Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Princip för Schrage-omformaren
för omformning enfas/trefas.
Fig. 6.
Symmetrering av enfasbelastning med hjälp av
kondensatorer och reaktorer.
Elektroteknik
i
I
A/V—i
kontrollera svetsförloppet. Härför erforderliga
beräkningar utgöra dock ett specialproblem, som är av
underordnat intresse med hänsyn till ledningsnätet
och därför här skall förbigås.
Ehuru sålunda motorgeneratorn utgör den lösning
av problemet som huvudsakligen är att
rekommendera, bör dock för fullständighetens skull omnämnas,
att den icke utgör den enda möjligheten. En
genialisk lösning, som på sin tid lät mycket tala om
sig, ehuru den på grund av
dimensioneringssvårigheter icke fick den användning man hade anledning
att vänta, är den s. k. Schrage-omformaren, som
visas i fig. 5. Den utgöres i princip av en vanlig
asynkronmotor. Sedan denna startats på vanligt sätt
med spänningsvektorerna i överensstämmelse med de
prickade linjerna, brytes en fas och de båda andra
omkastas så att den med fulldragna linjer visade
spänningsstjärnan erhålles, varefter enfasbelastningen
anslutes mellan nätets och motorns fria faser. Den
genom rotation alstrade symmetriska spänningen
åstadkommer en sådan fördelning av den fria fasens
ström på nätets båda faser, att nätets belastning blir
praktiskt taget symmetrisk.
I motsats mot vad stundom förmodas och även
påståtts i den tekniska litteraturen är det icke heller
omöjligt att med hjälp av kondensatorer och
reaktorer överföra en enfasbelastning till en symmetrisk
trefasbelastning. En dylik koppling visas i fig. 6 a.
Enfasbelastningen, som genom en kondensator
tankes kompenserad till eos <p 1, anslutes mellan två
faser. Mellan de övriga faserna anslutas på sätt
figuren visar dels en kondensator, dels en reaktor
vardera för 1/^3 ggr enfasbelastningens ström, och
dessa strömmar sammansätta sig med
enfasbelastningen på sätt figuren visar till en symmetrisk
trefasig belastning med eos <p~ 1. Anordningen verkar
dock riktigt endast vid en viss belastning och måste
in- och urkopplas tillsammans med denna.
Belastningsstötarna kunna icke utjämnas, och kostnaderna
bli, om också icke lika stora som för en omformare,
dock avsevärda. Dess användning torde därför
vara begränsad till enstaka specialfall, och den har
omnämnts huvudsakligen med tanke på den ofta
återkommande diskussionen om möjligheterna att med
statiska medel symmetrera en enfasbelastning.
Fig. 6 b visar en med föregående principiellt
identisk koppling, som kan sägas vara erhållen genom
att man på fig. 6 a tillämpar den bekanta
D/Y-transformationen.
Vid behandling av symmetreringsfrågan måste även
den s. k. kondensatorsvetsningen i korthet
omnämnas. Vid denna svetsmetod erhållas strömstötarna
genom urladdning av en kondensator, som uppladdas
med en liten omformare. Drivmotorn till denna göres
givetvis trefasig, så att nätbelastningen blir fullt
symmetrisk, och uppladdningstiden kan göras så lång
i förhållande till urladdningstiden, att även en
synnerligen god utjämning av belastningsstötarna
erhålles. Denna svetsmetod erbjuder även ur
svets-teknisk synpunkt stora fördelar, som dock falla utom
ramen för denna uppsats.
Sammanfattning.
De starka variationerna hos en svetsbelastning och
dennas enfasiga karaktär tarva visserligen
uppmärksamhet vid dess anslutning särskilt till svaga
ledningsnät. Dess inverkan kan dock siffermässigt
bedömas med ungefär samma noggrannhet som för
trefasiga belastningar, och de olägenheter, som utan att
noggrannare angivas ofta förmodas vara förknippade
med osymmetrien, ha visats vara så gott som helt
obefintliga.
Beräkningsmetoder för riktantenner.
Av B. SVEDBERG.
Riktantenner, som användas särskilt vid
ultrakorta våglängder, ha utvecklats till en
speciell gren av radiotekniken, vilken ur
beräkningssynpunkt erbjuder sitt intresse
genom de många olika metoder, som där
komma till användning.
Beräkningsmetoderna vid riktantenner gå mestadels ut på
att utnyttja den dualism, som råder
mellan nätverk med koncentrerade
kretselement och nätverk med fördelade storheter.
Dessutom får man här användning för de
matematiska villkor, som gälla för det
elektromagnetiska strålningsfältet. En del
av dessa beräkningsmetoder äro exakta, en
del approximativa. De flesta metoderna
äro av stor praktisk betydelse.
Approximativ metod: Grafisk metod för beräkning av
strålningsfiguren.
Den grafiska kartläggningen av ett fält är baserad
på superpositionsprincipen: fält alstrade av ett antal
1 aug. 1942
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
