Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 27 juli 1940 - Luftskyddets ledning, några genmälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Luftskyddsinspektören Zetterquist valde då ett
system med ett- stort antal sakkunnigekommittéer
med experter i varje särskilt fall, oftast en à tre
personer, vilka fingo utarbeta förslag till anvisningar.
Alltid försökte man finna den rätta mannen eller
kvinnan på rätt plats med intresse för uppgiften.
De resultat man uppnådde ligga för nära i tiden för
att bli föremål för historieskrivning, och det skulle
vara olämpligt att här ingå på några detaljer.
Tidsförhållandena medge icke en fri pressdiskussion
härom. Säkert är emellertid att de flesta sakkunniga
och anställda ansträngde sig till det yttersta för att
nå ett gott resultat. Luftskyddsinspektören
Zetterquist var här ett föredöme för alla och förstod att
ingjuta arbetsglädje hos envar.
Under ett intensivt arbete, för många till
bristningsgränsen, tillkommo så alla
luftskyddsinspektio-uens anvisningar, aderton böcker, anvisningar av
olika slag, typprovningar, cirkulär m. m. En väldig
och så vitt jag kan bedöma utomordentlig
arbetsprestation. Jag trotsar vem som helst och påstår att
jämte Tyskland var Sverige det land, som i
september 1939 var bäst förberett i avseende på utarbetade
anvisningar för luftskyddets del. Att dessa
anvisningar då ännu icke genomsyrat folket kan
knappast läggas luftskyddsinspektionen till last. Det är
en fråga om mentalitet.
På samma sätt ser jag på den av docenten Ekström
upptagna frågan om gaskriget. Innan inspektionen
tog ställning till frågan om gasskyddet såsom i regel
obligatoriskt vid byggande av skyddsrum,
diskuterades denna fråga vid ett av inspektionen utlyst
sammanträde, till vilket ej mindre än 25 personer,
däribland två representanter för Stockholms
fastighetsägareförening, kallats och även infunnit sig. Även
docenten Ekström hade kallats, ehuru han uteblivit.1
Det är nog lätt att vara efterklok, men vi ha icke
sett slutet på kriget ännu. Och hur skall en central
myndighet kunna taga ansvaret för en slutsats, enligt
vilken ett gaskrig icke är tänkbart eller möjligt och
på grund härav underlåta att anbefalla åtgärder till
skydd mot verkningarna av ett sådant krig.
I alarmeringsfrågan, som varit föremål för Teknisk
tidskrifts intresse (h. 6 1940) ber jag få hänvisa
till mitt inledningsföredrag vid Svenska
elektroingenjörsföreningens diskussion den 19 april 1940, vilket
föredrag2 erbjudits Teknisk tidskrift för publicering.
Referat finnes infört i Teknisk tidskrift (h. 22 1940).
Vad luftskyddsinspektionens anvisningar nr 6
beträffande skyddsrum angår kan framhållas att vi
anlitade i kommittén, såsom vi trodde, landets bästa
experter på området och hade tillgång till flera
utländska bestämmelser. De första anvisningarna
liava sedan helt naturligt reviderats, och experterna
få gärna tvista om vissa detaljer. Dessa äro dock
oväsentliga i jämförelse med den skada, som sker,
om eventuella detaljfel skola få misstänkliggöra
en myndighets auktoritet.
Jag vill sluta med att tacka förre
luftskyddsinspektören Zetterquist för det utomordentliga och
förtjänstfulla sätt. på vilket han under de tre banbry-
1 På grund av undervisningsskyldighet, varom skriftligt
meddelande lämnades av dr E.
2 Föredraget begärdes av T. T. omedelbart efter den 19
april men erhölls först den 16 juli, då det redan refererats i
T. T., varför det nu saknar aktualitet. Red.
tände åren lett luftskyddsinspektionens arbete,
sakkunniga och tjänstemän.
