Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Utrymmet, som kostar U kr./år, är tilltaget med
hänsyn till utvidgning, så att det "räcker till" för en
större effekt, Nv kW. Motsvarande effektkostnad är
alltså II kr./kWår.
Nu
För en produktion av NK kW ha vi alltså följande
kostnadsformel:
(Mo + K0+ A0) kr./h + (A + kr/kW år +
+ M kr./kWh -†- (Nv - NK) kr/år.
Nu
Den första termen uttrycker kostnaden per
drifttimme —- tidskostnaden — och den andra termen
den specifika effektkostnaden. Den tredje
termen representerar produktens nettomaterialkostnad.
Den sista termen är en kvarstående omkostnad
för ännu icke i anspråk taget utrymme. Denna
uppdelning har erhållits genom ren härledning från
givna förutsättningar. Tidskostnaden kan vara av
intresse för prissättningen i vissa fall, då det
gäller reservkraft, men annars är drifttiden icke något
som ett elverk kan taga betalt efter. Redan här måste
man alltså snegla på kostnadselementets slutliga
användning, och redan här kommer ett
fördelningsproblem. M0 och K0 äro båda beroende av aggregatets
storlek, och så till vida har tidskostnaden
effektkaraktär. Definierar man åter energikostnaden som
det omedelbara utlägget för vad som behöver
anskaffas för att framställa energi eller med andra ord vad
man kan spara, om man låter bli, så är tidskostnaden
en energikostnad av samma karaktär som M. Nu äro
både kW och kWh användbara som betalningsnorm,
och fråga uppstår därför, till vilket av dessa mått,
som tidskostnaden bör omräknas. För att komma till
rätta härmed tillgripa vi Galileis beprövade metod.
Den faktor, man i första hand vill ha besked om, är
energien. Elimineras energien, försvinner endast
termen M, ty ett elverk måste ändock drivas dygnet
runt. Tidskostnaden kan alltså icke vara en
energikostnad. Detta gäller, om verket har ett aggregat.
Har verket däremot flera aggregat, är det endast ett
aggregat, som behöver hållas igång för att hålla
spänning dygnet runt. De övriga aggregaten stoppas
och startas, i den mån konsumtionen så fordrar.
Tidskostnaden för dessa aggregat blir alltså
energikostnad.
Med kännedom om föreliggande fakta i det aktuella
fallet har man alltså att räkna ut företagets totala
kostnader Tmn vid maximal årsproduktion samt de
totala kostnader T0 som kvarstå, om man hela året
kör utan produktion och endast genererar spänning,
^max — To änger alltså totalbeloppet av de med
produktionen direkt förbundna kostnader, som vid
upphörande produktion elimineras. Detta "eliminerade"
belopp fördelat på den maximala produktionens kWh
ger genomsnittskostnaden P kr./kWh —
produktkostnaden — vilken vi för att påminna om dess byggnad
skriva P (M) kr/kWh.
T omgångskostnaden T0 innesluter kostnader av flera
slag, de flesta dock av effektnatur, dvs. de öka med
storleken på maskineriet. Ur denna kostnad T0
separeras den specifika effektkostnaden som ovan genom
att i princip dividera varje kostnadspost med den
effekt, som den "räcker till för". Naturligtvis bör
hänsyn härvid tagas till reservfrågor o. d., så att om man
har två lika maskiner, varav den ena är reserv, deras
sammanlagda kostnader fördelas på vad den ena
förmår. Förefintligheten av sådana kostnader, som icke
känna några effektgränser, ändrar intet annat i
tillvägagångssättet än att motsvarande effekt införes som
oo, varvid posten alltså bortfaller som
effektkostnad. Om sålunda T0 — t1 -b12 +13 -|–––-b
-f tn kr./år och motsvarande effekter ~ N1 -{- N2
+ V3 H–––––b Nn kW, så är
effektkostnaden E — kr. I kW år.
^ n
Framkomna enhetskostnader för effekt och energi
svara mot vad man i industriella kalkyler ibland
kallar standardkostnader.
Som nämnts finnas en hel del kostnader, som
varken kunna hänföras till effekt eller energi. Dessutom
finnas kostnader för företagets icke utnyttjade
prestationsförmåga, Dessa restkostnader, R, erhållas ur
totalkostnaderna T för en sannolik produktion av N
kW och n kWh som R — T — (NE ~b nP), och den
slutliga självkostnadsformeln för produktionen
erhåller alltså utseendet:
R kr. I år + E kr./kW år + P (M) kr. I kWh.
Kostnadsanalysen ovan har alltså följt
nedanstående schema.
Totalkostnader
[-Nettoproduktionskostnad-]
{+Nettoproduk- tionskostnad+} 7 max To Tomgångskostnad T0
Produktkostnad Energikostnad [-Utvidgningskostnad-] {+Utvidgnings- kostnad+} Effektkostnad Restkostnad
P (M) E R
Direkt Indirekt Konstanta + -f
ackumulerade kostnader
ökningskostnad
Enligt den traditionella metoden för elverkens
självkostnadsberäkning fördelades så gott som alla
kostnader, som icke direkt kunde lokaliseras som
energikostnader, dvs. praktiskt taget hela T0 på
närmast föregående års maximieffekt N. Den så erhållna
T
kostnaden —betraktades som effektkostnad.
Be-N
tydeisen av en uppdelning på antytt sätt kanske
framstår klarast, om det nämnes, att den tidigare
metoden gav ett resultat, som låg så på den säkra sidan,
att det ofta stått hindrande för taxesänkningar och
dessutom hindrat tillkomsten av rationella taxor.
(Forts.)
Rättelse
Artikeln "Erfarenheter från arbetsstudier inom;
skogsbruket" i h. 7 av Industriell ekonomi och organisation
återgiver föredrag, som hölls den 4 mars 1942 vid ett av
IVA anordnat upplysningsmöte för representanter från
byggnadsindustrien. På sid. 74, spalt 2, sista stycket,
rad 1, står "t", läs på sid. 78, spalt 2, andra stycket,
nedersta raden står "2 %", läs 3 %. Texten under fig.
4 a, "använd tand", hör till fig. 4 b.
88
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
