Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 10 aug. 1940 - Luftskyddets tekniska ledning ännu en gång, av Hjalmar Granholm, N. Royen och John-Erik Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
skyddsrum, medan i själva verket skyddsrummen äro
billigare än annorstädes, är det skäl att övergå till ett
detaljbemötande.
Doktor Ekström tar fullständigt fel, när han utgår
ifrån att en sådan sak som uppstöttningen av tegelvalv
icke noggrant övervägts inom inspektionen.
Bestämmelserna äro ingalunda ett utslag av som doktor
Ekström påstår "en typisk och beklaglig inkompetens",
utan i stället är det aktuella erfarenheter, som föranlett
anvisningarna. Vid en studieresa under pågående krig
i Finland, som företogs av t. f. luftskyddsinspektören
T. Gustafsson och undertecknad Royen i mars detta år,
har också det otvivelaktiga värdet av de så skarpt
kritiserade valvuppstöttningarna kunnat konstateras.
Om det tillåtes oss, skola vi även förklara, vari det
misstag ligger, som gjort, att doktor Ekström kommit
till den häpnadsväckande slutsatsen, att man "under
inga förhållanden får stötta relativt ttinna valv, om man
vill undvika katastrof’. Doktor Ekström räknar med
att valvet lugnt och jämnt belastas med den angivna
tilläggslasten. Vidare räknar han valvet med dess
förstärkning som en konstruktion, där materialet följer
Hookes lag, således enligt den klassiska
elasticitets-teorien. Han kommer på detta sätt till det resultatet,
att vissa dragspänningar uppstå i valvet på grund av
de böjningsmoment, som införas framförallt genom
uppstöttningen. Så snart de beräknade dragspänningarna
överskridit materialets draghållfasthet, som ju för
murade valv praktiskt taget är lika med noll, skulle ett
katastroftillstånd inträffa. Så är emellertid ingalunda
fallet. Uppträdandet av böjningsmoment och
dragspänningar i vissa snitt innebär icke, att valvet instörtar,
utan endast att det bärande systemet ändrar sitt
statiska verkningssätt.
Ett allvarligt misstag av doktor Ekström är vidare,
att han helt bortser från tilläggsbelastningens verkliga
art. Det gäller här att skydda valvet mot nedrasande
byggnadsdelar, som framförallt utsätta den högst
liggande delen av valvet, nämligen hjässan, för svåra
påfrestningar. Särskilt tunna valv äro naturligt känsliga
för dylika nedrasande byggnadsdelar. Detta är således
förklaringen till luftskyddsinspektionens anvisningar
beträffande uppstöttning av valv. De fastighetsägare, som
i princip följt dessa anvisningar, ha därför all anledning
att vara belåtna med sitt verk.
Då doktor Ekström så utförligt kritiserat
valvupp-stöttningen, finnes det skäl att anföra ytterligare
omständigheter, som tala lör den av inspektionen
föreslagna förstärkningen. Om t. e. ett intill
skyddsrummet beläget valv förstöres, upphör i och med detta
möjligheten att från skyddsrummets valv överföra de
uppträdande horisontalkrafterna. Härvid träder
uppstöttningen i funktion.
Vidare torde i flertalet tegelvalv — speciellt i äldre
byggnader — förekomma sprickor orsakade av
sättningar, varvid även ofta bruket mellan stenarna vittrat.
Att under dylika förhållanden en förstärkning av valven
erfordras är uppenbart.
I fortsättningen vänder sig doktor Ekström med
samma skärpa, som kännetecknar hela hans inlägg, mot
inspektionens anvisningar angående förstärkning av
järnbalksbjälklag. Vid sin kritik utgår han tyvärr från
en förutsättning, som i de flesta fall är oriktig. Den
betongplatta, som man gjuter mellan järnbalkarnas
underflänsar, antager han i allmänhet vara överstark
och icke kräva någon förstärkning. Sådan förstärkning
kräves emellertid nästan alltid. Betongplattan är sällan
överstark och utgör ofta just den del av bjälklaget, som
framförallt behöver förstärkas. Även i detta fall äro
således inspektionens anvisningar väl motiverade.
