Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1944 - Ingenjörerna och försvaret, av Stig Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 februari 19 Ak
121
Ingenjörerna och försvaret
Major Stig Berggren, Stockholm
Frågan om ingenjörernas utnyttjande i
försvarets tjänst och deras ställning inom försvaret är
icke något nytt problem, som uppstått under
nuvarande beredskapsförhållanden. I början av
1800-talet kan man spåra ett vaknande tekniskt
intresse, som bl.a. tog sig uttryck i att man
rensade strömmar och farleder och byggde
vattenvägar. De personer, som ledde dessa arbeten —
"väg- och vattenbyggare" — erhöllo så gott som
samtliga sin ingenjörutbildning vid militära
läroanstalter. Förklarligt nog blev det ur flottans
officerskår, som de första arbetsledarna för
byggande av vattenvägar rekryterades. År 1816
ombildades ’ Flottans mekaniska stat" till en särskild kår
för tjänstgöring vid flottans stationer. Sedan
landsvägarna fått ökad betydelse och år 1841
Styrelsen för Allmänna Väg- och
Vattenbyggnader organiserats, övertog detta de ärenden, som
angingo vatten- och landkommunikationer.
Ingenjörutbildningen i väg- och
vattenbyggnadskonst meddelades vid denna tid vid Högre
Artilleriläroverket på Marieberg. När utbildningen
varit i gång några år, organiserades den 22/12 1851
Väg- och Vattenbyggnadskåren, vilken skulle
ersätta officerarna vid Flottans Mekaniska Kår.
Officerarna i Väg- och Vattenbyggnadskåren hade
sin verksamhet förlagd i anslutning till Styrelsen
för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.
Väg- och Vattenbyggnadskåren erhöll från
början och har alltjämt bibehållit en militär
organisation, och dess officerare ha bibringats militär
utbildning. Detta ansågs nödvändigt av flera skäl,
bl.a. hade erfarenheten visat, att arbeten, som
erfordra större arbetsstyrka, i regel fullföljts med
bättre resultat i militär än i civil regi.
Man finner sålunda, att under mitten av
1800-talet ledarna av den civila verksamheten för
allmänna arbeten krävde att få använda den
militära utbildningen och organisationen för sina
fredliga arbeten. Nu, ett århundrade senare,
finna vi, att förhållandet blivit omvänt.
Tekniska stridsmedel kräva teknisk sakkunskap
I och med de tekniska stridsmedlens utveckling
gjorde sig behov gällande inom krigsmakten av
tekniskt specialutbildad personal inom andra
fack än väg- och vattenbyggnadsfacket. Detta be-
Föredrag 1 Skånska Ingenjörsklubben den 10 december 1943.
DK 356/358 : 62(485)
hov uppträdde först vid flottan, där teknisk
sakkunskap erfordrades för konstruktion, byggnad
och underhåll av fartyg och annan teknisk
materiel. För detta ändamål bildades år 1868
Marin-ingenjörstaten genom överflyttning av officerare
från Flottans Konstruktionskår och Flottans
Mekaniska Kår. Mariningenjörstaten var helt civil.
År 1906 omorganiserades den till
Mariningenjörkåren, som är en civilmilitär personalkår,
bestående av ingenjörer av officers tjänsteklass.
Vid flygvapnets uppsättande anställdes
civilmilitära flygingenjörer med motsvarande
ställning som mariningenjörerna.
Inom armén har behovet av ingenjörpersonal
tidigare icke varit lika framträdande som vid de
andra försvarsgrenarna. Visserligen har hittills
funnits ett mindre antal civilmilitära
tvgingen-jörer, vilka dock haft sin verksamhet knuten till
konstruktiva uppgifter inom tygdepartementet,
men med undantag för Väg- och
Vattenbyggnadskårens personal ha ingenjörer icke utnyttjats som
sådana i någon större utsträckning. I samband
med tillkomsten av mera komplicerade
stridsmedel, varav må nämnas radio,
luftvärnsmate-riel med tillhörande instrumentering och
stridsvagnar, samt med hänsyn till den omfattande
motoriseringen ha krav rests på tillgång till
tekniskt kunnig personal för materielvårdande
verksamhet och reparationstjänst. De första
åtgärderna för att möta dessa krav kommo till synes i
och med tillsättande på försök av ett antal
arméingenjörer i april 1940. Dessa ingenjörer, vilka
till en början utgjordes endast av
motoringenjörer, placerades vid vissa staber och förband
såsom föredragande i tekniska frågor. Avlöningen
bekostades av medel, ställda till
Industrikommissionens förfogande. Senare utökades personalen
med ett antal luftvärns- och signalingenjörer.
Samtidigt igångsattes utredningar för att på
grundval av de erfarenheter, som efter hand vunnos om
ingenjörernas verksamhet skapa en grundval för
deras fasta infogande i arméorganisationen.
Utredningsarbetet gav till resultat, att enighet
förelåg i fråga om behovet av tekniskt skolad
personal inom såväl förvaltningen som vissa staber
och förband. Ingenjörernas inordnande i
fredsorganisationen ansågs kunna ske enligt två
alternativ, dels såsom tygingenjörer i fälttygkårens
nuvarande civilmilitära personalkader, dels genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
