Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
REDAKTÖR: FRITHIOF H. STENHAGEN
HÄFTE 10 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 12 ORT. 1940
INNEHÅLL: Om pittingsbildning, av tekn. dr Sven Brennert. — Indigosolfärger, av Richard Künzl. —
Biologiska synteser och deras tekniska efterbildningar, av Iwan Bolin. — Litteratur.
Om pittingsbildning
med speciell tillämpning på rostfria stål.
Av tekn. dr SVEN BRENNERT.
Med pittings menas en form av korrosionsangrepp,
som kännetecknas av att enstaka, lokala, djupa
frätningar bildas, under det att resten av ytan förblir
mer eller mindre oangripen. Pittingsbildning kan
uppstå på flertalet metaller och legeringar, såsom
aluminium, koppar, mässing, zink, järn och rostfritt
stål, och är en av de farligaste korrosionsformerna.
Den förekommer nämligen ofta på ställen, där man
ej kan se ytan, såsom i skarvar, under slamskikt osv.
och förlöper vanligen relativt hastigt.
Man kan säga, att pittingsbildningen är en
övergångsform mellan det fall att metallen angripes över
hela ytan och det fall att den är helt beständig mot
lösningen. I det senare fallet säges materialet vara
fullständigt passiverat och metallens tillstånd vid
pittingsbildning kan därför närmast betecknas som
partiellt passiverat. Exempel: Järn frätes tämligen
jämnt över hela ytan av utspädd saltsyra. Om man
till saltsyra sätter ökande mängder natriumkarbonat
skall man finna, att angreppet så småningom ändrar
natur. Redan vid neutralpunkten förbli ofta delar av
ytan oangripna, och om ytterligare natriumkarbonat
tillsättes, blir den korroderande ytan mindre och
mindre (fig. 1) för att vid tillräckligt hög
natriumkarbo-nathalt helt försvinna. De angrepp, som schematiskt
skisserats i fig. 1 C, D och E, äro typiska pittings.
Mekanismen vid pittingsbildningen illustreras av
fig. 2, där som exempel valts rostfritt stål i en
koksaltlösning.2 Redan då stålet utsättes för luftens
inverkan, överdrages ytan med en för ögat osynlig,
kemiskt synnerligen motståndskraftig oxidfilm, som
förlänar de rostfria stålen deras välkända
korrosionsbeständighet.* Om stålytan sedan nedsänkes t. e. i
en varm koksaltlösning, skyddar hinnan fortfarande
* Under närmast föregående år hava visserligen Uhlig och
WulffS publicerat en avhandling, i vilken de vilja göra
gällande, att rostfria ståls beständighet icke sammanhänger med
ett oxidskikt på stålets yta. Enligt deras åsikt beror
korrosionsbeständigheten i detta fall på atomära omvandlingar,
varvid järnatomerna avgiva elektroner till kromatomerna och
härigenom antaga en ädelgas’ konfiguration. Som emellertid
denna nya teori ännu icke vunnit allmänt erkännande,
föredrager jag att i denna uppsats fasthålla vid den tidigare
vedertagna åsikten, att korrosionsbeständigheten hos rostfria
stål betingas av en oxidfilm. Det teoretiska resonemanget blir.
om man utgår från Uhlig och Wulffs åskådning, något
annorlunda, men de praktiska tillämpningarna (med avseende på
genomslagsspänningen, se nedan) överensstämma i båda fallen.
metallen till en början. Emellertid förekomma
punk-ter i hinnan, där denna är något svagare än på övriga
ytor. I någon eller några av dessa punkter
genom-brytes hinnan förr eller senare, varigenom det
underliggande järnet kommer i direkt kontakt med
lösningen. Korrosionen förlöper sedan på sådant sätt,
att metallen går i lösning i dessa punkter, under det
att väte utfälles på omkringliggande katodiska ytor,
vilka i detta fall torde utgöras av den del av hinnan,
som icke förstörts. Det utfällda vätet oxideras
slutligen till vatten av det i lösningen lösta syret.
Första villkoret för att pittings skola uppstå är
alltså, att lösningen ej löser oxidhinnan, då i sådant
fall metallen frätes över hela ytan. Sålunda uppstå
pittings aldrig i starkt sura lösningar och vad
beträffar aluminium och zink ej heller i starkt alkaliska.
Starkt sura lösningar verka nämligen upplösande på
samtliga nämnda metallers oxidhinnor och starkt
alkaliska dessutom på aluminiums och zinks oxidhinnor.
Vanligen sker pittingsbildningen i neutrala eller nära
neutrala lösningar. Vid järn och järnlegeringar,
så-A B C D E F G
"SflRRRRF
■ LM
mm ila] l"-> i. • il _j_
Tilltagande Na2 C03 -half ■
Fig. 1. (Enl. Evans.l)* Inverkan av
natriumkarbonattill-sats på järnets röstning i saltlösning. Proverna delvis
nedsänkta i lösningen. V. L. = vattenlinje. A: neutral lösning.
som rostfria stål, sker den även i alkaliska lösningar,
dock sällan i starkt alkaliska, då dessa verka för
kraftigt passiverande.
Emellertid veta vi, att t. e. de rostfria stålen endast
rosta i neutrala lösningar under vissa betingelser, och
man kan då fråga sig: Vad är det teoretiska villkoret
för att pittingsbildningen skall uppstå i en sådan
lösning? Man kan erhålla en god uppfattning om detta
villkor av ett försök i enlighet med fig. 3. A och B
äro elektroder av ett och samma rostfria stål, t. e.
* Siffrorna hänvisa till litteraturförteckningen i slutet av
uppsatsen.
14 sept. 1940
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
