Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
ling utnyttjas kristallerna oftast yid något högt
impedansvärde, t. e. mellan de två resonansvärdena. Yid
fordran på mycket stor frekvenskonstans måste man
noga definiera arbetspunkten, då
temperaturkoefficienten är olika i olika punkter.
En stav av kvartskristall kan, om den är lämpligt
upphängd, svänga mekaniskt först och främst som en
böjande stav med nod på mitten eller också ha en
longitudinellt komprimerande och expanderande
rörelse. Dessutom existera torsionssvängningar, och
vidare kan man få den att vibrera längs bredden eller
tjockleken. I de enklaste kristallformerna äro
resonansfrekvens och stavlängd för ett och samma snitt ur
råmaterielet och samma geometriska proportioner
konstant och brukar kallas frekvenskoefficient.
När det gäller att åstadkomma
temperaturkompen-serade kvartskristaller, kan man gå generellt tvenne
vägar: a) man ger kristallerna sådana geometriska
dimensioner, att det blir en avsiktlig elektromekanisk
koppling mellan huvudresonansen, som är t. e.
tjocklekssvängande, och en överton till någon av kristallens
möjliga sekundärfrekvenser, t. e. en i frekvens lågt
liggande böjningssvängning, b) man skär ut kristallen
ur råmaterialet, så att den får temperaturkoefficienten
lika med noll som följd av en bestämd orientering
relativt de olika elasticitetsmodulerna och
längdutvidg-ningskoefficienterna i axelsystemet. Här rör det sig
om en kompensering utan hjälp av artificiell koppling.
Den senare metoden har den största praktiska
användningen.
För kristaller som skola användas i elektriska filter,
strävar man efter att undertrycka biresonanser,
eftersom det i regel gäller att inom ett frekvensband
reproducera kristallen såsom exakt ekvivalent med dess
enklaste elektriska impedansnät, där endast två
resonanser, en serie- och en parallellresonans, existera.
Dylika snitt finnas som ha endast tre eller fyra
resonanser totalt och huvudfrekvensen liggande långt borta
i frekvens från biresonanserna.
Montering av kristaller i hållare bjuder på särskilda
problem. Man måste ha elektroder till kristallen i
någon form, och de få ej hindra kristallen i dess
rörelse. Varje rörelsehinder återspeglas i kristallens
elektriska data som en sänkning i dess Q-värde, dvs.
medför en sämre kristall. Upphängning eller
inspänning i en nodpunkt eller nodlinje är vad man
eftersträvar. Långa stavar får man hänga i trådar eller
plocka in på klotsar av kork, placerade i noderna.
Rektangulära längd- och breddsvängande plattor ha
ofta en tydlig nodlinje som går tvärs över de stora
ytorna. I så fall kan kristallen ligga löst med luftgap
mellan fasta elektroder med samma eller mindre yta
än kristallen. Vanligast är alltså att de stora ytorna
äro belagda med guld, silver eller aluminium direkt på
kvartsen. I så fall spännes kristallen in mellan eggar
eller trubbiga spetsar. Temperaturkompenserade
styrkristaller för frekvenser 500—2 000 kp/s äro oftast
monterade med luftgap. De äro nämligen ofta skurna
så, att de röra sig med storytorna deformerade från
rektanglar till romber. De tjocklekssvängande
kristallerna slutligen kunna ha antingen hållare med
luftgap eller med elektroder som vila mot kristallens
storyta under svagt tryck. Tryckhållaren är speciellt
lämplig för frekvenser över 2 Mp/s.
Kristallens frekvens kan något påverkas av ett
eventuellt luftgap mellan kvartsen eller elektroderna. Som
typiskt exempel kan nämnas, att för en viss hållare
totala frekvensvariationen beroende på ändringar i
luftgapets storlek är ca 0,os % vid 1 500 kp/s.
