Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
4 6 8 10 12 16
1 3 1 1 3 2
10 20 5 4 10 ¥
Wagner använder 11 olika skivor, som ha 40 till 50
fält. Varje skiva har ett vitt och ett svart fält mera än
den föregående. Skivorna fästas den ena efter den
andra på den speciella axeln. Man bestämmer nu mellan
vilka skivor bilden kastar om rörelseriktning och kan
sedan enkelt beräkna eftersläpningen. Metoden är
besvärlig, då en mängd skivor skola sättas på och tas av.
Detta kan man emellertid komma ifrån genom att
upprita alla ringarna med svarta och vita fält på en enda
skiva. Man kan nu t. e. bekvämt granska ändringen i
eftersläpning vid belastningsökning. En i vågrät
riktning anbragt visare, på vilken antalet fält är angivet
underlättar bestämningen. Skivans ytterdiameter bör
uppgå till högst 75 cm. (v. Boleman, EJTZ, nr 29, 1940.)
E. L.
Reläkontaktproblemet. För tjugofem år sedan
gjordes alla ädelmetallkontakter för reläer av platina och
fästes vid fjädrarna genom nitning. Denna metod
ersattes omkring 1913 av punktsvetsning och resulterade
i stora materialbesparingar. Sedan dess ha ytterligare
besparingar kunnat göras genom ändring av formen
och storleken på kontaktelementen.
Vid tillverkningen av kontakter för reläfjädrar
måste flera faktorer tas i betraktande. För det första
måste tillräckligt med metall finnas med hänsyn till
livslängden. Yar gång en kontakt sluter eller bryter
en ström, går en liten del av metallen förlorad, och
livslängden är därför i stort sett proportionell mot den
metallmängd, som finns kvar att slita på. Dessutom
måste ett kontaktpar ha tillräcklig höjd för att
lämna justeringsmän och för att fjädrarna inte skola
beröra varandra. Till slut måste åtminstone en
kontakt i paret ha tillräckligt stor yta för att säkerställa
kontakt oberoende av normala tillverkningstoleranser
för kontaktläget på fjädrarna och fjädrarnas rättning.
För nägra år sedan företogo Bell och Western
Electric tillsammans undersökningar för att fastställa de
variationer i läge och rättning, som förekomma i
praktiken. Kontakterna hos flera tusen reläer
undersöktes och den exakta punkten, där kontaktspetsen
berör den motsatta kontaktskivan, fastställdes. På en
kontaktskiva av 2,2 mm diameter visade det sig, att
praktiskt taget alla kontaktpunkter falla inom ett
rektangulärt område med dimensionerna 1,2 X 1,7 mm,
och som alltså upptar mindre än 60 % av skivans yta.
Vidare undersökningar visade emellertid, att det är
möjligt att göra ytterligare besparingar i
kontaktmaterial. Om den ena kontaktdelen göres i form av
en rektangel, vars sidor ha minimilängderna A och B,
bestämda enligt den ovannämnda undersökningen, så
kan den andra kontaktdelen göras som en kvadrat med
en sida C, som är tillräcklig för att ge den
erforderliga kontaktytan. Det är emellertid nödvändigt, att
full kontakt ernås även vid den största lägesändringen,
dvs. när mittpunkten av kvadraten faller på
rektangelns gräns. Den större kontaktens sidor måste då
ökas med måttet G. Antag nu att den stora kontakten
ändras till en smal stång, som är G bred och A + G
lång, och att den lilla kontakten ändras till en stång,
som är G bred och B C lång, och att de normalt
korsas i mitten av den stora rektangeln. Då kommer
även vid maximal lägesavvikelse full kontakt att
uppnås över en yta C2. Vid denna ändring har emellertid
så mycket kontaktmetall, som motsvarar ytan A X B,
inbesparats. Storleken av den sparade ytan framgår
tydligt, om de två kontaktstängerna placeras i sina
yttersta lägen.
För att ytterligare
reducera den erforderliga
mängden av ädelmetall kan
kontakten göras bimetallisk
genom att två band — ett
tunnare av äldelmetall och
ett tjockare av nickel —
svetsas samman. Det
sammansatta bandet skäres
sedan i de längder, som
erfordras för kontakterna.
Ädelmetallens volym blir
då endast en tiondel av
hela volymen. Kontakter,
som måste bryta och sluta
ström millioner gånger,
göras dock helt igenom av
samma material.
Ofta användas
tvillingkontakter för att reducera
möjligheten till dålig
kontakt genom smuts. Under
vanliga förhållanden, då
trycket hos varje kontakt i
tvillingparet är densamma
som hos den enkla
kontakt, som det ersätter,
och under förutsättning av
slumpvis smutsbildning, kan
den teoretiska graden av
förbättring enkelt
uttryckas sålunda: om
sannolikheten för en enkelkontakts
misslyckande är p, där p
är mindre än 1, blir sannolikheten för två på varandra
följande misslyckanden, eller misslyckandet hos två
parallella kontakter, p2. Om sannolikheten för en
enkelkontakts misslyckande är en gång på tusen, blir
alltså sannolikheten för ett misslyckande hos
tvillingkontakter en gång på millionen.
Hela denna förbättring uppnås vanligen inte,
beroende på att idealförhållanden inte existera. För
det första är trycket hos varje kontakt i en
tvillinggrupp endast hälften av enkelkontaktens, vilket
resulterar i en större sannolikhet för misslyckande för
vardera av tvillingkontakterna än för en enkelkontakt.
Dessutom sker inte alltid smutsspridningen slumpvis,
eller också kan smutsen på en kontakt vara tjock nog
för att hindra den andra kontakten i paret att sluta.
Laboratorieundersökningar ha dock givit en
förbättring av 50 : 1.
Det slitage, som brukar uppstå när en kontakt
öppnar eller sluter, beror på att en del av den i systemet
lagrade energien förskingras i kontakten.
Erfarenheten har dock visat, att den energi, som lagras i
relä-lindningarnas belastning, inte ger ett sant mått på
den hastighet, med vilken en viss kontakt blir utsliten.
I verkligheten förekomma högfrekventa urladdningar
med frekvenser av flera millioner p/s över kontakterna
vid öppnandet av en induktiv belastning. Vid så
höga frekvenser inverka impedanserna hos såväl
kab-lingen som belastningen på urladdningens
beskaffenhet och följaktligen även pä dess förstörande verkan
pä kontakterna.
Man har kommit underfund med, att dessa faktorer
mycket väl kunna tas hänsyn till för praktiska
ändamål genom att kontaktens varaktighet hänföres till
lätt mätbara karakteristiker hos kontaktens
belastningskrets. Till följd därav är det möjligt att av
strömkretsens karakteristiker approximativt fastställa
en viss kontakts livslängd. (Bell Labor. Rec., maj
1940.)
sah.
Fig-. 1.
1 febr. 1941
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
