Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1. 6 jan. 1940
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luft- och blockadkriget.
Luftkriget har åtminstone från november
försvårats genom de sedvanliga vinterdimmorna över de
brittiska öarna. Men även frånsett detta kan det
icke från någondera sidan sägas ha haft någon stor
omfattning. Ej heller synas resultaten ha motsvarat
förväntningarna. Luftkrigföring i terrorsyfte mot
civilbefolkningen har dess bättre i detta krig (men
ej i det ryska) helt uteblivit. Uppenbart är också
att bägge parterna draga sig icke blott för att
tillgripa aktiva operationer på landfronterna utan även
för att insätta luftkrigets fulla slagkraft. Detta kan
bero på fruktan för motaktioner av samma art men
även därpå att hittills det diplomatiska kriget stått i
förgrunden. På engelskt håll synes man även vara
övertygad om att till sist kunna vinna sina krigsmål
med blockaden mot Tyskland som huvudmedel och
därför kunna vara sparsam med de
krigföringsmetoder, som kräva större egna offer av människoliv. Man
hyser där med andra ord samma uppfattning som
under kriget 1914—18, nämligen att Tyskland till sist
måste duka under för den brittiska blockadens
verkningar. Men denna uppfattning, som visade sig riktig
1914—18, behöver därför ej vara det denna gång, då
Tyskland dels länge och grundligt förberett sig på en
blockadsituation och dels kan förfoga över stora
råvarutillgångar i Östeuropa och Ryssland. Det är
därför ej alldeles givet att tidsfaktorn i detta krig
arbetar till västmakternas förmån. Förhållandet är denna
gång mer komplicerat, och sannolikheten synes tala
för att varken den ena eller den andra sidan kunna
tvingas uppgiva kampen på grund av
blockadaktioner. Om möjligheterna till en uppgörelsefred alltjämt
förspillas, måste alltså kriget, så vida denna
förutsättning är riktig, till sist få ett militäriskt avgörande,
något som sannolikt ej kommer att gå hastigt och
måhända måste sökas på andra krigsskådeplatser än
de närmast belägna.
I närvarande läge måste emellertid
uppmärksamheten främst inriktas på krigets ekonomiska och
diplomatiska sida.
Västmakternas krigsekonomi.
För västmakternas del bereder varken
finansieringen eller varutillgången några svårigheter av
avgörande natur. De väldiga brittiska
utlandstillgångarna komma visserligen genom en långvarig
krigföring att väsentligt minskas, men de räcka
länge. Den amerikanska neutralitetspolitikens
"cash and carry"-princip, dvs. krav på kontantbetalning och
frakt på egna kölar vid försäljning till krigförande,
kommer alltså ej att bereda England några större
svårigheter, när det gäller att utnyttja Förenta
staternas väldiga produktionsmöjligheter till
västmakternas förmån. Frankrike, som icke har samma
finansiella styrka som England, kommer dock att
kunna räkna med Englands resurser för sin
krigföring, och genom ett ekonomiskt fransk-engelskt
avtal av december har man i praktiken bildat en
gemensam ekonomisk basis för krigföringen, vilken även
innefattar ömsesidiga valutagarantier, dvs. fixering
av växelkurserna franc-pund samt bäggederas
förhållande till dollarn. Här har England sålunda påtagit
sig en större börda i förhållande till Frankrikes
krigföring, än som någonsin skedde under det förra
världskriget.
Men allt detta — hur betydelsefullt det än är — är
dock ur västmakternas synpunkt icke huvudsaken.
Möjligheten att utnyttja de finansiella resurserna och
världsvarutillgångarna för deras krig mot Tyskland
är framför allt ett transportproblem. Tonnagebehovet
ökas dessutom genom själva krigföringens krav.
Om det tyska handelskriget mot England också ej
skulle kunna lyckas förverkliga en blockad av de
brittiska öarna, så kan det dock säkerligen hålla
transportproblemet akut och därigenom hindra att de
väldiga transoceanska resurserna i sin helhet kunna
insättas i kampen mot Tyskland.
Tysklands krigsekonomi.
Även för Tysklands del är det ekonomiska kriget i
rätt stor utsträckning ett transportproblem.
Balkanländerna torde icke i längden kunna hindra att deras
produkter huvudsakligen levereras till Tyskland. I
fråga om Jugoslavien är detta redan en uppgjord sak.
I Rumäniens fall är läget mera komplicerat, då
Bukarestregeringens politiska anknytningar gå till
västmakterna. Men Tyskland torde dock komma att få
emottaga huvudparten av Rumäniens utförselvaror,
särskilt oljan. Dessutom erhåller Tyskland en hel del
betydelsefulla importvaror via det neutrala Italien.
Ej heller är det riktigt att några nämnvärda
transporter av ryska råvaror till Tyskland ej förekommit.
Men för utnyttjandet av dessa möjligheter måste
Tyskland självt ombesörja transporterna, och detta ställer
stora krav både på rullande materiel, flodbåtar och
arbetskraft. I det sistnämnda hänseendet hade
Tyskland det särdeles svårt redan i fredstid. En viss
lättnad har dock bringats av det polska
krigsfångearbetet. I stort sett gäller det om Tysklands
transportproblem, att det är svårt men icke olösligt.
Finansieringen i inre mening löses genom en genomförd
statssocialism. Svårare är valutaanskaffning för de
nödvändiga importvarorna från neutrala länder, som
omöjliggör större inskränkning av Tysklands
exportproduktion. Men dessa svårigheter kunna dock icke
anses vara av avgörande betydelse.
Överhuvud tyda tecknen hittills icke på att den
ekonomiska krigföringen skulle bli avgörande för den
stora kampens utgång.
Fredssträvandena.
Det diplomatiska kriget har hittills dels bestått i en
rad misslyckade fredstrevanden och dels i en
dragkamp om inflytandet över de neutrala.
Fredstrevandena ha haft sin utgångspunkt i
Tyskland samt ha i stort sett kunnat räkna på stöd från
Italien och Ryssland. Det är nämligen föga tvivel
underkastat, att Tyskland, sedan Polen besegrats,
framför allt eftersträvar fred och skulle vara villigt
till åtskilliga eftergifter för att ernå en varaktig
uppgörelse med erkännande av dess ställning som
stormakt och dess hegemoni i Östeuropa. Hittills ha
emellertid alla antydningar i dylik riktning mötts med
kategoriska avvisanden från engelskt regeringshåll.
Den avgörande frågan i hela detta krig är just den
om England kan tänkas vara villigt att sluta fred
på några andra villkor än Tysklands förintande som
stormakt. Denna fråga kan ännu icke besvaras.
Det första tyska fredsförslaget kom den 6 oktober
i ett tal av Hitler i tyska riksdagen. Det krävde
Stortysklands erkännande som grundval för fred men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:37:41 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940a/0017.html
