Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
inte tända vid kopplingsvågor i nätet, så att
upprepade återtändningar riskeras på grund av
intermitte-rande jordfel på annat ställe i nätet, vilket avledarens
motstånd icke skulle uthärda, även om det är
dimensionerat att tåla de allra största blixtströmmar.
Tydligen är det motstridiga krav, som ställas på en
ventilavledare, men likväl kunna de numera alla
tillgodoses i rimlig utsträckning. Detta uppnås genom
att gnistgap et ges en god kylning och därmed stor
släckningsförmåga samt genom att gapet utformas
på sådant sätt, att snabb tändning erhålles vid
stöt-påkänning, trots att överslagsspänningen vid
nät-frekvens förblir hög.
En värdefull egenskap hos ventilavledaren, i
motsats till alla slags skyddsgap utan seriemotstånd, är,
att ingen nämnvärd diskontinuitet och alltså ingen
brant spänningsändring erhålles, när avledaren
tänder. Tändspänningen och avledningsnivån äro
nämligen av samma storleksordning, så att
spänningen begränsas utan att plötsligt sjunka ned till
noll.40
För varje avledare finnes en viss högsta
växelspänning, som den förmår släcka utan att skadas, och vid
val av avledaretyp får man därför inte försumma att
se till, att denna avledarens högsta släckspänning
väljes tillräckligt hög. I Sverige ha vi ju nästan
uteslutande nät med icke direkt jordad nolla, och
där måste man räkna med att avledaren vid en direkt
jordslutning kan bli utsatt för huvudspänningen, som
i sin tur kan vara något förhöjd. En god praxis torde
vara att välja avledaren så, att den kan släcka vid
20 % förhöjd huvudspänning. Det är att märka, att
avledarna mycket väl tåla högre spänning än denna
(i allmänhet ända upp till dubbla den normala
huvudspänningen), om inte samtidigt en överspänning
inträffar, och det är inte ens säkert, att varje
stötöver-slag i avledaren ger upphov till någon följström från
nätet. Avgörande är nämligen i vilket fasläge stöten
inträffar. När sålunda en ventilavledare av en viss
typ utsattes för en växelspänning lika med den
garanterade släckspänningen och strömstötar på 1 500 A
släpptes in med av slumpen bestämda faslägen, visade
Fig. 12. Ventilavledare typ XRA för spänningar från 11
till 44 kV.
det sig, att i medeltal endast var sjätte stöt gav
någon följström.
När man väljer högsta släckspänningen 20 % högre
än den normala huvudspänningen, förefaller det
alltså, som om man vore väl mycket på säkra sidan.
Man får dock inte glömma, att det är just när en
avledare skall fungera, som de mest abnorma
förhållandena äro att vänta i ett nät. Vidare måste det
nog anses klokt att hålla sig på säkra sidan, så länge
man inte känner närmare till huru ofta multipelblixtar
Fig’. 13. Ventilavledare typ XRB för
spänningar från 1,65 till 6,6 kV.
äro att vänta. Dessa ge ju nämligen både upprepade
strömstötar och upprepade följströmmar och torde
kunna förklara en del oväntade missöden med
ventilavledare, som lära ha inträffat i Finland.
Det är emellertid för bedömning av en avledares
skyddsverkan inte nog att känna huru stor spänning,
som uppstår på själva avledaren. Det är ju till sist
spänningen på de apparater, som skola skyddas, som
har betydelse, och man måste därför även taga
hänsyn till spänningsfall i ledningar samt avståndens
inverkan.
Om avledaren jordas separat, uppstår det lätt,
mycket stora spänningsfall i jordningsmotståndet. Vid
10 ohm ger ju redan 1000 A 10 kV spänningsfall, som
adderar sig till avledarens spänning, och vid direkta
nedslag med stora strömmar kan spänningen över
jordningsmotståndet lätt vid lägre driftspänningar
bli lika stort som över avledarna.
För att undvika detta brukar man förena
stationens järndelar med avledarens jorduttag.
Spänningsfallet i jordmotståndet medför då endast en höjning
av hela stationens potential, utan att spänningen på
stationsisolationen höjes.
Men det finns inte endast motstånd utan även
induktans i en jordledning och vid de snabba
strömtillväxter det här är fråga om, kan spänningsfallet lätt
bli märkbart. Man kan räkna med ca 1 //H/m i
jordledningen och detta ger vid t. e. 5 kA/[is 5 kV/m.
Det gäller alltså att ha en så kort ledning som möjligt
från den spänningsförande fasen genom avledaren
och till jord. Även här gäller, att en för avledarna
och stationen i övrigt gemensam jordledning är
fördelaktig.
Slutligen måste man ha klart för sig, att en
avledare endast kan skydda de närmast belägna delarna
av en anläggning.
Det är ju självklart, att en avledare inte kan
oskadliggöra en överspänningsvåg, innan vågen nått
avledaren. Om en våg kommer in över en linje till en
avledare, kan därför ett överslag ske på linjen, innan
vågen träffat avledaren. När avledaren tänt, sändes
emellertid en våg ut från avledaren med motsatt
polaritet och rörelseriktning, så att den inkommande
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
