Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Notiser
DK 621.336
Strömavtagarna till de äldsta elektriska
gruvloko-motiven. I en notis i Tekn. T. 1943 B s. 35 lämnades
några historiska uppgifter om det första elektriska
gruvlokomotivet. Största svårigheterna med detta var
konstruktionen av en lämplig strömavtagare. Följande
uppgifter ge en föreställning om huru Siemens så småningom
övervann dem.
Är 1881 förhandlades med gruvan Anhalt om leverans
av tre lokomotiv för befordran av 18—20 gruvvagnar en
sträcka på 700 m. Då leveranstiden för arbetet sattes
mycket för kort, avbrötos förhandlingarna efter vidlyftiga
förarbeten. En bevarad ritning av lokomotivet visar att i
detta utkast försökte man för första gången använda
motorn för omkoppling av körriktning.
Ett år senare lades detta utkast till grund för den
första i drift använda elektriska gruvbanan. Den
levererades till stenkolsgruvorna i Zauckerode och har där
använts i drift ända till år 1927, alltså i 45 år.
Den mekaniska byggnaden och omkopplingen ha
väsentligen bibehållits. Däremot är frågan om strömtillförseln
löst på ett fullständigt nytt sätt. Till en början avsåg
man förse loket med ström från en mittskena placerad
på syllarna (fig. 1). Isoleringen av skenorna gentemot
varandra genom förläggning på träsyllar visade sig vara
otillfredsställande i den fuktiga gruvatmosfären, och därför
gjorde man i Zauckerode för första gången försök med
takledning. Man ämnade först använda skenorna för
återledning av strömmen. Emellertid blev en dubbelpolig
överledning utförd, vilken framgår av fig. 2.
Innan man beslöt sig för att utföra överledningen som
JL-skenor använde man först, på liknande sätt som vid
utställningsbanan i Paris och senare vid spårvägen
Möd-ling—Hinterhühl (Wien och Frankfurt am
Main—Offen-bach) ett uppslitsat gasrör med däri glidande
kontaktskepp (se fig. 3). Den 28 december 1881 skrev Siemens &
Halske med underskrifter av von Frischen och von
Heffner-Alteneck: "Till strömledning kan i själva schaktet,
om ett isolerat läge låter sig göra, en gammal
uppfordringslina användas. Längs banan kan denna dock inte
användas, då strömledningen måste inrättas så, att
förbindelsen med det elektriska lokomotivet glider därpå. För
den skull måste vid stollens ingång uppskurna järnrör
fästas."
Den 5 augusti 1882 underrättar Zauckerode firman i
Berlin om montagearbetenas tillstånd och meddelar därvid,
Fig. 2.
Förslag till
elgruv-lok för Zauckerode,
med enpolig
takledning (1881).
att inmonteringen av _L-ledningar fortskrider i rask lakt.
Då hade man redan övergett tanken på rörtilledning och
insatte i stället två L-järn (se fig. 3). Som strömuttagare
tjänstgjorde små vagnar, som med fyra refflade hjul
fattade om de undre vågräta flänsarna på de _L-formade
ledningsskenorna. Dessa hjul upptogo också strömmen. För
att alltid säkra en tillräcklig kontakt anbragtes dessutom
även slipborstar, vilka beströko undersidan av skenorna
och vid ändring av fartriktningen självständigt ändrade
sin inställning. Hela kontaktvagnen släpades genom en
böjlig kabel av lokomotivet.
Helt naturligt måste kontaktvagnarna vid ojämnheter
spåra ur och den redan förut starkt påfrestade kabeln
ryckas av. Kontaktvagnen från Zauckerode hade vågrätt
liggande hjul med lodräta axlar. Nästa förslag hade lodrätt
stående hjul och vågräta axlar. Den undre flänsen på
_L järnet skulle därför ha uppåt böjda kanter, på vilka
de refflade rullarna löpte.
I "Jahrbuch für das Berg- und Hüttenwesen ini
König-reich Sachsen" för år 1883 beskriver överbergsrådet Förster
kontaktslädarna, som Siemens & Halske senare
utprovade i stället för kontakt vagnarna: "På var och en av
de båda ledningsskenorna löper en kontaktsläde, som är
fastklämd uppifrån medelst hakar och underifrån genom
fjädrar vid skenfoten och som därvid efter behag kan röras
fram och åter på skenan. På var och en av dessa båda
kontaktslädar hänger medelst en vridbar bult en med
Fig. 1. Det första elioket (Hantverksutställningen i Berlin
1819).
10 juli 1943
Fig. 3. Tvä äldre utföranden av kontaktbanor, överst
bestående av uppskuret gasrör och kontaktsläde, därunder av
_\_-skena, rullar och borstar.
B 59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
