Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 30 okt. 1943 - Värmepannor och deras förbränningsekonomi, av John Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Stokereldad kolpanna.
gott. Med bakande kol erhållas hängningar och
valvbildningar i fyren. Om valvbildning uppstår,
ökar luftöverskottet. När sedan valvbildningen
störtar ihop, rasa kalla kol ned i fyren, vilket
leder till kraftig avgasning, rökbildning ocli dålig
förbränning. För att dessa pannor skola gå bra.
måste man alltså ha ständig tillgång på icke
bakande eller svagt bakande kol. Det har
emellertid visat sig vara svårt att få garantier härför.
Även ett och samma kolmärke har visat sig ändra
karaktär i detta avseende. Svårigheterna med
kolvalet ha gjort, att dessa pannor icke fått någon
stor spridning, och deras användning är under alla
förhållanden begränsad till större anläggningar,
där det inköpta kolet lättare kan kontrolleras.
Stokereldade kolpannor
De stokerpannor, som på de sista åren
kommit i marknaden, ha den fördelen, att de icke äro
så känsliga för kolens bakningsegenskaper som
magasinspannorna. Det är nästan uteslutande
skruvstokers av den typ, som visas i fig. 3, som
kommit till användning för värmepannor. Genom
att kolet med en skruv pressas upp underifrån i
den trågformiga rosten, erhålles en omrörning i
kolmassan, som motverkar hål- och valvbildning
i fyren. Kolets baknings- och
koksningsegen-skaper äro dock icke utan inflytande på
förbränningen i en stokereldstad. Vid starkt koksande
kol hinner den bildade koksen icke brinna ut
tillräckligt hastigt utan växer ofta upp över fyren
som en pyramid. Det bar dock visat sig, att dessa
pyramidliknande formationer visserligen kunna
förorsaka svårigheter, men att de icke behöva
verka alltför störande på förbränningsekonomien.
Stokerpannans mindre känslighet för kolvalet
gör, att den har ett avsevärt försteg framför
magasinspannan. Den har emellertid även en hel
del nackdelar. Driftsäkerheten minskas både
genom att elektrisk ström erfordras för driften
ocli genom risken för att kolmatningen kan
stoppas av järnbitar eller stenar, som fastna i
skruven. Kraftförbrukningen är ganska betydande;
den uppgår till 10 à 20 kWh/t förbrukat kol.
Vid koleldning med stoker föreligga
möjligheter att driva automatiseringen längre än vid
något annat fast bränsle. Redan nu förekommer
det icke så sällan, att stokerskruven får mata
kolet direkt från en kolsilo till eldstaden. Kolet
tömmes av leverantören direkt i kolsilon, och det
behöver alltså icke röras av pannskötaren. De
konstruktioner av denna art, som hittills
framkommit, ha visserligen varit behäftade med vissa
svagheter särskilt med hänsyn till risken för
brand i kolsilon, men några avskräckande
svårigheter föreligga icke. Försök ha även gjorts att
fullständigt automatisera eldningen av dessa små
värmeledningsstokers genom att i likhet med vad
som förekommer vid industristokers införa
automatisk slaggning. Någon fullgod, för olika
kolsorter generellt användbar lösning av detta
problem. torde dock icke ha framkommit hittills.
Vedpannor
I nuvarande krisläge tilldrar sig onekligen
vedeldningen den största uppmärksamheten.
Intresset för att söka få fram för ved lämpade
värmepannor är emellertid ingen företeelse, som
direkt sammanhänger med det pågående kriget.
Det föreligger i vårt land även i fredstid en stor
mängd ved, som icke kan få avsättning på annat
sätt än som bränsle. Trots
centraluppvärmningens segertåg under de sista decennierna
uppvärmes fortfarande majoriteten av vårt lands
bostäder med vedeldade kakelugnar, kaminer och
spisar, och i den mån dessa lokaleldstäder ersättas
med centraluppvärmning, måste man räkna med
att, särskilt på landsbygden, även
centraluppvärmningen måste inrättas för vedeldning. Man
hör ofta påpekas, att veden är en alldeles för fin
kemisk råvara för att användas som bränsle. Det
andra alternativet är emellertid stenkol eller dess
förädlingsprodukt koks, och stenkolet torde vara
en fullt ut lika fin kemisk råvara som veden. Det
är lönlöst att profetera om utvecklingen på detta
område, men i varje fall inom den närmast
överskådliga framtiden torde man kunna räkna med
att stora mängder ved och då främst avfallsved
icke kunna bära sådana transportkostnader, att
de kunna få avsättning på annat sätt än som
bränsle på eller i närheten av produktionsorten.
Konstruktionen av för ved lämpliga
magasins-pannor har visat sig erbjuda stora svårigheter.
Då vedens halt av flyktiga beståndsdelar är
betydligt högre än stenkolets, bli de problem, som
sammanhöra härmed, mera accentuerade vid ved
än vid stenkol. För att minska häftigheten i
avgasningen liar man vid kolpannorna strävat efter
att i största möjliga mån begränsa fyrens eller
förbränningszonens storlek. Vid kolpannorna ha
dessa strävanden även lyckats, men försök att
åstadkomma en dylik effekt vid vedpannor,
eldade med kastved, ha i stort sett misslyckats.
Redan de enskilda vedklamparnas storlek
medför svårigheter i detta avseende. Dessutom blir
en kastvedsfyr på grund av klamparnas storlek
och oregelbundna form betydligt glesare än en
kolfyr. I en vedfyr uppkommer därför en ganska
stark gascirkulation, som gör, att fyren sprides,
och som vanligen gör det oundvikligt, att så
småningom bela den i bränslemagasinet inlagda
vedmassan tänder. Detta medför en mycket
ojämn avgasning av veden. En vedpåfyllning,
avsedd att brinna i 7 à 8 timmar, avger ofta
huvudparten av de flyktiga beståndsdelarna redan
under de två första timmarna. Den häftiga
avgasningen under första delen av
påfyllningsperioden medför svårigheter att utnyttja
avgas-ningsprodukterna. Det är icke ovanligt, att man
23 okt. 1943
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
