Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
köpkraftfoder och detta på ett för jordbrukarna fullt
ekonomiskt sätt. En del foder för vinterbehov kan
även hämtas från välskötta betesvallar. Allt detta
är ju av största betydelse för landets
livsmedelsförsörjning, emedan importmöjligheterna beträffande
kraftfoder såväl som animaliska och vegetabiliska
födoämnen blivit starkt beskurna genom nuvarande
förhållanden.
Landets kväveförsörjning omfattar såväl
jordbrukets som industriens behov, varav det förra är det
kvantitativt övervägande, omfattande ca 90 % av
det totala behovet under normala förhållanden. För
närvarande är dock denna siffra lägre beroende på
sprängämnesindustriens ökade behov av koncentrerad
salpetersyra och ammoniumnitrat.
Jordbruket behöver chilesalpeter, som särskilt
funnit användning för sockerbetsodlingen, kalksalpeter,
kalkammoniumsalpeter eller som marknadsnamnet på
Fosfatbolagets produkt heter: ljungasalpeter, jämte
kalkkväve och ammoniumsulfat. De olika
salpeterslagen kunna i allmänhet utan större olägenhet ersätta
varandra. I betydande utsträckning kunna för övrigt
de olika kväveprodukterna remplacera varandra.
Industrien behöver salpetersyra för
sprängämnestillverkning, betning av rostfritt stål osv.,
ammoniumnitrat till sprängämnen, till lustgas, ammoniumsulfat till
näringsämnen för jästsvamparna vid spritfabrikerna,
till ammoniumperklorattillverkning, komprimerad eller
flytande ammoniak för kylmaskinerier, kaustik
ammoniak för en mångfald olika näringsgrenar m. m.
Komprimerad ammoniak har f. ö. fått en stigande
användning till framställning av reducerande gaser
för blankglödgning av metaller, vilket kan förefalla
rätt underligt, då man haft stor möda och besvär att
framställa den av väte och kväve. Ett faktum är
dock, att det visat sig ekonomiskt för dessa behov
att sönderdela ammoniakgasen i sina komponenter
genom att leda den genom uppvärmd
katalysatormassa av viss sammansättning i särskilda apparater,
enligt engelsk nomenklatur kallade crackerapparater.1
Huru täckes nu detta landets kvävebehov? Svaret
är: dels genom import, dels genom inhemsk
tillverkning. Vad först importen beträffar, så har ju svenskt
jordbruk i långliga tider stött sig på chilesalpeter,
dvs. natronsalpeter, som förr höll 15,5 % men sedan
1936 16 % kväve. Den erhålles, som namnet antyder,
från Chile. Den utvinnes där ur en naturprodukt,
Calichen, och numera enligt hypermoderna metoder i
ett flertal jätteanläggningar. Denna modernisering
eller rationalisering framtvingades genom
konkurrensen från den moderna kväveindustrien baserad på
syntetisk ammoniak, vilken tvingade även Chile, som
tidigare helt behärskat världsmarknaden för
kvävegödsel, till omläggning av sin prispolitik. I trots
härav har chilesalpetern fått nöja sig med en allt mer
sjunkande del i den internationella kvävehandeln.
Kalksalpetern, som förr höll 13 % kväve men
numera 15,5 % genom inblandning av en mindre del
ammoniumnitrat, få vi som sagt alltjämt från Norge,
där den som bekant i oerhörda mängder produceras i
Norsk Hydros jätteanläggningar. Norsk Hydros
kapacitet rör sig om 600 000 ton gödselmedel per år. I
dessa fabriker, pionjären inom kväveindustrien,
till-lämpades förr Birkeland-Eydes elektriska ljusbågs-
1 Se t. e. Tekn. tidskr. Kemi, h. 2, 1932. (Red.)
metod, men åren 1927 till 1928 byggdes verken om
enligt Haber-Bosch-metoden för syntetisk ammoniak,
varvid produktionsförmågan ökades mellan 4 till 5
gånger med samma kraftförbrukning, motsvarande en
tillverkning av ca 80 000 ton bundet kväve per år.
Kraftförbrukningen pr kg bundet kväve sjönk från
65 kWh till under 15. Ett vackert exempel på
teknikens utveckling under ett 25-tal år.
Vi komma så till vår inhemska kvävetillverkning
och stanna först vid kalkkvävet. Albyfabrikens
produktion var 25 000 ton per år, motsvarande 5 000 ton
bundet kväve, vilken tillverkning nu vid Stockvik
ökas till den dubbla. Det förbrukas 13 kWh pr kg
kväve vid denna metod. Kalkkväveindustriens
historia i vårt land ger anledning till ett intressant
studium och till åtskilliga reflexioner. Den
introducerades efter utländska förebilder men delvis efter
svenska konstruktioner ungefär samtidigt i Alby och
Ljungaverk, anläggningar som numera båda ägas av
Fosfatbolaget. De blevo färdiga i en turligt god tid
före förra världskriget och lämnade en värdefull hjälp
till svensk jordbruksnäring under denna tid. Sedan
salpeter i tillräckliga kvantiteter efter krigets slut
ånyo kunde importeras, sjönk förbrukningen av
kalkkväve avsevärt, och en stor del av produktionen
måste därför under 20-talet exporteras, huvudsakligen
till Belgien och Förenta staterna. Sedan denna export
emellertid i samband med borttagandet av
kalkkväve-tullen 1928 bragts att upphöra, nedlades
kalkkväve-tillverkningen vid Ljungaverk, och denna fabrik
ombyggdes för tillverkning av syntetisk ammoniak.
Tullen togs bort i en tid, då avsättningssvårigheterna voro
betydande. Det skulle emellertid snart visa sig, att
den svenska kalkkvävetillverkningen alla motigheter
till trots hade kraft att åter resa sig och under de
senaste åren har dess produktion ej räckt till för
svenska marknaden utan har måst kompletteras med
import. Den nya anläggningen vid Stockvik bör ju
dock räcka till ett slag. Innan de syntetiska
ammo-niakmetoderna voro kända, tillverkades avsevärda
mängder ammoniak genom upphettning av kalkkväve
i vatten och under tryck, vilken ammoniak sedan
bands vid svavelsyra till ammoniumsulfat. Resten av
kalkkvävet, dvs. kalkslammet och kolet, det senare
ursprungligen härstammande från antracit hämtad
från England, hamnade på fabrikstippen. Förutom
som direkt växtnäringsämne har kalkkvävet särskilt
i utlandet fått en ny betydande användning för
bekämpande av ogräs. Det användes härvid ooljat för
bestoftning. Holland t. e. förbrukade nyligen 20 000
ton kalkkväve per år för detta ändamål och
Tyskland 200 000 ton. Det förtjänar framhållas, att
kalkkvävet, även då det ges som gödselmedel i god tid
före sådden, har en icke ringa ogräsdödande verkan.
Denna grundar sig därpå, att kvävet i kalkkvävet
förekommer i form av cyanamid, vilken utövar en
kraftig giftverkan på groende frön och späda plantor.
Detta giftiga ämne omvandlas emellertid mycket
snabbt till för växterna ofarliga kväveföreningar,
dicyandiamid vid alkalisk och urinämne vid sur
markreaktion, vilka så småningom ombildas till ammoniak
och salpeter i vilken form kvävet kan direkt
nyttiggöras.2 Förutom till växtändamål erbjuder kalkkväve
2 I "Lantmannen" nris 12 och 13, 1941 har professor
Oswald lämnat en del intressanta meddelanden om
kalkkvävets inverkan på ogräs i dess tidigaste utvecklingsstadier.
94
12 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
