Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
ined 25 mm inre diam. och 130 mm längd. I
kondensorns öppna del var insatt en på utsidan noggrant
planslipad grafitplatta, försedd med ett centralt
trång-borrat hål, avpassat till ugnens avloppsrör. På detta
sätt erhölls såväl en utmärkt tätning mot röret1 som
också mellan de båda grafitplattorna. Från
kondensorns bortre del fördes vätgasen genom ett glasrör,
som var tätat till kondensorn medelst en
gummipackning, ned i en bägare med utspädd saltsyra för
upptagning av möjligen medsvävande metallångor. Efter
varje försök skakades kondensorn samt tvättades
nämnda rör med varm utspädd saltsyra. Härigenom
kunde en upplösning av järn ur kondensorn ej
undvikas, vilket senare fälldes ut ur de olika förenade
lösningarna av metallklorider vid de kommande
analyserna av desamma. — Det mottryck, som härigenom
kunde uppstå genom avloppsrörets neddoppning i
saltsyran, utgjorde endast 2—3 mm vätskepelare och
kan därigenom helt försummas.
Försöken.
Vid sina försök kunde Braune3 använda
kapillärrör som avloppsrör för vätgas och metallångor från
ugnen beroende därpå, att försöken utfördes inom
relativt korta temperaturintervall: vid Cd: 572°,6—
345°,0, och vid Zn: 721°,ß—494°,4, dessutom belägna
rel. långt under respektive metallers kokpunkter: Cd
vid 767° och Zn vid 907°. Som försöksintervallet vid
dessa försök, vilka närmast avsågo att klarlägga
förhållandena för praktiskt bruk, låg mellan 950°—500°,
alltså överskred såväl kokpunkten för Cd som Zn och
starkt närmade sig kokpunkten för Mg vid 1102°,
kunde ett kapillärrör ej användas på grund av det
starka mottryck, som därigenom skulle bildas inom
ugnen och t. o. m. omöjliggöra vätgasens införande i
densamma. Den inre diametern för till- och
avloppsrören valdes till 6 mm. Den vid ugnssidan för
vätgasens införande anbragta vätskespärren med ca
3—4 mm oljepelare visade, att ingen tryckstegring
förefanns inne i ugnen under försöken. På grund av
de i mängd starkt varierande nedslagen av
metallångor i kondensorn måste försökstiderna väljas olika
långa vid de skilda temperaturintervallen och i regel
på följande sätt:
Vid 500° ........ 60 minuter
„ 700° ................45—60 „
„ 800° ................20—30
„ 950° ................10—15
Den samtidigt använda strömstyrkan vid
vätgasut-fällningen var praktiskt taget konstant och utgjorde
4,:00 ampère. Genom denna anordning erhöll man en
för analys tillräcklig mängd kondensat vid de lägre
temperaturerna och ej för stora mängder vid de högre.
Därigenom skulle också smältans sammansättning i
det närmaste förbli oförändrad. Som metallsmältans
vikt i ugnen varierar mellan 200—300 g och
sammanlagt högst ca 4 g legering uttogos under försöken,
inverkar detta relativt litet på försöksresultatens
riktighet. Det visade sig emellertid, att en del av den
kondenserade metallångan hade benägenhet att
av-Sätt cl sig i avloppsröret och därför måste avlägsnas
genom uträkning vid varje försöks slut. Den vid höj-
s L. c.
ning av ugnens temperatur mellan tvenne
temperatur-nivåer i avloppsröret samlade metallen trycktes på
liknande sätt tillbaka in i ugnen. Vid varje försök
användes en kondensor, medan en och samma
kondensor däremot brukades vid stegringen av
temperaturen hos ugnen från en temperaturnivå till den
närmast följande. Genom att analysera de i varje
särskilt fall erhållna kondensaten av metallångorna
kunde man säkert beräkna den mängd kadmium resp.
zink, som skulle tillföras den i ugnen kvarvarande
magnesiumlegeringen vid följande försök.*
Innan strömmen påfördes ugnen, hade vätgas fått
strömma tillräckligt länge genom ugnsröret, och
kvävgas utanför detsamma, för bortdrivande av event.
närvarande luft. Sedan den elektriska strömmen
påförts ugnen, smältes den nya legeringen ca 6—7
timmar, innan försöken påbörjades. Temperaturen i
ugnen hölls ca 100° över vederbörande smältpunkt.
På grund av smältans ringa höjd i ugnsröret och
dettas längd samt den stora skillnaden i spec. vikt
mellan Cd (8,64) alt. Zn (7,14) och Mg (1,74) borde man
kunna vänta sig en homogen smälta efter nämnda tid,
vilket försöksresultaten även giva tydliga belägg för.
På grund av ugnens tjocka isolation kunde man lätt
och mycket noggrant inställa och hålla önskad
temperatur.
Temperaturfördelningen i ugnsrörets längdriktning
var mycket jämn. Skillnaden i temperatur vid
detsammas mitt och vid det ställe, där avloppsröret var
fästat, utgjorde endast 4° vid mätning i den med
smälta ej fyllda ugnen. Den avvikelse i temperatur,
som förefanns mellan denna sistnämnda punkt och
det ställe, där termoelementet normalt var placerat —
i stutsen vid ugnens mitt — fastställdes mycket
noggrant och var följande:
Vid gasutträde 500° motsvarande mätställe 465°
600° „ „ 555°
700° „ „ 646°
800° „ „ 738°
900° „ „ 839°
950° „ „ 875°
Till de ovan funna förhållandena ha motsvarande
korrektioner gjorts.
De utgångsmaterial, som användes vid försöken i
form av filspån, visade vid analys följande:
Cd..................... 99,ffi %
Mg .................... 99,92 „
Zn..................... 99,99 „
De i varje särskilt fall tillvaratagna kondensaten av
metallångor analyserades på ingående komponenter.
Totaltrycken i mm Hg beräknades enligt formeln:
Ml +_M2
H + Mt + M2 ’
P := total trycket i mm Hg; B .= barometerståndet i
mm Hg; M1 och M2z= antalet införda gramatomer av
vederbörande metall; ff —antal mol genomförd vät-
* Försöken hade varit lättare att genomföra, om
avloppsröret hade anordnats vertikalt och gjorts kort i stället för
horisontellt och relativt långt såsom vid Braunes försöksugn,
vilken emellertid i berört hänseende icke ansågs böra
förorsaka svårigheter.
9 maj 1942
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
