- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Elektroteknik /
9

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

de amperevarvtal alltså skall balansera
växelströms-amperevarvtalet. Genom lindningen a, som kallas
siälvmagnetiseringslindning, flyter hela den avgivna
likströmmen. Varvtalet i lindningen är avvägt så,
att närmare 99 % av växelströmsamperevarvtalet
balanseras enbart här och detta procenttal gäller
praktiskt taget oberoende av hur stor belastningen
är, eftersom växelströmmen i transduktorn och den
avgivna likströmmen ju i det närmaste måste vara
proportionella mot varandra. Ytterligare 1 %
magnetisering erfordras alltså för att transduktorn skall
släppa igenom växelström. Med denna 1 % kan
likriktarens regleringsförlopp helt bestämmas och detta
sker här huvudsakligen genom
magnetiseringslind-ningarna b och d. Lindningen c kunna vi bortse
ifrån tills vidare.

Lindningen b matas från en torrlikriktare 2 över
ett ohmskt motstånd 3, och om nätspänningen
är konstant, blir även strömmen i lindningen
konstant. Amperevarvtalet i lindningen är avvägt så,
att detta tillsammans med amperevarvtalet i
lindningen a under alla belastningsförhållanden
överväger växelströmsamperevarvtalet och skulle förmå
att hålla transduktorn mättad. Alltså, utgående ifrån
att transduktorn är mättad lägga vi in en lindning d
för avmagnetisering för att få transduktorn att
upptaga spänning. Denna avmagnetiseringslindning
ansluta vi direkt till likriktarens likströmsklämmor över
ett motstånd 6. Strömmen i lindningen blir därigenom
proportionell mot den avgivna likspänningen.

Om vi förutsätta en konstant nätspänning, är
likriktaren nu färdig och vi kunna på motståndet 6
inställa den önskade kurvan 4. Att den erhållna
spänningen blir konstant och stabil, kunna vi övertyga oss
genom att betrakta en belastningspunkt a på kurvan
och se efter vad som inträffar t. e. om spänningen
av någon anledning ökar till värdet Strömmen i
lindningen d kommer då att öka och transduktorn
att avmagnetiseras med följd att denna omedelbart
kommer att ta upp högre spänning och att
likspänningen kommer att sjunka. Om spänningen i stället
skulle sjunka till värdet a2 skulle vi få en mättning
av transduktorn och en omedelbar höjning av
likspänningen till följd.

^E„’I<I5V(I35V<7y.)

a

O 05 1,0 Likjfröm Amp.

Fig1. 5. Uppmätta kurvor för en likriktare enligt fig". 4.

■1’P

Botten

Fig. 6.

a. Torrlikriktare, spänningsreglerad genom transduktor med

reglerande skillnadsström.

b. D :o med strömbegränsning och förstärkt regleringsström.

Till slut återstår att få likspänningen oberoende av
nätspänningsvariationer, som inkomma över
likriktaren 2 och motståndet 3. För den skull ha vi inlagt
en kompensationslindning c, som också matas direkt
från växelströmsnätet över en mättad reaktor 5 och
en torrlikriktare 4 och i fig. 4 b se vi hur detta
verkar.

Kurvan 1 visar hur amperevarvtalet varierar med
nätspänningen i lindningen b och kurvan 2 visar
motsvarande i lindning c. Vi se direkt av bilden, hur
t. e. en spänningsökning kompenseras. Om
lutningarna på kurvorna 1 och 2 äro lika, bliva tillskotten i
amperevarv i de båda lindningarna lika och de verka
i motsatt riktning på transduktorn.

I fig. 5 se vi några uppmätta kurvor för en
likriktare av det beskrivna slaget. Då belastningen har
varierat mellan tomgång och fullast och
nätspänningen avvikit från normalvärdet med ±7 %, har
likspänningen icke ändrat sig mer än ±0,5 %.

Överst i fig. 6 ses i förenklad form ett annat
ut-föringssätt, som användes vid större likriktare.
Principen för regleringen är genomgående densamma som
i föregående fallet. Vi återfinna sålunda även här
självmagnetiseringslindningen, som ombesörjer 99 %
av magnetiseringen.

I förra fallet bildades regleringsstorheten genom
en magnetisk subtraktion direkt på. transduktorn
mellan en konstant storhet (amperevarvtalet i
lindningarna b c) och en mot likriktarens spänning pro-

4 jan. 1941

9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:39:26 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941e/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free