Råmaterialet för tillverkningen av kristaller
hämtas från Brasilien, Madagaskar eller Japan. Från
andra håll äro bergkristallfyndigheter också kända,
men det rör sig då antingen om kristaller med små di-
mensioner eller om sådana med inhomogeniteter av
inre blåsor och sprickor.
Råkristallen monteras i fixtur och skäres upp i
skivor 20—40 mm tjocka. De ur råkristallen skurna
tjocka plattorna undersökas på förekomst av rent
mekaniska inhomogeniteter samt i polariserat ljus. Med
polariskopet får man besked om kvartsen är optiskt
höger- eller vänstersvängande samt får dessutom en
ytterligare kontroll på materialets homogenitet. Den
optiska polariteten måste man känna till för att rätt
kunna orientera snitten för temperaturkompenserade
kristaller.
Ur en platta skäras sedan ut rektangulära stavar,
och ur stavarna skär man slutligen ut själva
svängningskristallen med hänsynstagande till vinklarna för
temperaturkompensering eller andra egenskaper. Den
så utskurna kristallen slipas till rätta
ytterdimensio-ner, vilken slipning hos de flesta kristalltillverkare
sker rent manuellt. Efter en första grovslipning sker
justering till rätt frekvens, varvid frekvensen under
upprepade gånger under slipningen kontrolleras
därigenom att kristallen sättes in i en hållare och får
svänga i en oscillator, vars frekvens mätes.
Efter ing. överbys med stort bifall mottagna
föredrag tackade ordföranden för den goda översikt,
åhörarna fått om kvartskristallernas egenskaper och
användningssätt och erinrade om att på dagen 15 år gått
sedan samma ämne första gången behandlades i
Elektroingenjörsföreningen, under vilken tid utvecklingen
gått raskt framåt mot det praktiska utnyttjandet av
svängningskristallerna.
Efter föredraget uppstod en livlig diskussion med
inlägg från herrar Sterky, Palm, Thorelli m. fi.
angående kristallens hållfasthetsegenskaper. Speciellt
diskuterades huruvida en kristall kan konstrueras som
alstrar två samtidiga höga frekvenser, vilka kunna
interferera med varandra, så att en stabil låg
frekvens erhålles. Ing. överby ansåg detta praktiskt
outförbart, då man icke kan slipa kristaller på det sätt
som skulle vara nödvändigt därför.
Efter sammanträdet följde som vanligt supé och
samkväm.
Sig.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie sammanträde
fredagen den 17 oktober 1941 kl. 19,30 på föreningens
lokal under ordförandeskap av tekn. dr Ivab Herlitz.
Till justeringsmän utsågos civilingenjören Christian
Beck-Friis och förste byråingenjören J. Melkerson.
Ämnet för dagens diskussion var det moderna
ställverket. Den under senare år ökade användningen av
oljelösa strömbrytare, mättransformatorer etc. samt
till-lämpningen av nya principer för manöverutrustning,
fjärrövervakning, brandskydd m. m., har medfört nya
önskemål och synpunkter vid planläggning och
utförande av ställverk inom anläggningar för generering,
transformering och mottagning av elektrisk energi.
Diskussionen avsåg att belysa de nu aktuella frågorna inom
detta område.
Först hölls ett föredrag av förste ingenjören vid
Stockholms elverk, E. M. Antoreason, varefter frågan
ytterligare belystes i en rad föranmälda inlägg och
yttranden under den efterföljande fria diskussionen.
Ingenjör Andreasons föredrag torde komma att
återgivas i ett senare nummer av tidskriften, varför
ett närmare referat utelämnas.
Efter ing. Andreason talade övering. K. E. Nylander
om utomhusställverken. Talaren påpekade, att man
numera frångått det kompakta byggnadssätt man
övertagit från inomhusställverken till förmån för ett
luftigare och mera överskådligt uppställningssätt. Den
tidigare, styva uppläggningen av ledarna på stöd- eller pelar-
210
6 dec. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
