Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1944 - Kvalitetskontroll vid tillverkning och anskaffning av materiel, av E A Backlund - Kvalitetskontroll. Diskussion, av C G Brodén, Bror Svensson, B Rudling, Dag Du Rietz, O Berg, T Bolin samt Ivar Weibull och E A Backlund, referat av S M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(668
TEKNISK TIDSKRIFT
ifrån att kassation vid förekommande
partistorlekar skall baseras på gränsfallet p,pec = 0
motsvarande c — O.
Det är i praktiken säkerligen inte alltid
önskvärt att fastställa bestämt toleransområde så som
vi hittills ha antagit. Därigenom fastslå vi
nämligen att vissa bestämda föremål i ett parti skola
betraktas som felaktiga och därför — så snart
de upptäckas — kasseras. Det vanliga sättet att
karakterisera en frekvenskurva — här
tolerans-frekvenskurvan — är ju i så fall att ånge
medelvärde och dispersion. Genom att specificera
värden på dessa storheter eller endera av dein jämte
tillhörande medelavvikelser, erhåller man en
kategori av mått som vi måhända kunna kalla
"normalmått" och som för vissa ändamål torde bli
rätt användbara7 (fig. 8 c).
Förut har framhållits, att toleranser,
medelavvikelser och felprocent endast i speciella fall
torde böra anges. Fig. 8 d—f visa hur de olika
måtten kunna tänkas ta sig ut på en ritning i det
enklaste fallet.
Litteratur
1. Backlund, E a: Provtagning vid tillverknings- och
leveranskontroll. Tekn. T. 73 (1943) s. I 27.
2. Dreyfus, L: Kvalitetsbedömning av stora partier. Tekn.
T. 73 (1943) s. I 31.
3. Gyllenram, K: Partiell provtagning vid Svenska
Aeroplan Aktiebolaget. Tekn. T. 73 (1943) s. I 43.
4. læin~w!eber, P: Toleransen und Lehren. Berlin 1940.
5. Gladh, G: Toleranstekniska definitioner och
grundproblem. Ind.-T. Norden 71 (1943) h. 50 s. 473—478, h. 51 s. 482
—488, 72 (1944) h. 1 s. 2—5.
6. Werring, W W: Engineering Problems in Dimensions
and Tolerances. Bell Syst. Techn. J. 20 (1941) s. 179.
7. Dodge, H F: Acceptance-Rejection Requirements in
Spe-cifications. Proc. amer. Soc. Test Mäter. Si (1934) s. 877.
8. Weibull, I: Partiell kontroll av stora tillverkningspartier.
Tekn. T. 1J, (1944) g. 659.
Diskussion
Civilingenjör C G Brodén: Studiet av de vid Bell
Tele-phone Laboratories utvecklade teorierna för provtagning
är synnerligen givande med hänsyn till de olika begreppens
definitioner. Man arbetar i praktiken ständigt med partiell
provning eller stickprov, men det visar sig ganska snart,
att de därvid tillämpade formerna i belysning av teorierna
äro ganska otympliga. För det praktiska arbetet är det
därför önskvärt att klarare riktlinjer uppdras.
Härvid bör dock någon modifikation av Bells
förfarande göras, då detta ej utan vidare kan tillämpas i
alla förekommande fall. Orsaken härtill är att man vid
bestämmandet av provens storlek på förhand skall känna
en "Process Average Percentage", vilket ofta ej är fallet.
För en köpare är det alldeles omöjligt att för ett parti av
en ny vara eller för ett parti från en ny leverantör ha
någon kännedom om "Process Average Percentage".
Strängt taget måste man alltså avstå från användningen
av Bells teorier i oförändrad form i dessa fall. Även
vid fortlöpande kontroll av samma vara synes valet av
sagda procentsats och därmed lämplig tabell vara ganska
subjektivt. Enligt vad det upplysts från Telegrafverkets
Verkstad tar verkmästaren olika tabell allt efter vad han
tycker kan vara lämpligt med hänsyn till den allmänna
uppfattningen av föregående likartade partier. Nu kan
man visserligen invända, att det ej har så stor betydelse
hur valet sker, då ett mindre fel endast resulterar i att ett
något större eller mindre prov tas ut. Man frågar sig dock
då, varför en så utvecklad teori skall behöva användas,
när den slutliga praktiska användningen blir så grov.
