Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 20 dec. 1941 - Till frågan om planläggningen av Norrbottens järnverk, av N. Danielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekmsk Tidskrift
Vid tackjärnstillverkningen kommer att uppstå ett
mycket betydande överskott av gas med högt
värme-innehåll. Denna är ännu ej disponerad. Utredningar
pågå, avseende att ur denna gas framställa metanol
till motorbränsle eller smörj- och andra oljor. Alltför
stora förhoppningar må ej knytas till att dessa
utredningar skola leda till resultat, som med rimliga
kapitalinvesteringar kunna realiseras inom nu
rådande dyrtid. För eldning av tackjärnsblandare,
kalk- och doiomitugnar är denna gas lämplig,
varjämte mindre kvantiteter kunna finna användning för
andra ändamål.
Järnverket avser att söka en marknad för sina
produkter såväl inom landet som på export. Läget för
export måste betecknas såsom gynnsamt.
Omfattningen av järnverksanläggningen har av
styrelsen föreslagits bliva något större, än vad som kan
rymmas inom ramen för det av riksdagen hittills
anvisade beloppet. Verket skulle komma att draga en
kostnad av 17 000 000 kr. Av denna summa äro ca
5 mill. kr. att hänföra till den prisökning, som
inträtt sedan år 1939. Kostnadsökningen för den
föreslagna anläggningen inklusive de nya
produktionsenheterna stannar sålunda i realiteten vid ca 2 mill.
kr. efter 1941 års prisnivå. Ett avgörande motiv har
vidare varit, att kostnaderna för allmänna
anordningar, såsom järnvägsspår, lastningsanordningar,
kraftledningar, vatten och avlopp, pumpstatiom,
planeringar, bostäder, förråd, kontor, lok och vagnar
m. m., bliva vid en fullständig nyanläggning, som här
är fallet, synnerligen betydande och knappast
ekonomiskt försvarbara för ett verk med begränsad
omfattning och låg förädlingsgrad. Styrelsen har därför
ej ansett sig böra förorda ett verk, som stannar vid
en årsproduktion av enbart 60 000 ton tackjärn såsom
slutprodukt. Enahanda synpunkter hava mer eller
mindre tydligt framkommit vid den kritik, som på sin
tid framfördes mot tackjärnsutredningens förslag till
järnverk. Det har vidare framstått såsom angeläget
att i görligaste mån öka försäljningsprogrammet på
in- och utlandet. Genom att i marknaden föra olika
slag av tackjärn, eventuellt även tackjärnsgranalier,
tvenne kvaliteter omsmältningsmaterial med
thomas-metall som bas samt göt av thomasmetall och från
elektrostålugnar får man möjlighet att vända sig till
en vidare kundkrets. Skulle verket inriktas enbart
eller huvudsakligen på träkolstackjärn, måste en årlig
kvantitet av 60 000 alt. 90 000 ton menligt påverka
andra svenska tackjärnshyttors
avsättningsmöjligheter. Detta motiv har med styrka framförts i tidigare
erinringar från svenska järnhanteringens målsmän.
Fördelas verkets produktion på tackjärn, göt och
omsmältningsmaterial, blir inverkan av nytillkommande
konkurrens avtrubbad.
Det har ej förutsatts, att enbart götförsäljningen
skall bliva huvudaffären för Norrbottens järnverk.
Likvisst måste det bliva en angelägenhet av betydelse,
att verket hos Sveriges järnhantering finner välvilliga
kunder, som vid konkurrenskraftiga priser köpa göt
och i samarbete med leverantören lösa uppkommande
tekniska svårigheter. Bolagets styrelse har ej
förmenat sig hava anledning att planera för eventuella
valsverk, även om detta kan anses innebära en naturlig
utbyggnadslinje. En ogynnsam utveckling av
götförsäljningen kan göra denna fråga aktuell i framtiden.
Man vågar emellertid förutsätta, att de utredningar,
som i sådant läge måste göras för att påvisa det
ekonomiskt berättigade i ytterligare kapitalinvesteringar,
skola kunna utföras under samverkan med Sveriges
övriga järnhantering. Norrbotten saknar ju varje
avsevärd hemmamarknad för valsjärn. Valsverk kunna
därför knappast tänkas komma till stånd annat än
för att tillgodose förefintliga brister i landets
järnförsörjning, varvid vederbörligt samarbete för
komplettering av ett riksprogram bör sökas med och
hänsyn tagas till redan existerande järnverk. Valsverk,
som täcka ett fullständigt program, kunna ej byggas
utan betydande kapitalinvesteringar. Man bör i ett
sådant läge snarare inrikta sig på ett visst
begränsat område, och härför inrätta ett specialverk.
Ingående utredningar hava verkställts om
järnverkets tillverkningskostnader och förutsättningar att
ekonomiskt bära sig. Verket kommer att byggas i en
utpräglad dyrtid, och har att konkurrera med äldre
anläggningar, om vilka det kan antagas, att de hava
avskrivit väsentliga delar av anläggningskapitalet.
Man kan därför icke rimligen begära, att detta
järnverksbygge, som tillkommit under exceptionell
dyrtid, skall under normaltid förränta
anläggningskapitalet i sin helhet. Med bortseende härifrån vill det
synas, som om järnverkets allmänna förutsättningar
ej äro dåliga. Malm, träkol och koks bör kunna
tillföras verket med priser, som äro lika gynnsamma eller
i vissa fall förmånligare än de, som gälla för
mellansvenska järnverk. Elektrisk kraft för Statens
järnverk kommer väl alltid att tillhandahållas av Statens
vattenfallsverk. De härför nu och i framtiden
debiterade priserna böra ej behöva ligga högre än de, till
vilka mellansvenska järnverk föra smält- och annan
kraft i räkning. Färdigprodukterna, som skola gå på
export, kunna under tiden för öppet vatten, juni—
november, skeppas per båt. Detsamma gäller för
varor för stora delar av den inhemska marknaden.
Under den tid, då sjöfarten är stängd, måste givetvis
produktionen läggas på lager för avskeppning under
sommarhalvåret, därest järnvägstransport till
mellersta Sverige blir för dyr. Erbjudna fraktsatser för göt
och tackjärn till Bergslagen ligga f. n. omkring 15 kr.
per ton. Sjöfrakterna till Mälar-hamnar röra sig
omkring 1/2 av järnvägsfrakterna.
Järnverkets självkostnader, exkl. ränta och
amortering, beräknade fritt verket på förkrigsnivå, kunna
anses ligga gynnsamt till i jämförelse med de större
svenska handelsjärnverken. Det är ganska självklart,
att om Norrbottens järnverk hade varit byggt och i
drift under nuvarande tid, så hade det varit en mycket
god affär, som skulle kunnat fullt förränta nedlagt
kapital och härutöver lämnat ett avsevärt bidrag till
amortering. Huru räntabiliteten kan komma att ställa
sig i framtiden, låter sig f. n. ej förutse.
Vid avvägning av det byggnadsprogram, som
föreslås till utförande nu, har styrelsen anmält, att för en
kostnad av 10 765 000 kr. endast kan uppföras ett
verk med två el-tackjärnsugnar. De skäl, som tala
emot denna begränsade utrustning av järnverket,
hava utvecklats här ovan.
Ansvariga myndigheter hava ur rikssynpunkt
ansett, att landets resurser ifråga om
järnförsörjningen böra kompletteras. Om denna komplettering skall
ske under en dyrtid som den nuvarande, så torde det
nu framlagda programmet vara väl försvarbart. Det
går visserligen utanför ramen av den av Riksdagen
20 dec. 1941
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
