Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Pulvermetallurgi, av Karl Bonthron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
528
TEKNISK TIDSKRIFT
Bitens formgivning måste vara sådan, att den
kan skjutas ut ur formen. I vissa fall användas
svagt koniska formar för att underlätta detta.
Fig. 18 visar exempel på konstruktionen av en
pressform för en ringformig detalj med fläns.
Under sammanpressningen röra sig både de undre
rörplunscharna och den övre för att man skall
få jämn täthet. Vid utstötningen följer den inre
kärnplunschen med upp, tills formstycket har
släppt formen.
I många fall blandar man in något smörjmedel,
som minskar friktionen i pulvret, och ibland
tjänar detta smörjmedel även som bindemedel efter
pressningen, så att den pressade bitens
hållfasthet ökas.
När det gäller sådana pulver som volfram,
molybden och hårdmetall, där sammanhållningen
efter pressningen blir dålig, därför att pulvret är
så hårt, brukar man försintra de pressade bitarna
för att möjliggöra hantering och bearbetning.
Försintringen sker vid en lägre temperatur än
slutsintringen, endast så högt att en viss
samman-växning av kristallerna äger rum.
Om pressningen sker i värme, underlättas den
naturligtvis i hög grad. Metallpartiklarna bli
mjukare och deformeras alltså lättare och
friktionen i pulvret minskas i hög grad. Man kan
nöja sig med betydligt lägre presstryck och kan
på en gång få en färdig bit med exakt de önskade
dimensionerna, ungefär som vid bakelitpressning.
Tyvärr är det oftast omöjligt att få något
formmaterial som håller och är tillräckligt slitstarkt
vid de nödvändiga temperaturerna, och
varmpressningen har därför hittills fått en mycket
begränsad användning inom pulvermetallurgin.
Fig. 19. Schematisk framställning av sintringsförloppet vid
sintring utan smälta, övre raderna visa förloppet vid korn
av samma metall; de runda figurerna avse att ge en
förstorad bild av gitlerstrukturen i kontaktytorna mellan det
undre stora kornet och det lilla kornet. Undre raderna visa
diffusionsförloppet vid kom av tvä olika i varandra lösliga
metaller som bilda blandkristaller; de runda figurerna visa
gitterstrukturen i kontaktytan.
Sintring
Man kan skilja på två väsentligt olika slag av
sintringsförlopp, beroende på om sintringen sker
utan eller med smälta.
Fig. 19 ger en schematisk framställning av
sintringsförloppet vid sintring utan smälta. De
översta bilderna avse sintring av korn av en och
samma metall. Bilden gör inte anspråk på att ge
någon exakt framställning av mekanismen av
atomförflyttningarna utan är endast ett försök
att åskådliggöra, hur man kan tänka sig förloppet
i princip. Den översta bildraden visar förloppet
på ett ställe, där två stora och ett litet korn stöta
tillsammans, och de runda bilderna därunder
visa förloppet i kontaktytan mellan det undre
stora kornet och det lilla kornet, så förstorat att
man ser gitterstrukturen.
Pulverkornen i den pressade biten befinna sig
alltid i ett mycket instabilt tillstånd. Atomgittret i
varje korn är mer eller mindre deformerat eller
skadat genom målningen och genom glidningen
och deformationen vid pressningen, och detta
gäller särskilt kornens ytskikt. Atomära
krafter sträva att rätta till dessa felaktigheter i
gitterbyggnaden. Dessutom uppträda ytkrafter,
dvs. den omättade attraktionskraften hos varje
atom i ytan, som strävar, att minska ytan.
Ju större yta pulvret har, dvs. ju
finkorni-gare det är, desto mer göra sig dessa
krafter gällande. Man kan lätt räkna ut, att en
ku-bikcentimetertärning, som sönderdelas till en
kornstorlek av 2 ju, därigenom får 5 000 gånger
större yta. Det har visserligen konstaterats, att
atomerna i ytan av kornen äro betydligt mera
lättrörliga än atomerna i det inre, men de krafter,
som sträva efter att rätta till gittren och att
minska ytan, kunna inte rå på
deformationsmotståndet förrän temperaturen höjes, så att atomerna bli
tillräckligt rörliga.
Vid stigande temperatur sker först en
omgruppering av atomerna just på de starkast
deformerade ställena i kontaktytorna mellan
kornen, där krafterna äro störst och där
kornen äro rörligast, och därigenom få kornen
ökat sammanhang och kontaktytorna förstoras,
såsom visas överst i mitten av fig. 19. Vid
ytterligare stigande temperatur inträder korntillväxt,
dvs. gittret i vissa korn breder ut sig på andra
korns bekostnad. Detta visas i figurerna längst till
höger, och detta inträffar för metaller vid en
temperatur mellan 65 och 75 % av den absoluta
smältpunkten. Höjden av denna temperatur, då
stark korntillväxt sätter in, och som i allmänhet
benämnes sintringstemperaturen, beror
emellertid också på pulvrets egenskaper, dvs.
kornstorleken och kornytornas renhet: Atmosfären i
sint-ringsugnen är nästan alltid reducerande för att
avlägsna oxidhinnor på kornen. I vissa fall sker
sintringen i vakuum.
Är det fråga om flera komponenter, som skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
