Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekimisk Tidskrift
Fig. 33. Perspektivteckning av ett brantställt
lager vid Coniaurumgruvan i Ontario, visande
småvecksbildning dels (D) av den dependenta,
dels (i, brantstående) av den independenta
dragveckstypen. Enligt Derry.
nom nära horisontella rörelser efter brantstående
la-gerplan. Därjämte anför samme författare andra
liknande fall under beteckningarna "dependent
drag-folds" och "cross-folds". Båda dessa förekomma i
brantstående lagerkomplex och hava brantstående
veckaxlar. De dependenta dragvecken hava dock en
mindre brant ställning än de korsande vecken och
sammanhöra med "the main folding", vilken inom
ifrågavarande till det äldre urberget hörande
malmtrakter (förande ädlare malmer) i allmänhet har en
ost-västlig till nordost-sydvästlig orientering med
synklinalt ställda lager. Dessa småvecksbildningar
("dependent drag-folds") äro sålunda att anse som
parallellveckningar (veck av högre ordning) till den
regionala synklinalveckniugen, men kunna enligt
Derry i vissa fall ej med säkerhet särskiljas från de
verkliga dragvecken ("independent drag-folds"). (Fig.
33.) Detsamma gäller det tredje slaget av Derrys
vecktyper, de s. k. korsande vecken ("cross-folds").
Dessa framträda inom malmfälten som stora
utvikningar av de brantstående lagren tvärs på
strykningen. Den största av dem (vid Matachevan Consolidated
Mine, Ontario), som förekommer i en komplex av
vulkaniska och lagrade bergarter, tillhörande äldsta
urberget, bildar liksom en djup vik inom
liggandesidan av de sedimentära lagren. (Fig. 34.)
Författaren anser utbuktningens storlek omöjliggöra att tolka
den som "independent drag-fold", och då "the main
syncline" inom området sannolikt har ett flackt
fallande veckaxelläge, kan den ej
heller antagas vara en form av
"dependent drag-folds". Det
sannolikaste är därför enl. förf., att
utbuktningen representerar en
under en tidigare veckningsperiod
bildad antiklinal, som vid den
efterföljande veckningen ("the
main archean folding") blivit
nedböjd och brantställd. Författaren
medger dock, att bevisföringen är
otillräcklig och slutsatsen alltså
osäker.
Tektoniska förhållanden lika
eller analoga med de av Derry
skildrade äro emellertid iakttagna även inom andra
områden och förekomma otvivelaktigt även i
regional omfattning. Man synes här stå inför en
serie företeelser i bergskedjebildningen av
väsentligen annan typ än det vanliga veckningsförloppet.
Ursprungligen betraktades detta och dess
följdföreteelser (överskjutningarna) som det väsentliga
momentet i bergskedjeveckningens mekanism. De s. k.
transversella horisontalförskjutningarna,40 dvs.
horisontalrörelser efter stående brottplan (rörelseplan)
och de nu alltmer ökade iakttagelserna över
dragvecken samt diskussionen över dessas bildningssätt
hava riktat uppmärksamheten på betydelsen av denna
andra form av horisontella dislokationer. Dessa
frågor sammanhöra för övrigt med det nu ofta
behandlade problemet om yt- och djuptektoiiiken ("Oberbau
und Unterbau") i veckningszonerna samt med det
svåråtkomligare problemet om deformationsförloppen
på de stora djupen. Derry ingår även på dessa
frågor i sin intressanta framställning. Regionala
tektoniska drag av analog byggnad och sannolikt
likartat ursprung förefinnas inom många områden. Till
dem höra med största säkerhet den inom urberget
ofta förekommande starkt bågformiga strykningen av
brantstående lager, omgränsande mäktiga komplex
av glimmerskiffrar eller gnejs, som framträtt vid
kartläggningen av vissa av malmfälten, t. e. Utö,
Riddarhyttan, Persberg och Nordmarken, Åmmeberg m. fi.
eller i Stockholms, Sörmlands och Östergötlands
kusttrakter i mera regional omfattning, liksom ock den
utpräglade båglinjeform, som kännetecknar delar av
de stora bergskedjorna såsom Västalperna och
Karpaterna, vilka veckningsdeformationer bäst torde kunna
förklaras i enlighet med de principer, som visat sig
gälla för dragvecken.
Medelstupningslågen för sträckningsstrukturen.
Av de grafiska sammanställningarna (fig. 24—29)
framgår, att linjärstrukturens stupningsvinklar
mestadels ligga emellan 30—50° eller 20—50°, i en del
områden brantare. I Södertörn—Roslagen återigen är
frekvensen huvudsakligen samlad vid värdena 20—
40° (fig. 24). För att förklara detta märkliga
sakförhållande sökte jag att börja med tillämpa den
arbetshypotesen, att de i det vidsträckta
observationsområdet kringspridda observationspunkterna tillhörde
delar av ett förskiffringsplan, som genom förkastningar
sprängts i sär och blivit alltmer nedsänkta ju längre
40 Margerie och Heim. Die Dislokationen der Erdrinde.
Zürich 1888. Sid. 71, 72.
Fig. 34. Perspektivteckning av ett lager i Matachevangruvan, Ontario, visande
exempel på korsställd veckning (O). Utbuktningslängden ca 1 000 m. Enl. Derry.
98
12 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