Låt oss återgå till den enkla, ursprungliga
frågeställningen. Jag har ett parti delar, som är så stort, att det ej är
praktiskt att underkasta varje enstaka detalj en avsyning.
Jag påpekar här, att det är fråga om ett enda parti, utan
kännedom om någon vanligen förekommande felfrekvens.
En kompetent avsynare skall nämligen övertyga sig om
det föreliggande partiets beskaffenhet utan någon
förutfattad mening. Genom att undersöka ett uttaget prov får
man fram en felprocent, men detta räcker ej. Jag vill
också veta, med vilken grad av sannolikhet det
föreliggande partiets felprocent ligger under ett visst föreskrivet
tal. Detta bör jag kunna få, om jag ej endast tar ut ett
prov utan flera. Man får på detta sätt en uppfattning om
spridningen hos den observerade felprocenten och bör
kunna beräkna den kombination av sannolikhet och
maximal felprocent, som kan förväntas i det stora partiet. Det
gäller då närmast att uppställa en allmän regel för
provens storlek och antal för att på snabbaste sätt få fram
ett resultat. Praktiskt vore även att utbilda
provtagningsschemat med en bestämmelse, att om de första proven
ej visat någon felaktig detalj eller ett mycket litet antal
felaktiga detaljer, kan avsyningsarbetet avbrytas. I
analogi härmed skulle även förfarandet avbrytas, om de första
proven utvisa, att ett mycket stort antal detaljer ej
uppfyllde fordringarna. I detta fall får man allt efter
omständigheterna kassera hela partiet, utföra omarbetning eller
avsyna samtliga delar.
En mycket skarp gräns har flera gånger uppdragits
mellan partiell provtagning och stickprov. Egentligen är
skillnaden mellan dessa förfaranden ganska svävande. I bägge
fallen tas ett prov ur det stora partiet, och av provets
beskaffenhet dras slutsatser om det stora partiet. Ju större
provet är med desto större säkerhet kan man fälla ett
yttrande. Någon artskillnad föreligger ej, endast en
gradskillnad.
Bent språkligt sett är sammanställningen "partiell
provtagning" mindre lyckad. Man tar ju ut ett helt prov, ej
en del av ett prov. Biktigare torde "partiell avsyning"
vara. En annan möjlighet är att översätta det engelska
"sampling" med "stickprov" och sedan i analogi med
engelskan tala om större och mindre stickprov. Termerna
representativ undersökning liksom sampling oöversatt ha
använts i svenskan.
Civilingenjör Bror Svensson: Vid tillämpning av Bells
metoder för partiell provtagning finner man snart, att man
icke kommer undan med ett fåtal prov, utan det blir väl
närmast så, att provgrupperna bli större än önskvärt.
Häråt är givetvis icke mycket att göra. En sak i detta
sammanhang måste dock beaktas, vilket icke tydligt
framgått av föredragen. Kvaliteten hos ett parti, som skall
provas, behöver icke alltid beskrivas endast på det sätt,
att de sannolika gränserna för felprocenten anges. Det kan
i många fall vara fördelaktigt att införa vad man skulle
kunna kalla en kontinuerlig kvalitetsvariabel och bestämma
sannolikheten för olika stora avvikelser från ett visst
garanterat medelvärde. Problemet blir då belt annorlunda,
och man har icke så stor användning för Bells
provtagningstabeller. Provningen måste i stället basera sig på de
statistiska lagarna för godtyckligt stora stickprov
(samplingar). ("Stickprov" har här använts i betydelsen
"representativt stickprov", vilket tydligen icke överensstämmer
med den av Backlund använda terminologin.) Man finner
då att, under förutsättning av lika säkerhet, man i detta
fall uppnår samma resultat med ett betydligt mindre
provantal. Vilken metod som skall väljas blir främst
beroende av provningsarbetets storlek och kostnad i de
olika fallen. Är det mycket enkelt att avgöra, om
provföremålen äro defekta eller icke, blir det väl närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
