Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vag-och Vai ti nbyggnadskonst
heten såsom produkten av sönderdelningsgraden och
specifika beskickningen. Mellan dessa båda storheter
råder uppenbarligen vid given
rötkammarkonstruk-tion och bestämda driftbetingelser ett bestämt
samband. Denna utsago innebär ju blott, att varje värde
å beskickningen under i övrigt lika förhållanden
motsvaras av en bestämd sönderdelningsgrad. Eftersom
slammets uppehållstid i rötkammaren avtar med ökad
beskickning, kunna vi om detta samband säga, att
sönderdelningsgraden sjunker med stigande
beskickning. Enligt vad vi ovan framhållit, måste man räkna
med ett visst minimivärde på sönderdelningsgraden,
(den tekniska sönderdelningsgraden a ca 0,5), som ej
kan underskridas utan att slammets dränerbarhet och
hållbarhet bli otillfredsställande. I relationen mellan
sönderdelningsgraden och specifika beskickningen
svarar den tekniska sönderdelningsgraden mot ett
visst värde på den specifika beskickningen. Detta är
den maximala specifika beskickningen, eftersom ju
den specifika beskickningen ständigt ökar med
sjunkande värden å sönderdelningsgraden. Mot den
maximala beskickningen svarar i praktiken alltid även den
maximala sönderdelningshastigheten.
De ovan diskuterade synpunkterna ha sin särskilda
betydelse vid jämförelser mellan olika
rötkammar-konstruktioner. Egenskaperna hos en viss anläggning
kunna tydligen först då anses bestämda, när
sönderdelningshastigheten (eller specifika beskickningen) är
känd som funktion av sönderdelningsgraden. Skall
ett visst a-värde läggas till grund för bedömning av
en anläggning, bör detta lämpligen vara den tekniska
sönderdelningsgraden. Mot denna svarar ju den
maximala beskickningen (och den maximala
sönderdelningshastigheten). Även om beskickningen under en
begränsad tidsperiod kan betraktas som en konstant
storhet, måste man i allmänhet räkna med en viss
marginal vid rötkamrarnas dimensionering, framför
allt med hänsyn till en eventuell framtida ökning av
beskickningen. De utförda anläggningarna arbeta
därför oftast med sinsemellan olika
sönderdelningsgrader, som dessutom mer eller mindre överstiga den
tekniska. Man förstår härav, hur vansklig en
jämförelse av på skilda håll vunna resultat och en
bedömning av det i facklitteraturen angivna siffermaterialet
måste vara. Varje jämförelse försvåras ytterligare,
om råslammets sammansättning i de betraktade
anläggningarna på grund av lokala förhållanden icke är
likartad. Tillförsel av aktiverat siam är ett exempel
på sådana komplikationer, likaså närvaro av siam
från industriellt avloppsvatten.
För bedömningen av rötkammaranläggningar spelar
givetvis sönderdelningshastigheten en avgörande roll;
den bör vara den största möjliga. Man kan
emellertid betrakta rötkammarens uppgift ur en något annan
synvinkel. Då vi definierade sönderdelningseffekten
och sönderdelningshastigheten, togo vi icke någon
hänsyn till i vilken form sönderdelningsprodukterna
befunno sig. Om sönderdelningsprodukterna har endast
sagts, att de återfinnas i den bortgående gasen och i
slamvattnet. Tager man vid rötkammarproblemets
bedömning hänsyn till frågan om recipientens — eller
de eventuellt efter avsättningsbassängerna följande
biologiska anläggningarnas •— belastning, är
sönder-delningsprodukternas natur dock ingalunda likgiltig.
Den i rötkammaren bildade metangasen och kolsyran
belasta på intet sätt recipienten, vilket däremot är
fallet med slamvattnet. Detta föres, som ovan nämnts,
vanligen till sedimenteringsbassängernas inlopp. Det
kan i detta sammanhang vara av intresse att anknyta
till vad som förut anförts om reduktion och oxidation.
Vi ha förut påpekat, att utrotningen som helhet
betraktad icke kan anses vare sig som en reduktion
eller oxidation. Det totala syrebehovet för fullständig
oxidation av det organiska materialet förändras
således ej vid utrotningen. Genom rötförloppet överföres
det agila slammet emellertid i en tämligen stabil
substans, det utrotade slammet. Detta har fortfarande
ett stort syrebehov för fullständig oxidation. Vinsten
av slambehandlingen kan sägas till stor del ligga just
däri, att detta syrebehov genom utrotningen icke
längre blir vad man skulle kunna kalla "aktuellt";
det utrotade slammet är separerat från vattnet och
erbjuder sedan inga större svårigheter. Vidare ha
oxidations- och reduktionsprodukter (kolsyra och metan)
bildats, som likaså ha förlorat varje "aktuellt"
syrebehov; kolsyran därigenom att den redan är
fullständigt oxiderad och sålunda icke kan förbruka mer syre;
metangasen därigenom att den praktiskt taget är
olöslig i vatten och bortgår i gasform. Den
syremängd, som rötkammarg&sen förbrukar vid sin
fullständiga förbränning, är tydligen ett exakt mått på
vad som genom mineraliseringen vunnits med
avseende på syrebehovet. Ju större mineraliseringen är,
desto mer metan bildas och desto lägre syrebehov
äger slamvattnet. Ur reningsverkets totalsynpunkt är
det därför önskvärt, att sönderdelningen i största
möjliga utsträckning lämnar gas.
I moderna separata rötkammare med uppvärmning
når sönderdelningen i långt övervägande grad (75—
80 %) till mineralisering. Även om gasmängden (resp.
metanmängden) aldrig kan användas som exakt mått
på sönderdelningen, då den endast representerar den
större delen därav, inses av det föregående, att
gasmängden under någorlunda likartade förhållanden
måste vara ett gott mått på sönderdelningen. Detta
gäller i varje fall alla sådana anläggningar, där icke
särskilda skäl göra troligt, att förhållandet mellan den
mineraliserade och den i slamvattnet lösta organiska
substansen är väsentligt olika. Gasmängden som mått
på sönderdelningen har dessutom den fördelen, att
den är noggrant och bekvämt mätbar.
Man kan givetvis på likartat sätt som förut
definiera en mot sönderdelningseffekten och -hastigheten
svarande "förgasnings"- eller "mineraliseringseffekt",
resp. -"hastighet". Detta synes oss emellertid för
närvarande vara överflödigt. Vi vilja emellertid
betona, att för en på så sätt definierad effekt eller
hastighet samband med sönderdelningsgraden gälla,
likartade med dem, som förut diskuterats vid
bedömningen av sönderdelningshastigheten.
På sönderdelningshastigheten inverkande faktorer.
Den volumetriska sönderdelningshastighetens
beroende av anläggningens konstruktion och drift skall i
det följande behandlas schematiskt och ur rent
principiella synpunkter, varför för enkelhets skull liksom
förut kontinuerlig tillförsel och avtappning skola
antagas, varjämte rötkammaren skall anses befinna sig
i fortfarighetstillstånd. De viktigaste på
sönderdelningshastigheten inverkande faktorerna äro
uppehållstiden, uppehållstidens fördelning, temperaturen och
omröringen.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
