Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
västerut. Det hade nämligen, som redan anförts, visat
sig, att sträekningsstrukturerna tillhörde
superkrustal-avdelning och den närmast under densamma liggande
zonen av gnejsgranit, alltså blott en rätt begränsad
nivå av denna bergart. Något, verkligt stöd för
arbetshypotesen kunde jag emellertid ej finna, och då
den statistiska sammanställningen visade, att inom
andra områden även liknande koncentrationer av fall
-värdena för sträckningen förefunnos, tedde sig
hypotesen osannolik. Möjligheten att inställningen av
stupningsvinkeln kunde bero av någon generell
mekanisk orsak såsom t. e. en differentialrörelse i de
övre och undre bergmassorna, syntes även utesluten.
Såsom anförts, ligga sträckningens stupningsvinklar
i de flesta fall emellan 30—40°. Inom 40—50° ligger
även ett flertal. Andra vinklar äro mindre allmänt
förekommande. Kan det bero på blott en
tillfällighet, att dessa vinkelvärden även utgöra de vanliga
rasvinklarna för grus, sand och torrt siam? Om ej,
skulle det betyda, att de ytor, efter vilka vid
veckningen stängligheten inställt sig, dvs. i allmänhet
gränsytorna emellan de understa skiktade
leptitlag-rens nu iakttagbara avlagringsyta på gnejsgraniter
ocli s. k. granitgnejser (i många fall påvisbart
ursprungliga grova vulkaniska avsättningar) haft
karaktären av rasbranter, erosionsrännor eller
vulkansluttningar. Tanken på ett sådant sammanhang emellan
den dependenta (dvs. med allmänna veckningen
sammanhängande) linjärstupningen och den urtida
topografien synes ej oberättigad, om man betänker, att
enligt numera allmän mening den geologiska urtiden
måste hava varit kännetecknad av en "world-wide
vol-canism" eller som Törnebohm uttryckt tanken, "ett
grundt haf, ur hvilket talrika vulkanöar uppstucko".41
I enlighet härmed måste den arkeiska topografien
hava varit i hög grad kontrastrik ined höj dområden
uppbyggda av vulkaniskt material och mellan dem
insänkta ackumulationsterränger av mycket växlande
beskaffenhet. Rikedomen på tuffoidiskt material inom
porfyr-leptitformationen och dess påfallande
fattigdom pä konglomeratbildningar måste betyda, att
stra-tovulkaner spelat en huvudroll, och att
leptitbildning-arna uppkommit genom slamutförsel från desamma.
Ackumulationsytor med starkt lutande lägen torde
därför varit allmänna inom terränger där de egentliga,
ej sällan grovskiktade leptiterna avsattes, medan de
finare sedimenten, urbergsskiffern och de skiktade
kalkstenarna deponerats i mera horisontalt läge i
bäckenområdena. Det torde därför finnas skäl att
återgå till Anton Sjögrens tanke om förhållandet
emellan sedimentationsriktning och
upplyftnings-(vecknings-)effekt för att se till, om den geologiska
positionen i de olika malmfälten på denna väg skulle
kunna närmare bestämmas.
Det är anmärkningsvärt, att liggandet till en
fältstupande malmkropp ej sällan äger ett nedåt
buktande och utflackande förlopp, som med hänsyn till de
anförda synpunkterna skulle kunna förmodas vara en
relikt eller kvarstående spår av en erosionskurva. Som
exempel på dylika fall kunna anföras längdprofilerna
genom Dalkarlsbergs malmfält enligt A. Erdmanns
beskrivning, Tunabergsfältet enl. H. E. Johansson,
Stripafältet och Örlinggruvan i Norbergsfältet enligt
P. Geijer m. fi. I sin mycket intressanta diskussion
■11 G. F. F. M (1900) : 119.
om järn- och manganmalmernas bildning i
Långbans-fältet framhåller N. Magnusson, att de med största
sannolikhet bildats genom metasomatiska
omsättningar nära jordytan. Det framhålles ock, att de
brytvärda malmkoncentrationerna i fältet uppträda i en
begränsad zon och hava mer eller mindre tillrundad
form med omkring 30 à 40° fältstupning (i detta
område västlig). En antydan till förflackning av läget
på de djupare nivåerna kan även ses i en längdprofil
genom fältet. Tydligtvis kan man i detta fall
föreställa sig, att malmlösningarna från dagytan
genomströmmat bergartmassan parallellt med
ytkonfigura-tionen av en "bed-rock"-komplex av tuffartad
(lepti-tisk) sammansättning. Ett sådant antagande
överensstämmer med vad som måste anses sannolikt
beträffande konfigurationen av urtidens landyta,
nämligen att den till följd av den allmänna vulkanismen
ägt en kontrastrik topografi.
Den påvisade egendomliga fältstupnings- och
sträckningsorienteringen synes därför kunna ytterst härröra
från den allmänt förekommande rasbrants- och
ero-sionsprofileringen av den urtida topografien, på
vilken senare lagringsformer orienterats.
Det iakttagelsematerial, som hittills blivit
hopbragt rörande fältstupning och därmed
sammanhängande tektoniska förhållanden, är ej tillräckligt för
hela problemets klarläggande. I förbindelse med
urbergsgeologin, sådan som denna nu kan anses vara
fastslagen synes likväl en god grundval kunna
läggas för dess fortsatta behandling. Med stöd av vad
som framgått särskilt av de geologiska
undersökningarna i Stockholms kusttrakter42 — med vilka ett
flertal av denna tidskrifts läsare torde förvärvat
kännedom — kan man framställa fältstupningens
relationer till urbergsgeologien på följande sätt:
Porfyr—leptit-formationen (även kallad den
svio-niska superkrustalformationen)43 utgör de
kvarvarande ringa resterna av de ursprungliga uräldsta
geologiska ytbildningar på vår jord, om vilka vi
kunnat erhålla kännedom. Dessa resters bevarande
har möjliggjorts därigenom att de i ett tidigt skede
insänkts eller inveckats i undergrunden. De därvid
uppkomna parallella smärre vecken i
insänknings-trågen motsvara den dependenta typen enligt Derry’s
användbara beteckning. Under detta tidiga skede
måste insänkningarna liksom under jordytans
senare utveckling hava omväxlat med höjda områden
(horstar, antiklinaler)). Under den fortgående
in-sänkningen inträdde uppsmältning av de
ursprungliga djupare delarna av det förut som lavamassor
eller injektioner stelnade superkrustalmaterialet. Det
egendomliga förhållandet, att man både känner
övergångar och eruptivkontakter emellan de nu som
yt-bergarter (leptiter) och djuperuptiv (urgraniter)
betecknade bildningarna, kan häruti finna sin
förklaring. De primära malmanhopningarna inom urberget
hava, som blivit alltmer uppenbart, tillkommit i
samband med den vulkaniska verksamheten under denna
äldsta period. Undersökningarna inom Stockholms
kusttrakter hava med stor tydlighet visat, att
gnejsbildningen och den s. k. granitiseringen eller migma-
42 g. f. f. 54 (1932) : 347.
43 Bull. Comm. Géol. Finlande, nr 98 (1932). Även "Fennia"
55, nr 2 (1932).
13 sept. 1941
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
