Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
saken ligger ganska enkelt till, eftersom det rör
sig om ett elektrokemiskt förlopp, där det bildas en
löslig produkt. Ett sådant förlopp har genom
omfattande undersökningar av såväl experimentell som
teoretisk natur blivit klarlagt av Palmær, som funnit,
att upplösningshastigheten
. e • k
Q =f–
c
där e 5= elektromotoriska kraften, emk, för
lokalelementet ifråga, x = lösningens elektrolytiska
ledningsförmåga, c = motståndskapaciteten och † = en
konstant. Jag skall inte här närmare gå in på
lokal-elementteorin, eftersom den är allmänt känd och
omfattad, och inte heller tillåter utrymmet att
omnämna alla de försök, som gjorts för att på basis av
nämnda formel finna orsaken till den negativa
temperaturkoefficienten i detta fall. Som lätt inses,
ligger det närmast till hands att anta en starkt
negativ temperaturkoefficient för emk., då ju som bekant
temperaturkoefficienten för ett elements emk. nästan
lika ofta är negativ som positiv. Det visade sig dock
ganska snart, att problemet är betydligt svårare, och
att det uppträder en eller flera delvis oväntade
komplikationer. Enär det hela ännu inte är
slutgiltigt utrett, skola här endast antydningsvis de förlopp
omnämnas, som i detta fall kunna sättas i samband
med den negativa temperaturkoefficienten för
upp-lösningshastigheten.
1. En ändring av metallens struktur vid
uppvärmning. Det är bekant, att en sådan ändring sker vid
relativt låg temperatur hos zink.
2. En ändring av katodmaterialet (föroreningarna
i metallen), på vilket väte utfälles. En sådan ändring
synes i detta fall leda till att lokalelementets emk.
mer eller mindre snabbt avtar.
3. Uppkomsten av en skyddsfilm på metallen, ett
förlopp som kan iakttagas inte bara i neutrala
lösningar utan även i sura och alkaliska.
Samtliga dessa möjligheter ha gjorts till föremål för
undersökning, enär det förefaller, som om den
negativa temperaturkoefficienten skulle framkallas av
flera samverkande förlopp.
De resultat, som här framlagts, hänföra sig till en
och samma zinksort i form av valsad plåt av ca 0,45
mm tjocklek. I betraktande av den stora
användning zink har för olika ändamål skulle det givetvis
vara av intresse att få veta, hur pass generellt detta
zinkens förhållande är, dvs. hur å ena sidan olika
zinksorter förhålla sig, och hur å andra sidan olika
korroderande lösningar förhålla sig. Redan det
faktum, att Aurén fick fram fenomenet med en zinksort
av annan sammansättning (med bl. a. 0,79 % Pb) än
den ovan omtalade, tyder ju på att denna
egendomlighet hos zinken ej är bunden till en enda sort, en
förmodan, som ytterligare bekräftats vid nyligen
utförda orienterande försök med zink av högre
renhetsgrad (elementzink). Yad återigen beträffar olika
korroderande lösningar, så finns det också skäl att
anta, att förloppet kan visa sig i andra medier än
utspädd svavelsyra och destillerat vatten. Ett antal
ännu icke bearbetade försök ha visat en antydan till
negativ temperaturkoefficient även vid zinkens
upplösning i utspädd fosforsyra. För att få klarhet i alla
dessa frågor vore det utan tvivel bäst, om förloppet
i sin helhet kunde teoretiskt utredas, och betydelsen
av de faktorer, som vid högre temperatur verka
hämmande på upplösningen, var för sig kunde klarläggas.
Detta skulle sannolikt också vara av intresse när det
gäller att studera vissa snabbkorrosionsmetoder, som
användas vid bedömande av korrosionsbeständigheten
hos zink.
Korrosionslaboratoriet vid Nobelinstitutet, juni 1942.
Litteratur.
1. Ericson-Aurén, Zeitschrift f. anorg. Chemie, 27, 209
(1901).
2. G. L. Cox, Industrial and Bngineering Chemistry, 23,
902 (1931).
J. B. Machonachie, Träns. Electrochem, Soc. 66, 213
(1934).
3. W. Palmær, Corrosion of Metals, del I, sid. 179, 180.
I VA :s Handlingar nr 93, Stockholm 1929.
4. Se bl. a. "VV. Palmær, Corrosion of Metals, del II, sid. 129
—134. IVA:s Handlingar nr 108, Stockholm 1931,
samt "Om det rostfria stålets egenskaper i
korrosionshänseende" av samma förf. i publikationen "Första Svenska
korrosionsskyddskonferensen", sid. 96. (Stockholm 1933.)
Talloljan såsom linoljeersättning.
Av BENKT WIDEGREN.
Talloljan har på senare tid blivit föremål för allt
större intresse inom den svenska färg- och
ferniss-industrien. Man har fått klart för sig, att vi i
talloljan besitta en inhemsk produkt, som rätt behandlad
bör kunna bli av stort värde för vårt lands
försörjning ifråga om ytskyddsmaterial. Vid en eventuellt
ytterligare skärpt avspärrning kan talloljan t. o. m.
bliva den enda feta olja, som i större utsträckning
kommer att stå färg- och fernissfabrikanterna till
buds. Det är då av största vikt, såväl att färg- och
fernissindustrien är beredd att på rationellaste sätt
utnyttja tilldelad tallolja, som att
talloljeproducen-terna ha fullt klart för sig vilka fordringar, som inom
ifrågavarande bransch måste ställas på den
levererade talloljans kvalitet.
Föreliggande uppsats utgör ett försök att
sammanställa kända fakta ifråga om talloljan samt att därur
draga slutsatser beträffande dels vilka egenskaper
den av talloljeproducenterna levererade talloljan bör
äga, dels efter vilka linjer ytterligare
undersökningar inom färg- och fernissindustrien böra ske
för klarläggande av talloljans lämpligaste
vidareförädling. Härvid har ej behandlats talloljans
bearbetning till alkydharts, då visserligen tallalkyden utgör
en för vissa ändamål mycket användbar produkt, men
knappast lämpar sig som självständigt färgbinde-
68
12 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