Huruvida understöttningen skall göras exakt efter
anvisningarna eller modifieras’ på det ena eller andra sättet,
måste bedömas efter varje särskilt fall. Huvudsaken
är därvid, att anvisningarnas anda efterleves, så att det
åsyftade skyddet verkligen erhålles. Vid en eventuell
modifiering av utförandet måste naturligtvis även
hänsyn tagas till den användning, som skyddsrummet skall
ha i fredstid. Det som doktor Ekström kallar en
"omåttlig fördyring till ingen nytta" (förstärkning med
järnbalkar enligt anvisningarna fig. 10), kan sålunda vara
den enda möjliga lösningen i ett skyddsrum, där man
icke önskar pelare mitt i rummet.
Slutligen bör påpekas, att luftskyddsinspektionen
genom underhandlingar och avtal med skilda leverantörer
kunnat få fram standardtyper på skyddsrumsdörrar,
luft-renare och annan luftskyddsmateriel, varigenom
vunnits, att tillgången till erforderlig materiel säkerställts
och att priserna i stort sett fixerats, varigenom oskäliga
prisstegringar kunnat undvikas.
Undertecknade, som varit i tillfälle följa
luftskyddsinspektionens verksamhet från dennas tillkomst, vilja
slutligen tillägga följande:
Under den korta tidrymden av mindre än tre år har
inspektionen — förutom sina övriga omfattande
åligganden med organisation av luftskyddet, rådgivning,
granskning m. m. — under hård press på grund av
det oroliga politiska läget och därav följande nervösa
stämning hos allmänheten utarbetat ett 20-tal
anvisningar och förordningar inom luftskyddsområdets olika
grenar. Med den erfarenhet vi hava rörande det
krävande och tidsödande arbete, som ligger bakom
avfattandet av anvisningar och bestämmelser i allmänhet
anse vi, att vad inspektionen härvidlag åstadkommit
vittnar om ett intresserat, intensivt och målmedvetet
arbete. Det ligger i sakens natur att meningarna kunna
vara delade beträffande en eller annan detalj i
anvisningar, vilka väl så gott som undantagslöst ifråga om
vissa punkter utgöra resultatet av kompromisser, men
denna anmärkning kan i regeln riktas även mot sådana
förordningar, som tillkommit under mindre besvärliga
förhållanden och på grund härav kunnat ägnas avsevärt
längre tid och mera arbete, än vad fallet varit
beträffande inspektionens anvisningar. Vi anse det därför i
högsta grad beklagligt, att en så oförsynt och orättvis
kritik, som den nu framkomna, riktats mot
inspektionens verksamhet.
Hjalmar Granholm. N. Royen.
Professor i byggnadsteknik Byrådirektör i Kungl,
vid Chalmers tekniska hög- byggnadsstyrelsen,
skola i Göteborg.
Med anledning av ovanstående skriver dr
Ekström:
Jag vill besvara de gjorda anmärkningarna i den
ordning de framställas. Förekommande kursiveringar äro
av mig.
1) Jag har icke utgivit mig för gasskyddssakkunnig
och icke heller yrkat på slopandet av gasskyddet.
I svensk självrannsakans tecken skrev jag endast, att
under de senaste åtta krigen har gas icke kommit till
användning och att följaktligen gasskyddet i de allmänna
anvisningarna fått en plats, som hittills (kurs. i
uppsatsen den 13/7) icke motiverats av utvecklingen. Att
av detta draga felslutet enligt skolexemplet "före detta
— alltså även efter detta" kan ej falla mig in. Vad som
kvarstår såsom ett allt överskuggande faktum är
emellertid, att minbomber icke uteblivit och att skyddet mot
dem är hundrafalt viktigare än gasskyddet. Sett ur
denna synpunkt borde en bråkdel av de belopp och den
energi som nedlagts på det dyra gasskyddet kunnat
anslås till en undersökning av huru de slentrianmässigt
utförda förstärkningarna av skyddsrummen med ett
minimum av kostnad skulle kunna göras verkligt effektiva.
Då luftskyddsinspektionen reagerar så hårt mot denna
316
10 aug. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
