Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
medel. I denna uppsats ha vidare utelämnats andra
försök till konsthartsframställning på basis av
tallolja liksom arbeten på talloljans "sulfurering" med
klorsvavel etc. Dessa arbeten ha icke lämnat sådana
resultat att en vidarebearbetning av desamma f. n.
kan anses lockande. Ett undantag härifrån skulle
möjligen vara en av Niesen (1) framställd
konden-sationsprodukt på tallolja - glycerin - maleinsyra.
Med tallolja avses i denna uppsats den olja, som
vid fraktionerad destillation av s. k. flytande harts
från sulfatcellulosafabrikerna erhålles ur den
huvudsakligen av omättade fettsyror och hartssyror
bestående fraktionen efter avcentrifugering av
utkristalliserat harts. Då talloljans allmänna egenskaper
torde vara bekanta för de av produkten intresserade,
anföras här blott ett par data:
Syratal: 185
Jodtal: 165 (Hanus)
Brytningsindex n p8 : 1,4885
Dessa data avse en tallolja framställd 1941 vid
Sandarne Sulfatfabrik.
Uppgifterna om talloljans sammansättning variera
avsevärt. Strauss (2) anger följande ungefärliga
sammansättning under framhållande av, att
densamma växlar beroende på arten av det trä, som använts
såsom utgångsmaterial:
Fettsyror: 45—60 %
Hartssyror: 30—45 %
Oförtvålbart: 7—11 %
Fettsyrorna bestå av:
Oljesyra: 15—23 %
Linolsyra: 70—30 %
Linolensyra: ca 6 %
Nämnas bör, att en tallolja från Sandarne
Sulfatfabrik (tillverkad 1941) visat sig innehålla ca 20 %
hartssyror. Sandarne lär dock på senare tid ha
kunnat nedbringa hartssyrahalten ytterligare och enligt
uppgift skall densamma f. n. icke uppgå till mer än
ca 5 %.
Åtskilliga försök ha, särskilt i Tyskland, gjorts att
nyttiggöra talloljan inom färg- och fernissindustrien.
Här behöver blott hänvisas till Felix Fritz’ bok
"Leinöl-Ersatzstoffe" (3), som upptager ett stort
antal litteraturhänvisningar. Någon slutgiltig lösning
på problemet har dock hittills icke åstadkommits,
även om vi nu hunnit något längre än när Hadert
skrev i sin "Rezeptbuch ftir die Farben- und
Lack-industrie" 1940 (4):
"Trotz zahlreicher Yersuche auf dem Tallölgebiet
wird immer noch betont, dass man zur Zeit noch weit
davon entfernt ist, ein vollwertiges Bindemittel im
Tallöl für die Lackindustrie zu besitzen ...".
Tall-oljan som sådan kan som regel först komma ifråga
för bestrykningsändamål sedan den undergått
för-estring, något som utan vidare framgår av dess höga
syratal. Tidigare har förestring i allmänhet skett
med glycerin enligt Dörrens patenterade förfarande
(5), men på senare tid har man även börjat använda
pentaerytrit, vilket givit mycket lovande resultat.
För en pentaerytritförestrad tallolja fastställdes
följande data:
Syratal: 4
Jodtal: 145 (Hanus)
Brytningsindex : 1,5005
11 april 1942
De egenskaper som hittills gjort talloljan olämplig
som bindemedel och lackkomponent äro i huvudsak
följande:
1) Dålig torkningsförmågä.
2) Sprödhet och dålig vidhäftningsförmåga hos den
torkade oljefilmen.
3) Dålig vattenbeständighet hos oljefilmen.
Den dåliga torkningsförmågan i jämförelse med
linolja beror huvudsakligen på talloljans lägre halt
av linolensyra. Medan linoljan innehåller 20—45 %
linolensyra, bestå talloljans fettsyror endast till ca
6 % av denna syra. Hartssyrahaltens betydelse för
torkningen borde närmare undersökas, då uppgifterna
härom i litteraturen äro föga överensstämmande.
Den tycks dock icke spela alltför stor roll.
Schlen-kert (6) har konstaterat att blåsning av talloljan
gynnsamt påverkar dess torkning, men att en
upp-strykning av blåst tallolja med tiden blir spröd.
Vid förestringen av talloljan förbättras dennas
torkande egenskaper, och genom en efterföljande
förkokning till standolja utjämnas skillnaden mellan
talloljans och linoljans torkningsförmåga i stor
utsträckning. En standolja på tallolja ligger visserligen i
torkningshänseende efter en motsvarande
linstand-olja, men genom en ökning av sickativeringen till
2 à’ 2y2 gånger den som används för linstandoljan
ernås praktiskt taget motsvarande torkning (7).
Dessa uppgifter gälla den glycerinförestrade
tall-oljan. Det finnes dock anledning tro, att den
penta-erytritförestrade oljan ligger ännu gynnsammare till
i detta avseende. En jämförande undersökning av
dessa båda estrars egenskaper skulle vara av stort
intresse.
Vid standoljekokningen av tallolja har det visat
sig att hartssyrahalten är i hög grad bestämmande för
produktens viskositet (7). Ju högre hartssyrahalt
desto högre viskositet vid samma koktid. Med
anledning härav ligger det i färg- och
fernissfabrikan-ternas intresse att talloljeproducenterna kunna
leverera en tallolja med så jämn hartssyrahalt som
möjligt. I varje fall är det av vikt att få utrett det
lämpligaste kokningsförfarandet vid olika hartshalt.
Vad beträffar tall oljefilmens sprödhet och dåliga
vidhäftningsförmåga torde dessa egenskaper
huvudsakligen få tillskrivas den i allmänhet rätt höga
hartshalten. Med en lägre hartshalt minskas
ifrågavarande olägenheter avsevärt. Niesen (8), som undersökt
hartssyrornas inverkan, fann att hartssyrorna
framkallade stor sprödhet hos filmen. En uppstrykning
av ren talloljeester, fri från harts, står däremot
knappast tillbaka för bestrykningar med linolja vad
beträffar hållfasthet. Frågan om sänkning av
hartshalten är ett problem, som lägges talloljeproducenterna
särskilt på hjärtat. Då vid standoljekokningen av
tallolja den lågdispersa fasen bildas huvudsakligen
genom aggregation och denna aggregation tydligen
i hög grad betingas av de i oljan närvarande
hartssyrorna (7), ifrågasattes dock lämpligheten av att
talloljan göres fullkomligt hartsfri. Troligen är detta
mindre fördelaktigt. En undersökning som fastställer
den lämpligaste hartskoncentrationen är .önskvärd.
Talloljefilmens bristande vattenfasthet torde vara
det besvärligaste att komma till rätta med. I
jämförelse med exempelvis linoljefilmen tager
talloljefil-men lätt upp vatten samt förmår därefter endast
långsamt avgiva detta vatten. Särskilt markerad är
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
