Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Zusammenfassung
Die erhaltenen Ergebnisse bilden neue Beispiele
von der erst in neuester Zeit studierten Einwirkung
der Form nnd der Oberflächenart auf die chemische
Aktivität der festen Stoffe. Man begegnet immei
noch in der Theorie und in der Praxis der Ansicht,
dass das chemische Verhalten einer festen Verbindung
durch ihre Formel und ihre Gleichgewichtsdaten
ge-geben ist. Man vergisst dabei, dass die Technik in
vielen und wichtigen Fallen ihr Hauptinteresse an
Geschwindigkeitsf aktoren, legt und legen muss. Es
kann fortwährend nicht genügend oft unterstrichen
werden, dass dabei die Oberflächenart und ihre
Aktivität eine grundlegend wichtige Rolle spielen. Wir
wissen heute, dass physikalische und chemische Vor-
gänge an Oberflächen änders verlaufen als im
In-nern, und dass die Aktivierungsenergien solcher
Yor-gänge an irgendwie unsymmetrischen Stellen
er-niedrigt sind. Schmelzen, Umwandlung, Diffusion und
Reaktion finden an Oberflächen oder sonstigen Orten,
wo Strukturstörungen auftreten, daher leichter (bei
niedrigerer Temperatur) statt als im Innern. Bei
Reaktionen spielen dabei die Keimbildung und die an
Keimen erzeugten Phasengrenzen eine wichtige Rolle.
Ähnliche Yerhältnisse treten an Stellen, wo
Fremd-atonie eingelagert oder wo Yerunreinigungen
einge-mischt sind, auf. An der Hand von
Erhitzungsver-suchen von CaC03 und FeS2 wird gezeigt, dass
ähnliche Einfltisse auf die thermische
Zerfallsgeschwin-digkeit sehr leicht nachzuweisen sind.
Några aktuella rostskydd
TEKN. DR SVEN BRENNERT, LSTF, STOCKHOLM
Avsikten med nedanstående uppsats är ej att
ge en fullständig sammanställning över de olika
rostskyddsmetoder, som för närvarande
användas. Meningen är endast att diskutera en del
metoder, som äro eller som möjligen kunna bli
aktuella med hänsyn till nuvarande
försörjningsläge.
A. Kemisk omvandling av järnytan
1. Fosfatering*
Vid fosfatering behandlas järnföremålen (efter
avfettning) med en varm lösning innehållande
fosforsyra, diverse fosfater samt vanligen ett
oxidationsmedel, t.ex. HNOs.
Vid behandlingen erhålles ett överdrag med
svart färg och kristalliniskt utseende.
Det finns i princip två olika typer av
fosfatering. Vid den ena typen användes en temperatur
av 95 °C och en behandlingstid av 30—60 min
och vid den andra en temperatur av 75°C och en
behandlingstid av ca 5 min. Den sistnämnda
metoden ger något finare kristallstruktur och mindre
dimensionsändringar (se nedan) än den förra.
Som den dessutom går fortare att utföra och
fordrar lägre temperatur, föredras den numera
för det mesta.
Överdraget består av fosfater, till övervägande
del järnfosfat. Det anses, att beläggningen, om
den är fullkomligt felfri, redan i sig själv ger ett
tämligen gott rostskydd på järnet. Dock
använder man i praktiken aldrig en fosfaterad yta
utan efterbehandling. Den enklaste
efterbeliand-lingen är doppning i eller ingnidning med olja.
* Den gamla beteckningen fosfatisering bör enligt TNC
utbytas mot fosfatering. Handelsbeteckningarna på
fosfate-ringspreparaten ha dock ännu ej ändrats och komma därför
att anges enligt den äldre terminologin.
DK 620.197
Vanligen lägger man emellertid ett lack på
fosfa-leringsskiktet.
Fosfateringens viktigaste uppgift är sålunda att
tjänstgöra som grund för ett lack. Dess
betydelse ligger härvid särskilt däri, att den
förhindrar underrostning på de lackerade föremålen.
Fig. 1 visar utseendet av dels fosfaterad, dels ej
fosfaterad järnplåt, som brännlackerats och
sedan rostprovats. Beläggningen har före
rostprovet ritsats in till järnet. Som figuren visar,
uppstår visserligen röstning i själva ritsarna både vid
fosfaterad och ej fosfaterad plåt. På det
fosfa-terade provet begränsas emellertid rostningen till
ritsarna, under det att färgen vid det ej
fosfatera-de provet visar kraftig tendens att flaga till följd
av underrostning.
Fig. 1.
Brännlacke-rad järnplåt efter
72 h korrosionsprov i
saltdimma. Upptill:
fosfaterad före
lackeringen. Nedtill: ej
fosfaterad före
lackeringen. (Enligt en
reklamskrift.)
K 12
13 febr. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
