Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 13 mars 1943 - Isaac Newton — universalgeniet, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
lagen i det mera speciella fallet av cirkelrörelse
mer eller mindre samtidigt upptäcktes under
Newtons tid av inte mindre än fem forskare.
Säkerligen skulle gravitationslagen även i sin
allmännare form ha blivit funnen utan Newton.
Charlier framhåller också att en eller annan
skulle i sinom tid ha uppträtt och därur härlett
sambandet mellan de Keplerska lagarna och
gravitationslagen i dess allmännare formulering samt
fortsätter: "en annan skulle hava funnit att även
kometernas banor härur kunna härledas, en
tredje skulle hava visat att planeternas massor
på detta sätt kunna bestämmas, en fjärde att
jordklotets avplattning härav är en nödvändig följd,
en femte att vårdagjämningens precision är en
konsekvens ur gravitationslagen, en sjätte hade
förklarat ebb- och flodfenomen, en sjunde kunde
måhända visa hur man ur ett fåtal observationer
på jordens yta är i stånd att beräkna en komets
eller planets bana kring solen, en åttonde,
säkerligen icke utan hjälp av ett dussintal andra
astronomer, skulle med mycken möda hava härlett och
förklarat månens rörelse kring vår jord. Tid efter
annan skulle måhända någon stor man hava
uppträtt, som kunnat förklara två eller tre av dessa
fenomen på en gång.
Men att i ett slag härleda alla dessa företeelser
ur en enda enkel lag, att förklara såsom genom
ett trolleri alla svåra gåtor, som mänsklighetens
visaste män förgäves grubblat på i nära två tusen
år, och samtidigt ge en begriplig uppfattning av
hela universum — det är ej förbehållet en vanlig
dödlig."
Mycket mera skulle vara att säga om Newtons
insatser, men vi måste här inskränka oss till att
blott nämna om de, som äro av mera direkt
betydelse för kosmologien och världsbilden. Inom
matematiken och fysiken äro hans många insatser
av synnerlig betydelse. Sina omfattande optiska
undersökningar sammanfattade han i ett stort
arbete med titeln: "Optics; or a Treatise of the
Reflections, Refractions, Inflections and Colours
of Light" (1704). Här finnas utförliga
undersökningar över de färgfenomen, som uppstå i tunna
skivor, bl.a. de senare efter honom uppkallade
färgringarna. Han behandlade där även i detalj
ljusets böjning och dubbelbrytning i vissa
kristaller samt framställde den famösa teorien om
ljusets natur, emissionsteorien. Denna, som således
antar, att ljuset består av små korpuskler, som
kastas ut från ljuskällan, har länge varit
förbisedd men kan i viss mån sägas börjat återuppstå
i våra dagar.
Av stor betydelse för planetsystemets fortsatta
utforskande blev den fullständiga lösning av
två-kropparsproblemet, som Newton framlade i
Prin-cipia. Halley hade funnit att en stor komet, som
visade sig 1682, för övrigt den komet, som
befanns ha en genomsnittlig omloppstid av 76 år
och numera benämnes Halleys komet, gick i en
rätt långsträckt elliptisk bana. Newton visade
att dylika banor med ena brännpunkten i solen
äro tänkbara. Han slöt vidare att en kometbana,
som skenbart är parabolisk, måhända i själva
verket är en långsträckt ellips, överhuvud blev
hans fullständiga lösning av tvåkropparsproble-
met mycket betydelsefull för de fortsatta
undersökningarna av kometbanorna. Genom
upptäckten av kometer med starkt elliptiska banor, eller
med skenbara parabelbanor, utvidgades
solsystemets domäner alldeles ofantligt.
Newton framträder såsom en i hög grad
helgjuten och harmonisk personlighet. De
enastående andliga prestationer, som han gjort, ha helt
naturligt lett till en hjältedyrkan av enastående
slag, en hjältedyrkan, som naturligtvis också
kittlat den nationella fåfängan. Följden härav
har blivit, att det framväxt en legendarisk
New-tongestalt, övermänsklig, ja, framträdande i form
av en halvgud. Allt detta är mycket förklarligt.
Emellertid kan ej den moderna
historieforskningen nöja sig med att överta religiöst färgade
legender om en av mänsklighetens störste, utan
den söker att få ett svar på hurudan
personligheten bakom verket verkligen var. Redan i det
föregående ha vi gett några prov på Newtons
begränsning, särskilt när det gäller hans ställning
till Bibelns auktoritet, där han var ett fromt och
gott barn av sin tid.
Den moderna kritiken har satt in i många
andra hänseenden. Man har t.ex. menat, att hans
inflytande på den brittiska matematiken icke
varit sunt och förebrått Newton för att han
lämnade vetenskapens altare för att placera sig vid
Egyptens köttgrytor. Man har också ansett hans
förnämsta matematiska teori (gravitationslagen)
ha vissa svagheter osv. Man har påpekat, att
samtidigt som han står som en fetisch för
anglo-saxernas tanklösa hjältedyrkan, så har inte
England orkat med att ge åt offentligheten en
slutgiltig upplaga av hans samlade verk.
korrespondens och vetenskapliga kvarlåtenskap. Skulle
man inte kunna i denna underlåtenhet rent av
spåra en känsla av att nationen trots sin
hjältedyrkan ändå innerst inne tvivlar på Newtons
storhet?
Det kan ej bli tal om att ingående besvara dessa
frågor i detalj i detta sammanhang, utan jag nöjer
inig med några enkla synpunkter. Allra först
önskar jag säga, att Charliers utmärkta uttalande,
som citerats ovan, nog inte torde vara överdrivet
i det hänseendet, att Newtons insats ifråga om
Principia alldeles säkert hade kommit med tiden
från någon annan. Gärna går jag dock med på,
att det antagligen hade dröjt rätt länge. Det är
å andra sidan betecknande, att Charlier, som
faktiskt hyste en kolossal beundran för Newton,
ändock gjorde klart för sig, att denne icke framstår
som den enastående upphöjda karaktär och
helgjutna personlighet, som man ofta velat göra
gällande. Charlier framhåller sålunda, att
Newton i den våldsamma prioritetsstriden mot
Leibniz visat i flera punkter: "att han ej var den
fullkomlige gentleman, som man skulle ha väntat."
Klandret mot Newton för att han blev
myntmästare synes vara ganska ogrundat. Vi ha
redan nämnt hur betydelsefull platsen var,
särskilt under den tid som Newton levde. Dessutom
är det att märka, att han även var framstående
som kemist och därför hade en uppgift att fylla.
Kanske har dock icke hans snille inom kemien
eller inom vetenskapen överhuvud tagit sig något
3 april 1943
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
