Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 30 nov. 1940 Specialnummer: Vägunderhåll - Grusvägunderhållet som blev vetenskap, av Einar G. Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TE KNI SK Ti DS KRI FT
Fig. 1. Det värdefulla materialet i den gamla förvuxna,
numera övergivna grusvägbanken "förädlas", harpas, för att
nyttiggöras vid nya vägars byggnad eller underhåll.
Närbild av vägkroppen, se fig. 2.
Sedan gammalt har den ledande principen varit att
jordbruksfastigheternas innehavare skulle ombesörja
vägunderhållet genom arbete in natura, s. k.
naturaväghållning.
Sålunda åvilade väghållningsbesväret enligt 1734
års lag helt den i mantal satta jorden. Staten
lämnade icke något bidrag, utan häradssamfälligheterna
hade att svara för hela underhållet, vilket genom
väg-delning fördelades efter mantal.
Först i och med 1891 års lag om
väghållnings-besvärets utgörande på landet gjordes en del andra
beskattningsföremål genom vägskatt delaktiga i
väg-besväret. Häradssamfälligheten benämnes
väghållningsdistrikt och dess styrelse vägstyrelse.
Naturaväghållningen bibehålles men statsbidrag utgår
hädanefter med 10 % av kostnaden. Varje
jordbruksfastighet hade alltfortfarande en viss vägsträcka,
s. k. väglott att underhålla. Väglotterna kunde
variera från längder i kilometer ned till någon
decimeters längd. Enligt uppgift skulle antalet
väghållare i landet omkring år 1910 hava utgjort
bortemot 350 000. Att en sådan uppdelning av vägarna
i småsträckor ej kunde befordra rationell
underhållsteknik är uppenbart; det lönade sig helt enkelt icke
för de små väghållarna att använda vägmaskiner
eller att förbättra metoderna.
Hur sköttes då vägunderhållet ännu så sent som
under förra världskriget 1914—1918? Man körde på
grus på vägarna — i bästa fall — men hur gruset
var beskaffat var man mindre nogräknad med. Den
årligen av länsman företagna vägsynen, som var den
dåvarande formen för det allmännas uppsikt över
vägunderhållet, tillförde knappast väghållaren någon
teknisk kunskap i hithörande frågor men fast mer
vägarna än ytterligare grus — ofta okritiskt pådömt.
Detta slentrianmässiga påförande av grus är ett
karakteristiskt drag för äldre tiders grusvägunderhåll.
Och hur sågo vägarna ut? De voro ofta besvärade
av löst dammande grus och lösa stenar när .det var
torrt och av djupa spår när det var vått. De voro
alltså merendels tungkörda, vilket besvärade trafiken,
som mest bestod av hästtrafik, och stegrade onödigt
transportkostnaderna.
Trafikens ökning, som närmast hade sin orsak i
automobilismens tillkomst och snabba utveckling
omedelbart efter förra världskriget, samt den allt mer
uppenbara ojämnheten i vägskattebördans fördelning,
framtvingade ständigt nya ändringar i 1891 års
väglag.
År 1918 är statsbidraget uppe i 30 % av den i
förväg uppskattade underhållskostnaden.
Men även enskilda initiativ för en bättre
väghållning börja göra sig gällande. - Sålunda bildade
framsynta män år 1914 Svenska vägföreningen, vilken
med entusiasm grep sig an och genom åren fortsatte
ett väckande, målmedvetet och betydande arbete till
vägarnas bästa.
År 1921 gjordes det genom lagändring möjligt för
väghållningsdistrikten att själva — eller som det
hette medelst vägkassan — övertaga underhållet av
distriktens allmänna vägar. Statsbidraget skulle i
sådant fall utgå å den verkliga underhållskostnaden
under året.
År 1922 införes så beskattning på
motorfordonstrafiken, vilket giver staten möjlighet att tillgodose
vägväsendets stora anspråk på medel. Vid
tilldelning av automobilskattemedel premierades sådana
vägdistrikt, som övertagit vägunderhållet medelst
vägkassan. Vägdistrikten funno det ekonomiskt
fördelaktigt och tekniskt ändamålsenligt att själva
övertaga underhållet och anslutningen till den nya
principen ökade snabbt — bidraget till vägunderhållet
steg successivt och var år 1939 uppe i 85 % men
har av statsfinansiella skäl för innevarande år
bestämts till 75 %.
Behovet av genomgripande lagändring blev allt
mera uppenbart.
Så tillkom den nu gällande 1934 års lag om
allmänna vägar och lag om vägdistrikt. Härigenom
blev det gamla naturavägunderhållet helt avskaffat,
Fig. 2. Den gamla vägbankens mäktighet framgår härovan.
En hästsko och en del andra äldre järnföremål, som hittats
längst nere 1 banken, hava ställts upp med en tändsticksask
och en tumstock som jämförelseobjekt.
458
30 nov. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