Lidingö den 19 juli 1940.
Ragnar Schlyter.
Civilingenjör, direktör och chef för
Statens hantverksinstitut.
Docent Ekström har med anledning av de genmälen
som framkommit mot hans kritik begärt plats för
följande svar.
Med anledning av min artikel
"Luftskyddsinspektionens tekniska ledning" i Teknisk tidskrift den 13/7
har det, såvitt mig bekant är, publicerats dels ett
meddelande från luftskyddsinspektionen genom
Tidningarnas telegrambyrå den 13/7, dels en intervju med t. f.
luftskyddsinspektören Torsten. Gustafsson i Dagens
Nyheter den 14/7 samt slutligen en i detta häfte införd
plaidoyer från direktör Ragnar Schlyter. Jag skulle
vara mycket tacksam för tillåtelsen att här i
sammanhang få svara på de bägge förstnämnda samt även på
direktör Schlyters insändare i den mån den berör mig.
De bägge första uttalandena synes mig vara vad som
på militärspråk kallas strategisk reträtt under
dimbildning. I den mån dimmornas beståndsdelar äro avsedda
att misstänkliggöra mig och mina avsikter, hava de intet
intresse utöver det personliga. Skulle de däremot även
kunna påverka allmänhetens bedömande av sakläget
(fackmännens torde vara uteslutet) måste jag reagera
offentligt.
1) I meddelandet från luftskyddsinspektionen heter
det (samtliga kursiveringar ha gjorts av mig):
"Dr Ekströms reflexioner angående gastätning av
skyddsrum visa, att han icke tagit del av gällande
författningar pä området. Den av riksdagen i år antagna
skyddsrumslagen, baserad på 1939 års
luftskyddsutred-nings betänkande, stadgar, att skyddsrum skola vara
gastäta. Vid anordnande av skyddsrum för mindre än 25
personer har luftskyddsinspektionen emellertid icke
ansett nödvändigt att föreskriva anordnande av gassluss
på grund av den mindre trafik, som kan beräknas
förekomma i sådana mindre skyddsrum. Självklart är dock,
att skyddet mot stridsgaser därigenom icke minskas.
Det är förvånande, att dr Ekström icke tyckt känna till
dessa fakta, då han i egenskap av Stockholms
fastighetsägareförenings byggnadstekniska expert för skyddsrum,
ägnat skyddsrumsbyggandet ett mycket stort intresse."
Om denna förklaring icke är perfid så är den dock
grotesk. Det är ju just denna lag som jag i min uppsats
diskuterar, i det jag med angivande av lagen
uttryckligen säger:
"Ett avsteg från förut gällande bestämmelser
beträffande gasskydd är gjort i de anvisningar om sättet för
inrättande av skyddsrum, meddelade av
luftskyddsinspektionen med stöd av 10 § Kungl. maj:ts kungörelse
den 1 mars 1940 angående inrättande av skyddsrum för
anläggningar och byggnader m. m. (’S. F. S. nr 120), som
inspektionen utsänt i mars (meddelande nr 3/1940).
Beträffande gassluss heter det nämligen där, att vid
anläggning avsedd för mindre än 25 personer, behöver
gassluss ej anordnas."
Känner jag alltså icke till det som jag själv citerar?
Jag endast kritiserar med mycket giltiga skäl
luftskyddsinspektionens bristande logik, då den sätter en gräns
vid 25 personer. Mitt resonemang är därvid följande:
Om det anses "självklart" att skyddet mot
stridsgaser icke minskas genom frånvaron av gassluss för
24 personer, varför är då skyddet ökat genom gassluss
för 25 personer? Man kan tänka sig två alternativ
då gasslussen behövs: då gasen är utlagd, kunna
antingen alla eller en del av de personer, som skola
använda skyddsrummet, vara utanför detsamma. I första
fallet gäller då, att (schematiskt sett) varje person,
290
27 juli 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
