Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 8 juni 1940 - Varifrån komma metallernas namn, av Th. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
pen hörande ämnen, det ena av den redan nämnde
engelsmannen Wollaston, som på grund av den
rosaröda färg i metallens legeringar kallade denna
Rho-dium efter grekiska ordet rhodos = ros. Den andra
metallen upptäcktes av fransmannen, forskaren
Te-nant, som på grund av de färgrikt skiftande
lösningarna kallade metallen iridium (iriserande). I dag
känna de flesta blott till denna metall från
reservoarpennornas spetsar, vilka tillverkas av just denna
metall. Samme forskare lyckades samtidigt påvisa en
annan platinaliknande metall, från vars lösningar och
kemiska föreningar utströmma en karakteristisk lukt.
Därför erhöll metallen av honom namnet osmium
(efter det grekiska ordet osmé — lukt).
Av de stora tyska kemofysikerna Bunsen och
Kirchhoff, spektralanalysens grundare, upptäcktes
just medelst denna nya undersökningsmetod, som
skulle bli av största betydelse för kemins och
metallurgins hela framtida utveckling, som första
resultat år 1861 två nya metaller, nämligen caesium (efter
latinets caesius = blå), som uppkallades efter sin
blåa linje i spektrum, samt det andra rubidium
(ru-bidos = röd) efter sin mörkröda spektrallinje. Två
år senare upptäcktes genom samma metod av Reich
och Richter i Freiburg en ny metall, som utmärktes
genom en dittills okänd indigoblå linje i spektrum
och efter denna benämndes indium. En år 1861 av
den engelske kemikern William Crockes likaledes på
spektralanalytisk väg upptäckt metall gav man på
grund av dess gröna spektrallinje namnet thallium
(thallos = grön gren).
Även mytologin har fått släppa till en del
benämningar på nyare metaller, så när det gäller tantal,
som 1802 upptäcktes av svensken Ekeberg i Uppsala
och i våra dagar har stor betydelse som råämne för
elektrotekniska föremål, särskilt för framställningen
av glödtrådar i elektriska lampor. Uppfinnaren
kallade metallen efter mannen med tantaluskvalen ur
den grekiska myten, emedan oxyden i ämnet är
olöslig i de flesta syror och således måste lida
tantalus-kval, en något egendomlig tankegång mellan myt och
metallurgi. När sedan ett halvsekel senare kemikern
Rose upptäckte en metall, som alltid förekommer i
samband med tantal, kallades den på grund av denna
omständighet för Niobium efter Tantalus dotter
Niobe. Genom detta namn skulle likheten med
tan-talet och dess oxyder antydas. Från den germanska
gudasagan härstammar benämningen torium, som
1828 upptäcktes av Berzelius. En annan svensk
forskare Sefström från Falun upptäckte år 1830 en ny
metall som han kallade Yanadin efter Vanadis,
gudinnan Frejas binamn. Ett ämne, som i dag
genom legering lämnar en av de bästa stålsorterna,
va-nadinstålet.
Ofta lia de nya metallerna också uppkallats efter
sina fyndorter. Sålunda erhöll en metall namnet
strontium, därför att man fann den på platsen
Strontian i grevskapet Argyll i Skottland. Det var
år 1790 som forskarna Crawford och Cruikshand
råkade finna den. Ruthenium, som hör till
platinametallernas grupp och upptäcktes av den ryske
forskaren Osann år 1828, fick sitt namn efter forskarens
hemland. De skandinaviska länderna representeras
på metallernas namntavla genom det sällsynta ämnet
scandium, som uppspårades av den svenske
forskaren Nilson år 1886, och Tyskland återfinnes i namnet
germanium, en metall, som upptäcktes av kemikern
Klemens Winkler i Freiburg. Fru Curie har hedrat
sitt polska hem i namnet polonium, ett ämne som hör
till radiummetallernas grupp. Radium däremot, som
genom paret Curies upptäckt år 1898 inledde en
helt ny era inom kemin och fysiken, har uppkallats
efter sin mest karakteristiska egenskap att
oupphörligt utsända strålar (radius = stråle).
Av intresse äro dessutom beteckningarna på en rad
ämnen, som ej äro rena metaller utan
metall-lege-ringar. Ordet legering avledes ur det italienska
ordet lega, som betyder förbindelse och går tillbaka till
latinets ligare — sammanbinda eller förknippa.
Ungefär omkring 1700 upptogs ordet i svenska
språket inom metallurgins ordförråd. Den mest kända
och viktigaste legeringen är mässingen, en blandning
mellan koppar och zink. Namnets utforskning har
varit ett svårt problem för språkvetenskaparen.
Legeringen var redan känd under antiken. Fastän
ordet redan förefinnes sedan år 1000 i de nordiska
språken och tyskan, lär det knappast vara av germanskt
ursprung. Bland de olika förklaringarna på ordets
härkomst, är väl den, som säger att det hänför sig
till mossynökernas folkstam, den trovärdigaste.
Detta folk bodde under antiken vid Svarta havet och
var vida berömt på grund av sina metallarbeten, så
att mässing möjligen kan betyda mossynökisk metall.
En annan liknande legering tombak, har fått sitt
namn av siameserna, som först producerade
legeringen och uppkallade den efter det siamesiska namnet
på koppar, som var den viktigaste beståndsdelen. Ur
siamesiskans tombaga utvecklades sedan vår
beteckning.
Namnet brons på koppar-zinklegeringen betecknar
orten, där bronsföremål, såsom speglar o. d.
producerades, nämligen Brundisium, vårt nuvarande Brindisi
i Italien. Av italienskans bronzo och franskans
bronce, blev sedan på 1700-talet tyskans Bronze och
svenskans brons. Koppar-nickellegeringen alfenid,
som på grund av sin vackra silverliknande färg ofta
användes som ersättning för bordssilver, har
uppkallats efter sin uppfinnare fransmannen Alphen. På
liknande sätt förhåller det sig med s. k.
muntzmetal-len, den koppar-zinklegering av bestämd
sammansättning, som på grund av att den låter sig så lätt
smidas och valsas, har fått stor betydelse inom
metalltekniken. Den bär sin uppfinnares Muntz’ namn.
som producerade legeringen för första gången år
1832. Legeringar och blandningar med kvicksilver,
vilka vi kalla amalgamer, ha fått sin benämning från
arabiskan; ty araberna använde liknande ämnen
redan under den tidigare medeltiden. Amalgam
betyder "intim förbindelse". Av språkvetenskapligt
intresse är beteckningen osram, som användes om
legeringar för elektrotekniska ändamål: namnet är en
sammandragning av osmium och volfram, legeringens
beståndsdelar. På liknande sätt har namnet
"Niros-ta" uppstått, en hopdragning av de tyska orden "nie
rostend" (aldrig rostande). Svenskarna säga dock
vanligtvis rostfritt stål.
Till de metalliska ämnena hör slutligen också rost,
hur ogärna den än må vara sedd av metallurgerna.
Denna benämning, som är liktydig med röd, hör till
vårt äldsta ordförråd. Den rost, som bildas på
koppar och brons och kallas för patina, vilken tvärtemot
rosten är mycket uppskattad hos metallteknikern och
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
