Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Beträffande eloxering och eloxalanläggningar i de
skandinaviska länderna kan nämnas, att tvenne
anläggningar installerats i Norge och att i Sverige
dylika finnas. Även i Danmark finnas anläggningar för
eloxering. Den eloxerade lättmetallen finner i första
hand sin användning för byggnadsändamål, men
dessutom ha eloxerade hushållsartiklar, prydnadsföremål,
skyltar, papperskorgar, reklamföremål, m. m. förts i
marknaden. För ingenjörer torde den eloxerade
räknestickan vara av särskilt intresse.
A.-b. Svenska maskinverken var det första företag,
som skaffade sig en eloxeringsanläggning här i landet
för eloxering av lättmetallmaterial för husbyggnads-
branschen. Trots att denna verksamhet endast varit
i gång ett par tre år har numera eloxerat aluminium
blivit erkänt som ett byggnadsmaterial att räkna med.
Bland mera uppmärksammade leveranser kunna
nämnas Blå bodarna under Slussplanen i Stockholm,
som var bolagets förstlingsarbete, Ströms
affärspalats i Göteborg samt nu senast Medborgarhuset på
Söder.
Emellertid är det möjligt, att man i framtiden
kommer att eloxera betydligt större kvantiteter
aluminium än hittills, i det att A/S Norsk Aluminium
Company utexperimenterat en speciell metod för eloxering
av aluminiumband till konservemballage.
Svårigheter vid uppslutning av ved enligt
sulfitcellulosametoden.
Av fil. dr HOLGER ERDTMAN.1
De svårigheter, som föreligga vid uppslutning av
ved enligt den normala sulfitmetoden och vilka
bebehandlades under föredraget, voro huvudsakligen
tallkärnvedens ouppslutbarhet och i sammanhang
härmed svårigheterna att koka "kviströtter" och
"bark-skadad ved" samt vissa garvämnehaltiga vedslag.
Vad tallkärnveden beträffar, kunde man a priori
tänka sig dess bekanta ouppslutbarhet bero på en
eller flera av följande orsaker:
Kärnveden kan vara så byggd, att koksyrans
inträngande förhindras. Porer och trakeider kunna
vara igenvuxna och svällbarheten minskad.
Åldrandet kan åtföljas av inlagring av kemiska
föreningar, vilka verka störande t. e. genom att reagera
med någon vedbeståndsdel till outlösbara föreningar.
Slutligen kan kärnvedens harts rent mekaniskt
försvåra impregneringen med koksyra. Hartshalten är
ju ofta påfallande hög.
Denna senare hypotes har nog varit den, särskilt av
teknikens män, vanligen omfattade. Samtliga
ovannämnda orsaker ha diskuterats av olika forskare utan
att man kommit till definitiv klarhet.
Schwalbe ansåg till att börja med hartshalten vara
roten och upphovet till besvärligheterna, men då
extraktion av kärnved med bensol icke gav uppslutbart
material förmodade han, att veden genom bensolens
inverkan undergått någon förvandling, en "förhorning".
Hägglund visade, att ved, som extraherats med eter
och fortfarande icke var uppslutbar, efter påföljande
extraktion med aceton lätt kunde uppslutas. Enligt
H. skulle ouppslutbarheten bero på förekomsten av
ämnen i kärnveden, som icke kunde extraheras med eter,
men däremot med aceton. Till denna åsikt anslöt sig
Schwalbe, då han funnit att kärnved, som först
extraherats med bensol och därefter med metylalkohol,
blev lätt uppslutbar samt, framför allt, då det visades,
att granved som impregnerades med detta
metylalko-holextrakt, vilket motsvarar Hägglunds acetonextrakt,
blev ouppslutbar.
Sedan man sålunda lyckats framställa ett extrakt
av tallkärnved och visat, att man med hjälp av detta
kunde överföra tallkärnvedens karakteristiska oupp-
1 Autoreferat av förf :s föredrag vid avdelningens för Kemi
och bergsvetenskap sammanträde den 12 jan. 1940.
slutbarhet på gran, måste man ju med nödvändighet
draga den slutsatsen, att tallkärnvedens
ouppslutbarhet beror på förekomsten av extraherbara
beståndsdelar i kärnveden. Hägglund och hans medarbetare,
J. Holmberg och T. Johnson, gingo vidare på den
inslagna vägen och visade,"att acetonhartset innehöll
kristalliserbara substanser, vilka troligen voro
orsaken till kokningssvårigheterna.
Föredragshållaren har renframställt dessa ämnen
och bestämt deras konstitution. Den ena av de två
beståndsdelarna visade sig vara ett dioxiderivat av
stilben och har erhållit namnet pinosylvin.
,OH
/...... CH -. -CH \
XOH
Den andra beståndsdelen är dess monometyleter.
Medan dessa försök voro igång, tolkade E. Schmidt
ånyo tallkärnvedens ouppslutbarhet såsom beroende
på "kolloidkemiska effekter". Han ansåg, att
tallkärnveden var särdeles "svårsvällbar". För att
förklara de resultat, till vilka Hägglund och Schwalbe
kommit med sina extraktioner med aceton respektive
metylalkohol antog han, att spår av dessa
vattenlösliga substanser bli kvar i veden och underlätta
kärnvedens svällning. Det har länge varit känt, att
tallkärnved kan uppslutas, om den först upphettas med
natriumsulfit och därefter med vanlig koksyra.
(Graham’s tvåstegsmetod.) Tillsats av natriumacetat
till koksyran skall enligt Routala och Sevön i hög
grad underlätta kärnvedens uppslutning. Schmidt
ansåg, att natriumsulfitet respektive natriumacetatet
skulle underlätta kärnvedens svällning, och han såg
ett bevis för sina åsikter angående svällbarhetens
stora betydelse däri, att enligt hans erfarenhet
mycket tätvuxen gran icke kunde uppslutas.
Föredragshållaren undersökte därför prov av de så
kallade stavagranarna, som torde höra till världens
mest tätvuxna granar. Det visade sig, att stavagran
lätt kunde uppslutas. Fibrerna äro korta och smala,
och sulfitmassa av stavagran ger redan vid låg
mal-grad ett mycket tätt papper av låg porositet men
också låg styrka.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
