Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 17 april 1943 - Aerodynamik och segling, av Erik Petersohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2.
[-Luftkraftvär-denas-]
{+Luftkraftvär-
denas+} beroende
av vingens
an-fallsvinkel.
Fig. 2 visar huru ca- och cw -värdena variera
med anfallsvinkeln för en flygplanvinge. Med
växande anfallsvinkel växer lyftkraftvärdet till
en början lineärt, hastigt till en viss punkt,
varefter den avtar. Denna vändpunkt motsvaras av
den ändring av strömningsförloppet kring vingen,
som visas i fig. 3, varvid värdena till vänster om
maximivärdet motsvara strömningen på den övre
bilden. Strömningsformen på den nedre bilden
benämnes överstegrad och motsvarar värdena till
höger om maxiinipunkten.
Motståndsvärdet ökar hela tiden med
anfallsvinkeln. Den del av motståndskurvan, som
motsvaras av lyftkraftkurvans lineära del, är, som i
det senare skall visas, i hög grad beroende av
vingens planform. Anfalls vinkelområdet, som
motsvarar denna del, är av största intresset, enär
det är detta, som utnyttjas vid såväl flygning som
bidevindsegling.
Den på en flygplanvinge eller ett segel
verkande kraften kan även representeras grafiskt i
ett polardiagram, som på ett åskådligt sätt visar
denna krafts utnyttjande vid segling. I ett
sådant diagram äro sammanhörande värden på ca
och Cw för olika anfallsvinklar avsatta i ett
rätvinkligt axelsystem och sammanbundna till en
kurva. Varje punkt på denna representerar
sålunda en viss anfallsvinkel. Tänker man sig
vinden komma från vänster och ett segel sett
uppifrån placerat i origo, kommer avståndet från
origo till en punkt på kurvan att representera
luftkraftens storlek och riktning för ifrågavarande
anfallsvinkel (fig. 4).
Tänka vi oss vidare detta segel placerat på en
båt med en viss kurs relativt vinden, som därvid
motsvarar den på båten genom rörelsen framåt
rådande skenbara vinden, är det sålunda möjligt
att uppdela den resulterande luftkraften i en
framåtdrivande komposant OP i båtens
kursriktning och en krängande komposant Poc vinkelrätt
däremot. För varje kurs erhålles den största
framåtdrivande kraften, om den anfallsvinkel för seglet
väljes, för vilken den krängande komposanten
186
Fig. 3.
Strömningen
kring en
ving-profil; anliggande och
överstegrad.
bildar tangent till polarkurvan. För det i figuren
inritade fallet gäller detta för anfallsvinkeln oci
och komposanterna OPa och Pjcti. Man kan
sålunda framkonstruera den maximala
framåtdrivande komposanten för olika kursvinklar och
sålunda få fram en för varje segelform
karakteristisk kurva, angivande detta samband. I det
följande benämnes en sådan kurva
kurskraft-kurva.
För att ett segel skall vara så effektivt som
möjligt vid bidevindsegling är det, som av figuren
framgår, önskvärt, att kurskraftkurvan
förskjutes åt vänster så mycket som möjligt. Detta kan
ske genom att dels höja polarkurvan, dels
förskjuta den åt vänster eller med andra ord dels
öka vingens maximala lyftkraft, dels minska dess
motstånd.
Faktorer, som inverka på lyftkraft och motstånd
För att erhålla ett högt maximalt
lyftkraft-värde gäller det att fördröja den överstegring
eller avlösning av strömningen på läsidan, som
visats i fig. 3, så att denna sker vid så stor
anfallsvinkel som möjligt.
Ur seglingssynpunkt äro därvid följande två
metoder att åstadkomma detta av intresse, dels
Q1
Fig. i. Principen för polarkurvans användande inom
segelteorien.
17 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
