Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Kommittén för behandling av SMS 237 "Metriska
gängor" hade inkommit med ett yttrande, vilket
avdelningen beslöt att vidarebefordra som sitt eget.
Kommitterade ha varit civilingenjör C G Brodén och ingenjör
Sture Werner.
Styrelseberättelsen för år 1942 förelåg i färdigt skick
och avdelningen beslöt att låta vidarebefordra den till
tryckning utan att den i sin helhet delgivits avdelningen.
Ordet överlämnades sedan till aftonens föredragshållare,
dr-ing. Karl Bonthron, Fagersta, som talade om "sintrad
hårdmetall och dess praktiska användning".
Talaren gav först en översikt över sintrad hårdmetalls
kemiska beståndsdelar och en kort framställning av
tillverkningsmetoderna. Hårdmetall innehåller karbider, som
äro mycket hårda ämnen. Förklaringen till hårdheten
anses ligga i att kolet i karbiden har en liten atomvolym.
Vanligt kolstål innehåller också en karbid, järnkarbid,
som ger detta stål dess hårdhet, men
temperaturbeständigheten är här dålig. I snabbstål har åter
temperaturbeständigheten ökats genom tillsatis av volfram och krom
och i vissa fall kobolt och vanadin. Nästa steg i skalan
av hårda metaller är stellitlegeringarna, som dock inte
äro särskilt överlägsna snabbstål. Slutligen har man
genom de sintrade hårdmetallegeringarna lyckats riktigt
utnyttja hårdmetallkarbidernas egenskaper. Talaren angav
orsaken till den stora varmhårdheten vara, att dessa
legeringar äro uppbyggda av ett skelett av direkt
samman-sintrade karbidkorn, där mellanrummen äro uppfyllda av
bindemedlet.
Av de många hårdmetallföreningarna är del egentligen
endast volfram-, titan- och tantalkarbiderna, som ha
praktisk betydelse, och av dessa är volframkarbiden den
viktigaste. För framställningen av volframkarbiden användes
volframoxid, som erhålles ur volframmalm, och Sverige
har glädjen av att äga en fyndighet i Yxsjö vid
Grängesberg, som kan täcka landets behov. Reningen av sligen
till volframoxid sker dels i Stockholm hos Lumalampan
och dels i Fagersta.
Talaren visade även en del bilder ur en amerikansk
tidskrift från framställningen av den sintrade metallen.
Med hänsyn till förslitningsförloppet indelas
bearbetningsmaterialen i två grupper, dels material, som ge korta
spånor, och dels material, som ge långa, sega spånor. I det
första fallet användes rena volframkarbidlegeringar och
i det senare titanhaltiga legeringar. Vid bearbetning av
stål, då spånorna bli långa och sega, ha spånorna en
benägenhet att, som talaren uttryckte det, kladda vid
verktyget, vilket sades vara närmast ett svetsningsförlopp.
Om två slipade ytor pressas mot varandra har
undersökningar visat att för mjukt stål inträder denna
kladd-ning mot snabbstål vid 575° och mot
volframkarbidhård-metall vid 625° medan mot
titan—volframkarbidhårdme-tall först vid 775°.
Vid verktygstillverkningen uppstå svårigheter genom
skillnaden i värmeutvidgningskoefficienter mellan
hårdmetall och stål. För stål är denna nämligen dubbelt så
stor som för hårdmetall. Vid lödning av små plattor har
denna skillnad mindre betydelse, men vid större plattor
böra de uppkommande spänningarna utlösas i lödfogen
genom att t.ex. göra denna tjockare, med ett mellanlägg
av järn i form av ett nät, perforerat bleck eller lameller.
Som lödmetall användes vanligen koppar. Användningen
av lödbrons är riskablare, då denna fäster mycket bra
och därigenom medför risk att plattan spricker.
