Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1944 - Frekvensmodulering, av Erik Esping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 juni 19 A A
671
Frekvensmodulering
Bvråingenjör Erik Esping, Stockholm
För att en radiosändare skall kunna överföra
en signal, måste den moduleras. Moduleringen
innebär, att signalen på ett eller annat sätt
åstadkommer förändringar hos bärvågen, vilka äro
proportionella mot signalspänningen.
Radiomottagaren innehåller ett organ, detektorn, som ur
den modulerade bärvågen frambringar signalen.
Förändringarna kunna ske i bärvågens amplitud,
i dess frekvens eller i dess fasvinkel. I första fallet
benämnes moduleringsmetoden
amplitudmodule-ring, i andra fallet frekvensmodulering och i
tredje fallet fasmodulering.
Amplitudmodiilering är enklast och påtagligast
till sin princip och är den metod som tills för
en del år sedan uteslutande använts. En del
försök med frekvensmodulering gjordes relativt
tidigt, men gåvo ej väntat resultat. Som bekant
uppstå vid amplitudmodulering sidband, dvs.
genom modulationen uppkomma nya frekvenser på
vardera sidan om bärvågen. Då signalfrekvensen
kan uppgå till 10 kp/s, så kommer sändaren att
uppta ett frekvensutrymme om 20 kp/s.
Genom den starka ökningen av antalet
rundradiostationer uppkommo snart svårigheter att
tilldela stationerna så stort frekvensutrymme och
man har så småningom fått lov att minska
utrymmet ned till 9 kp/s, i vissa fall ändå längre.
Sändarstationerna komma härigenom att störa
varandra, så att man vid fjärrmottagning inte
kan räkna med större lågfrekvent bandbredd i
mottagaren än ca 4,5 kp/s. Då man sökte efter
möjligheter att bereda plats för det ständigt
ökade antalet rundradiostationer, uppkom den
tanken, att man med frekvensmodulering skulle
kunna lösa problemet. Man tänkte sig, att man skulle
kunna nöja sig med mycket små
frekvensvariationer för moduleringen och på så sätt kunna
minska frekvensutrymmet för sändaren.
Det visade sig emellertid, att detta antagande inte
var riktigt. Även vid frekvensmodulering
uppstå nämligen sidband. Vid amplitudmodulering
uppkommer blott ett sidbandspar för varje
frekvens. Vid frekvensmodulering uppkommer
däremot ett flertal sidband per moduleringsfrekvens
och med ett inbördes frekvensavstånd, som är
lika med moduleringsfrekvensen. Om
bärfrekvensen är fo och moduleringsfrekvensen är fp, blir
frekvensutrymmet vid ampulitudmodulering
endast /0± fp, under det att vid frekvensmodulering
DK 621.396.619
frekvensutrymmet blir f0 ± (fP f2P-\-f3P-\- ....).
Denna upptäckt var i och för sig mycket
intressant, men då det visade sig, att en
frekvensmo-dulerad sändare fordrar större frekvensutrymme
än en amplitudmodulerad, försvann naturligtvis
det omedelbara intresset för frekvensmodulering.
Åren 1933—1934 gjorde den amerikanske
majoren Armstrong en del försök med
frekvensmodulering, vilka gåvo överraskande resultat. Det
visade sig, att mottagningen från en
frekvens-modulerad sändare är betydligt mindre känslig
för störningar än mottagningen från en
amplitudmodulerad sändare med samma bärfrekvens.
Då frekvensmodulering fordrar stora
frekvensband, arbetade sändaren med hög bärfrekvens
(40—50 Mp/s.) Redan härigenom reduceras
störningarna avsevärt, i det att en del störningar,
såsom atmosfäriska störningar och andra
störningar av samma karaktär, praktiskt taget inte
förekomma inom detta frekvensområde. Denna
fördel är naturligtvis oberoende av
modulerings-systemet.
Vid andra slag av störningar, såsom störningar
från tändapparater i explosionsmotorer,
diatermiapparater m.m., vilka störningar för övrigt äro
särskilt utpräglade inom
ultrahögfrekvensområ-det, samt rörbrus och kretsbrus i mottagarna, har
frekvensmodulering visat sig vara
amplitudmodulering mycket överlägsen. Denna minskade
känslighet för störningar gör, att man vid lika
bärfrekvenser uppnår betydligt större räckvidder vid
frekvensmodulering. Man kan få god
rundradiomottagning vid så låga fältstyrkor som några
tiotal mikrovolt per meter, och för vanliga
telefoni-förbindelser kan man komma ned till fältstyrkor
om några få mikrovolt. Vid försöken i USA har
man erhållit räckvidder upp till 80 km vid 1 kW
sändare.
De ultrakorta vågorna reflekteras knappast alls
i jonosfären. Man kan därför endast räkna med
närmottagning av ultrakortvågssändare. I gengäld
minska störningarna mellan olika stationer och
det blir därför lättare att köra flera stationer med
gemensam frekvens. Det har visat sig, att om två
frekvensmodulerade stationer arbeta med samma
frekvens, uppkomma vid mottagning av den ena
stationen inga störningar från den andra, så länge
som den senares fältstyrka är mindre än hälften
av den förras. Använder man vid mottagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
