Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 27 nov. 1943 - Högskolor och forskning som nationella kraftkällor, av Georg Kahlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Alltför många obegåvade och kortsynta män sutto
i företagens ledning. De läto skickliga ingenjörer
utvandra till Amerika och gjorde föga för att
förkovra våra högskolors vetenskapliga
institutioner. I dag kan Sverige glädja sig åt att våra
bästa hjärnor leda de stora industriella företagen,
och att ej minst tack vare deras initiativ en
ljusning inträtt åtminstone för den tekniska och
naturvetenskapliga forskningen.
De båda viktigaste yrkena i en modern stat äro
politikerns och vetenskapsmannens, därför att
deras verksamhet medför allvarliga följder för
hela samhället. I vårt land äro dessa båda
former av verksamhet i många avseenden så svagt
företrädda, att vi måste bli efter i utvecklingen,
om ändring ej sker. Våra politiker äro i
allmänhet amatörer; många av dem veta alltför litet om
de krafter, som möjliggjort de moderna
samhällenas utveckling. Våra vetenskapsmän äro
främst akademiska lärare och bedriva forskning
endast i den mån deras fritid och otillräckliga
resurser medge. Vetenskapsidkandet som ett
yrke, som helt kräver sin man, finns knappast
företrätt vid svenska lärdomssäten. Detta för en
tysk, amerikanare, engelsman, schweizare,
kanadensare eller holländare obegripliga och nästan
otroliga förhållande är till ej ringa del en följd
av våra politikers och förvaltningsjuristers
kortsynthet. De böra lära sig förstå, att vetenskapen
ej endast löser problem, utan att vetenskapen på
sin frammarsch ständigt skapar nya problem,
som intimt beröra även samhället, och som måste
studeras och lösas i samverkan med vetenskapens
representanter. Särskilt nu ha i Sverige
akademiker och andra intellektuella, som påyrkat initiativ
och opponerat i vissa politiska frågor, ej sällan
avfärdats med en anmodan att bli vid sin läst.
Det oberättigade i denna inställning må
belysas med några exempel: en riktig bedömning
av Englands, USA:s, Rysslands och Tysklands
materiella, moraliska och intellektuella resurser
måste ha fundamental betydelse för Sveriges
politik under och efter kriget; i denna fråga ha en
rad initierade experter inom våra universitet och
högskolor dokumenterat bättre sakkunskap och
omdöme än de politiker och
departementstjänstemän, som föregivit att sitta inne med bättre
insikter. I England, USA, Ryssland och det
kämpande Kina ha vetenskapsmännens initiativ,
kritik och permanenta medverkan i politiska och
sociala frågor fått allt större omfattning; att
där avfärda "hjärntrusternas" medlemmar, de
må nu vara ingenjörer, fysiker, historiker eller
författare, med en anmodan att bli vid sin läst
skulle dra löje över vederbörande. En av de
klokaste och mest uppmärksammade skrifterna om
politik som yrke, om bästa sättet att skola och
utbilda en politiker, utgavs 1942 av
engelsmannen Geoffrey Bourne; han är icke politiker utan
en internationellt känd medicinsk forskare.
Det är väl högst sannolikt, att världen efter
detta krig kommer att se väsentligen annorlunda
ut än förut. Den segrande parten räknar ej med
att fortsätta, där man slutade 1939. Kriget har
fört många folk närmare varandra, varje stats
beroende av internationella kraftfält har ökat.
Ryssland har blivit en industriell och politisk
världsmakt. Omätbara fonder av nytillkommen
industriell, vetenskaplig, ekonomisk, sociologisk
och politisk erfarenhet ge segrarmakterna ett
stort försprång på den internationella
vädjo-banan. Den medborgerliga dugligheten och
bildningsgraden hos hundratals miljoner människor
i Ryssland, Kina, USA och England har snabbt
förkovrats och kommer sannolikt att även
framgent visa en brant stigande kurva. De moderna
samhällenas rent tekniska problem bli alltmer
invecklade, vilket medför snabbt växande krav
på experternas antal och skicklighet. I
nationernas framtida tävlan blir det alltmer oundgängligt,
att ett folk på bästa sätt tillvaratar sin
uppfinningsrikedom, sina vetenskapliga begåvningar och
sina arbetares yrkesskicklighet. Experterna måste
få ökat inflytande, förvaltningsjuristerna och
expeditionsmänniskorna mindre. Juristherraväldet
inom statsförvaltningen måste brytas.
Förvaltningsjurister och byråkrater äro till sin
konstitution, utbildning och samhällsuppfattning
inriktade på att i möjligast oförändrat skick konservera
tingens nuvarande ordning. Omedvetet och mot
sin vilja verka de därför ej sällan hämmande på
initiativ och framåtskridande. Deras stora makt
är en anakronism i ett modernt samhälle.
I den internationella diskussionen om
återuppbyggande och framåtskridande inta högskolorna
en central ställning dels som debattörer, dels som
fostrare av de nya människor man anser sig
behöva. Såväl amerikanska som engelska högskolor
ha klart och utförligt deklarerat sin ståndpunkt
rörande högre studier och högskolornas ställning
i samhället. Det brittiska programmet är särskilt
auktoritativt, därför att ledande politiker
medverkat vid dess tillkomst. I september 1941
anordnade the British Association for the Advancement
of Science en tredagarskonferens över "Science
and world order". Som ordförande i de olika
sektionerna fungerade den amerikanske
ambassadören J G Winant, den ryske ambassadören M
Majskij, Tjeckoslovakiens president dr Benesj,
den kinesiske ambassadören dr Wellington Koo,
H G Wells samt sällskapets ordinarie president
Sir Richard Gregory, som bl.a. är redaktör för
den utomordentliga vetenskapliga
veckotidskriften "Nature". Alla dessa bidrogo med anföranden
över sambandet mellan vetenskap och samhälle.
Förutom ett stort antal ledande vetenskapsmän
talade bl.a. följande politiker: inrikesministern
Herbert Morrison, överhusmedlemmarna lorderna
Samuel och Hailey, earlen av Onslow och den
förutvarande spanske ministerpresidenten och
554
13 nov. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