Talaren kom vidare in på slipningen av
hårdmetallverktyget, och betonade vikten av att verkstäderna an-
vända lämplig utrustning och kvalificerad personal
härtill. Som slipmaterial användes dels grön kiselkarbid i
form av slipskivor, dels borkarbid som pulver för
lappning och slutligen diamant, som givetvis är det bästa
slipmaterialet men för dyrt att användas annat än för
polering.
Vid utformningen av verktygen är det av stor
betydelse att slipa en spånbrytare. Visserligen anstränges
verktyget mer genom spånbrytare, men de långa, snärjande
spånerna äro livsfarliga för arbetaren och riskabla för
maskin och verktyg.
I diagram visade talaren jämförande kostnadskurvor för
olika slag av stål, varav framgick att kostnadsminimum
bestämmes av verktygskostnaden, vari då inräknas
kostnader för verktygsbyte och omslipning. Vid hög
verktygskostnad ligger den ekonomiska skärhastigheten lågt, vid
låg verktygskostnad ligger den högt. Utslitningskurvor för
hårdmetall och kolstålen St 50—St 85 finnas publicerade
i AWF-Richtwerte.
Ett verksamhetsområde där hårdmetall börjar få ökad
betydelse är bergborrningen. Talaren nämnde att
hårdmetall länge använts i kärnborrar, som ersättning för
diamantkronor i lösare bergarter, och att numera
knappheten på diamant framtvingat användningen av
hårdmetall även för hårdare bergarter, såsom graniter och
leptiter. Även vid borrning med pneumatiska
slagborrmaskiner har hårdmetall börjat användas. I granit kan
man uppnå 50—100 m borrdjup per borr innan plattan
är förbrukad.
Hårdmetallens andra stora verksamhetsområde är som
dragskivor för kalldragning av tråd, rör och stänger.
Volframkarbiden, som har mycket hög
värmeledningsförmåga, är här den lämpligaste karbiden. Genom
användning av hårdmetall i dragskivorna kan dragningen även
ordnas kontinuerligt, t.ex. vid dragning av tråd.
Produktionen per arbetare genom den kontinuerliga
dragningen angav talaren hade ökats 3—10 gånger allt efter
dimensionen.
Hårdmetallen användes också som rent slitskydd,
exempelvis vid tolkar, hakmått och mikrometerskruvar. I
centerlesslipmaskiner användes hårdmetall på glidskenan,
varigenom dennas livslängd ökats väsentligt. Dubbspetsar
i svarvar och slipmaskiner, bussningar i skruvautomater,
linslagningsmaskiner osv. tillverkas också av hårdmetall.
Som avslutning nämnde talaren en del jämförande
kostnadsuppgifter mellan snabbstål och hårdmetall. Vid
bearbetning av gjutgods gör 1 kg hårdmetall samma arbete
som 20 kg snabbstål. Vid bearbetning av stål åtgår 30 kg
snabbstål jämfört med t kg hårdmetall.
Industrikommissionen har även anbefallt användning av hårdmetall i
stället för snabbstål.
I den följande diskussionen yttrade sig bl.a. ingenjör
högfors och efterlyste för de mindre verkstädernas del
metoder och anordningar för slipning av
hårdmetallverktygen. Dr-ing. Bonthron förklarade att metoder voro
utarbetade och lämpliga maskiner funnos för slipningen, men
ofta saknades kunskaper om metoderna. Bäst synes vara
att speciella arbetare avdelas för skötseln och
övervakningen av hårdmetallverktygen. Kostnaden för en
specialmaskin torde vara 1 500—2 000 kronor.
Sammanträdet var rätt talrikt besökt. Vid den följande
supén demonstrerade ingenjör Bonthron en del
hårdmetallverktyg och detaljer, bl.a. fick alla deltagarna tillfälle
att pröva en hårdmetallpenna på ett av föreningens större
glas, som vackert dekorerades med namnteckningar och
till tack och minne överlämnades till ingenjör Bonthron.
Bo Bredberg
M 20
20 febr. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
