Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
källor av försvinnande dimensioner lagra sig över
varandra utan ömsesidig inverkan. Man har därmed
gjort sig fri från alla randvillkor, vilka uppkomma
när källorna ha någon utsträckning i rummet eller när
det förekommer media med olika materialkonstanter.
I sådana fall måste man tillgripa den
beräkningsmetoden, att källorna ersättas med ett ekvivalent system
av punktformiga källor. Eller också får man göra
den approximationen, att kropparnas
materialkonstanter få antaga extremvärden. Att kropparna äro
fullständigt ledande eller ha oändligt hög
permeabilitet är sålunda ett vanligt antagande vid grafisk
beräkning av ett elektromagnetiskt fält.
Vid beräkning av strålningsfiguren från en
rikt-antenn måste man vid användning av den grafiska
metoden uppdela de strålande ledarna i strömelement,
s. k. elektriska dipoler. Här utgöras de punktformiga
källorna sålunda av punktformiga s. k.
dubbelbeläggningar eller moment. Huvudsaken är endast att
fälten från sådana dipoler överlagras utan ömsesidig
inverkan. Vi förenkla först problemet genom att
antaga, att antennerna ligga i ett plan samt att
strålningsfördelningen i detta plan skall beräknas. Vi
utgå från den lösning till de Maxwellska
fältekvationerna, vilken gäller för en dylik dipol, fig. 1. Eftersom
samma lösning gäller för den elektriska, magnetiska
och strålningsvektorn, är det tillräckligt att betrakta
en av dessa fältstorheter, den magnetiska
fältstyrkan H.
Lösningen liar formen
där
= vektorbeteckning,
dH — fältstyrkebidraget från strömelementet,
I — strömstyrka i strömelementet,
oc — vinkel mellan strömvektor och fältpunktens
ortsvektor,
r = avståndet till fältpunkten,
tv = dipolens vinkelfrekvens,
A — dipolens våglängd,
dl = strömelementets längd.
Formel (1) kan vid den grafiska beräkningen
förenklas:
1. fältstyrkan betraktas på konstant avstånd r:
2. ledarna uppdelas i lika längdelement dl;
3. om alla ledare äro förenade och i resonans,
finnes ingen fasdifferens mellan strömelementen: wt
utgör en konstant faktor, som kan reduceras bort;
4. fältstyrkan betraktas i en oändligt avlägsen
punkt, så att vinkeln a blir densamma för alla med
varandra parallella strömelement för en viss
fältpunkt;
5. strömstyrkan är konstant i varje element av
ändlig längd.
Därmed antar formel (1) den enklare formen
_ . 2jrr
dH = / sin a ■ e 1 r (2)
Exempel på clen grafiska metoden: 2/2-antenns
strålningsfigur.
Vid grafisk beräkning av halvvågsantennens
strålningsfigur iakttages:
1. symmetriegenskaper hos källfördelningen
utnyttjas: man ser, att till varje strömelement med en
vinkel <pn kommer ett strömelement med samma
amplitud med en vinkel — <pn. Den grafiska
vektorpoly-gonen kommer alltså att se ut enligt fig. 2, och det
räcker att medtaga endast halva antennen samt söka
enbart den reella delen av resultanten;
2. man uppdelar i strömelement, lämpligen ett
jämnt antal av 90°, t. e. 9 element på 1/4-längd,
enligt fig. 3. Man väljer lämpligen skalan så, att
X/4;— 90 mm, varigenom fasvinklarna erhållas direkt
i grader vid uppmätning av avståndet i mm;
3. man söker grafiskt fasvinklarna för de n olika
elementen i t. e. 10 olika riktningar;
4. vid konfiguration med icke parallella
strömelement i planet måste amplituderna multipliceras med
sin oc„ innan bidragen adderas vektoriellt. Ha
däremot samtliga strömelement samma riktning, dvs.
man har lineär antennstav, är det enklast att
multiplicera med sin a först efter vektoradditionen.
(Härigenom behöver räkneoperationen utföras endast 1
gång istället för 10 gånger);
5. vektorerna adderas genom att upprita
vinklarna med gradskiva samt söka resultantens storlek.
Vid plan fördelning av ledarna äro ju samtliga
re-sultanter parallella, nämligen vinkelräta mot planet;
6. strålningsfiguren uppritas med hjälp av de 10
olika fältstyrkorna;
Fig. 4. Vektorpolygon, som visar vilka av de 7
strålande elementen som lämna bidrag i en viss riktning.
114
1 aug. 1942
Fig. 1. Elektrisk dipol.
Fig. 2. Symmetriegenskap hos
källfördelningen.
Fig. 3. Grafisk bestämning av
fasvinklarna till strömelementen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
