsentligt voro förändrade granat-pyroxenskarnmalmer.
Rester av dylika malmer träffas också i de
magnesiarika malmerna. Det tillskott av järn, som de
omvandlande lösningarna fört fram, ansåg förf. icke ha
varit så stort, att väsentligen nya malmer därigenom
uppkommit. Gentemot denna uppfattning opponerade
P. Geijer kraftigt och framhöll, att enligt hans
framförallt på förhållandena i Riddarhyttan grundade
uppfattning, de sulfidmalmsbildande lösningarna även
varit järnmalmsbildande och att förf. underskattat
lösningarnas järninnehåll. Det sista erkänner förf.
numera gärna, liksom att nya järnmalmer kunnat
bildas samman med sulfidmalmerna. I Ljusnarsbergs
gamla koppargruva är det t. e. ej tu tal om, att
magnetiten, som där uppträder rätt rikligt och på
samma sätt som sulfiderna, även uppkommit på
samma sätt som dessa. Andra exempel äro de av
Geijer anförda, förut här omnämnda ludvigitförande
malmerna samt Malmkärramalmerna, vilka följas av
typiska "sulfidskarn". Dock har förf. inom de av
honom undersökta områdena endast kunnat finna
bevis för att smärre lokala järnmalmskoncentrationer
uppkommit på detta sätt. Att ett visst nytillskott av
järn i magnetitform kunnat äga rum i Filipstads
Bergslags magnesiarika malmer skall icke förnekas.
Processen i sig själv betyder dessutom ett
överförande av järn i silikatform till järn i magnetitform,
varigenom skarnmassan blir proportionsvis fattigare
på järn än förut, samtidigt som magnetithalten ökar.
Vad Riddarhyttan beträffar, har förf. vid besök
tillsammans med Geijer kommit till den övertygelsen,
att Myrbackstypens malmer äro starkt omvandlade
kvartsrandmalmer. Där dessa äro bättre bevarade,
uppträder även blodsten och den ursprungliga
rand-ningen är synnerligen väl bevarad. Den
metasomatiska omvandlingen med biotit-almandinbildning,
kvartsitbildning etc. har skett i samband med en mer
eller mindre riklig kisimpregnation. Källf alls typ ens
malmer i Riddarhyttan vågar förf. i detta
sammanhang icke att slutligt taga ställning till. Möjligheten
av dylika malmers nybildning i samband med de
vidsträckta metasomatiska omvandlingarna vill förf. icke
förneka men ställer sig dock mycket tveksam till
detta isolerade fall. Under alla förhållanden bliva
de större järnmalmer, som helt eller till största delen
nybildats vid dylika metasomatiska omvandlingar,
mycket få i jämförelse med de, som utgöra
omvandlingsprodukter av äldre järnmalmer.
Som synes är det även i detta fall den kvantitativa
sidan, som allt mer börjar framträda i diskussionen.
Tvenne möjligheter finnas och det gäller att avgöra
den kvantitativa betydelsen av var och en av dessa.
Förf:s uppfattning i detta fall framgår av den
föregående utredningen. (Forts.).
Cyanittillgångar inom det engelska imperiet.
Cyanit, som är ett naturligt aluminiumsilikat med
formeln Al2Si05 eller Al203Si02, kommer numera för
varje dag till allt större användning för framställning
av eldfast material. Den användes ej i naturligt
tillstånd utan upphettas först till 1 450-—1 500°C och
males sedan lätt för att blandas med bindemedel.
Denna förberedande upphettning åstadkommer en stor
volymförändring, vilken i annat fall skulle ha ägt rum
vid den första upphettningen och därigenom
södersprängt teglet; vid upphettningen omvandlas cyaniten
till en blandning av mullit och kiselsyra på följande
sätt:
3 (A12Os • Si02) = 3 A1203 • 2 Si02 + Si02
cyanit mullit
Kalcineringsprodukten är emellertid i handeln känd
som "sillimanit", en oriktig benämning, som ofta leder
till missförstånd. Sillimanit och andalusit äro andra
naturliga mineral av precis samma kemiska
sammansättning som cyanit (men de ha olika fysikaliska
egenskaper), och båda förvandlas likaledes vid upphettning
till mullit och kiselsyra. Andalusitens omvandling till
mullit åtföljes ej av någon volymförändring, och detta
mineral kan därför användas direkt i naturligt
tillstånd till eldfast material. Upp till 1 530 °C kan
sillimanit även användas i naturligt tillstånd, men för att
erhålla en massa med konstant volym är det
nödvändigt att först upphetta den till omkring 1 530 °C.
Av de tre naturliga mineralen är emellertid cyanit
det viktigaste i kommersiellt avseende, och detta
beror till stor del på det faktum att den förekommer i
naturen i relativt stora och lätt bearbetade
fyndigheter, vilka äro i stånd att årligen lämna en
betydande mängd rågods av konstant sammansättning. Dess-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
