Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1944 - Frekvensmodulering, av Erik Esping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(672
TEKNISK TIDSKRIFT
riktad antenn kan man få god mottagning utan
störningar även från den svagare stationen om
inte den starkare stationens fältstyrka är mycket
stor.
Då frekvensmodulerade ultrakortvågssändare
sålunda kunna arbeta praktiskt taget ostörda av
andra sändare, även om flera sändare arbeta med
samma frekvens, kan man låta varje sändare få
det frekvensutrymme, som behövs, för att hela
tonomfånget skall kunna återges. Man har i USA
utsträckt det lågfrekventa bandet upp till 15 kp/s
för att ljudkvaliteten skall bli perfekt.
Då signalen överföres endast genom ändringen
i sändarens frekvens, kommer vågens amplitud
att förbli konstant under moduleringsperioden.
De i sändaren ingående högfrekvensrören kunna
därför drivas med full utstyrning av effekten,
vilket medför, att verkningsgraden blir maximal
och oberoende av moduleringsgraden. I en
ampli-tudmodulerad sändare måste däremot i
allmänhet halva bärvågseffekten finnas i reserv för det
vid fullmodulering behövliga effekttillskottet.
Den frekvensmodulerade sändarens egenskaper
ur ljudkvalitetssynpunkt bli på högfrekvenssidan
ej påverkade av rören utan endast av de i
sändaren ingående kopplingselementen, vilket
underlättar konstruktionen. Sändaren blir i allmänhet
billigare i såväl anskaffning som drift än en
sändare för amplitudmodulering.
För mottagningen erfordras speciella mottagare.
Som nämnts erfordras stora bandbredder. Om
det lågfrekventa omfånget är 15 kp/s blir
bandbredden vid full modulering ungefär 150 kp/s.
Då vidare amplituden hos den
frekvensmodulerade vågen är konstant, kan man inte utan vidare
med en vanlig detektor demodulera bärvågen.
Mottagaren förses därför med en särskild
anordning, diskriminatorn, som översätter
frekvensmo-dulering i amplitudmodulering. Den i
diskriminatorn uppkommande amplitudmodulerade
vågen likriktas sedan på vanligt sätt.
En diskriminator* kan i sin enklaste form bestå
av en vanlig svängningskrets, som är snedavstämd
i förhållande till högfrekvensen. Av fig. 1 framgår
* Jfr Tekniska Skrifter nr 102 (1944).
/ /o f*
Fig. 1. En snedavstämd svängningskrets kan
användas för översättning från frekvensmodulation
till amplitud modulation. f0 är bärfrekvensen, fi
och fn äro frekvensens yttervärden.
hur en amplitudmodulerad våg uppkommer ur
en frekvensmodulerad. Den uppkommande
vågen är egentligen både amplitud- och
frekvensmodulerad. Detektorströmmen är emellertid
uteslutande beroende av amplitudvariationerna,
varför frekvensvariationerna ej ha någon betydelse.
Skulle amplituden hos den inkommande
frekvensmodulerade vågen av en eller annan orsak
variera, kommer strömmen i diskriminatorn att
bli beroende av dessa variationer, vilket skulle
medföra en störande amplitudmodulering av
diskriminatorströmmen. För att eliminera sådana
störningar, låter man den frekvensmodulerade
vågen passera en amplitudbegränsare, innan den
inkommer till diskriminatorn. Sedan vågen
passerat begränsaren är amplituden praktiskt taget
konstant och de störningar, som bero på
ampli-tudvariationer, äro eliminerade.
En mottagare för frekvensmodulering innehåller
— vi tala givetvis om en superheterodynmottagare
— ett ingångsbandfilter följt av ett eller flera
högfrekvenssteg samt ett eller två blandarrör.
Efter förstärkning överföres mellanfrekvensen till
en amplitudbegränsare. Från
amplitudbegränsa-ren överföres mellanfrekvensen, eventuellt efter
ytterligare förstärkning, till diskriminatorn,
varefter likriktning och lågfrekvensförstärkning ske
på vanligt sätt.
Mottagarna måste på grund av de extra
anordningarna och på grund av den relativt ringa
förstärkning, som erhålles per förstärkarsteg vid
ultrahöga frekvenser, bli stora mottagartyper och
innehålla i allmänhet många fler rör än en
mottagare för amplitudmodulering. Vad man vinner
i lägre anläggningskostnad och lägre
strömförbrukning för sändaranläggningen går därför
förlorat flera gånger om på mottagarsidan.
Jämförelse mellan amplitudmodulerad och
frekvensmodulerad bärvåg*
Vi kunna låta uttrycket
v — A ’ sin (a) t + cp) (1)
representera den högfrekventa bärvågen.
Bärvågen kan nu moduleras antingen genom variationer
i amplituden A, i vinkelfrekvensen æ eller i
fasvinkeln <p.
Vid amplitudmodulering erhåller amplituden
på grund av signalen ett tillskott, som kan
representeras av uttrycket m’ A’ eos pt, där m är
moduleringsgraden och p signalens vinkelfre
kvens. Amplituden blir således
A + m ’ A ’ eos pt<=A (1 + m’cos pt)
och bärvågens ekvation blir:
v = A (1 + m • eos pt) ’ sin (w t + <p) (2)
* En utförligare behandling av frekvensmoduleringens
egenskaper ges i Esping, E: "Frekvensmodulation och dess
användbarhet för rundradio i vårt land". Tekn. Medd Telegr.
Styr. (1942) h. 1/3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
