Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 29 juli 1944 - Nya hjälpmedel för astronomisk navigation, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
896
TEKNISK TIDSKRIFT
Ombord på flygplan äro dock förhållandena helt andra,
och flygnavigationens problem blevo akuta i och med att
långdistansflygningarna — t.ex. "bombplansfärjtrafiken"
över Atlanten — kommo i gång på allvar. Ett flygplan
som rör sig med en hastighet av upp till 600 km/h måste
göra mycket täta observationer för att kontrollera sin kurs,
då annars även små fel, antingen det nu är
observationsfel, räknefel eller fel genom avdrift o.d., på kort tid kunna
medföra kursavvikelser på något hundratal kilometer.
Eftersom St Hilaires metod dessutom förutsätter att man känner
sin ungefärliga position, skulle den flygare som har
fått denna mycket felaktig vara lika ohjälpligt förlorad
som den, som i ett lexikon måste finna stavningen på ett
ord vars första bokstav han har glömt.
Redan före kriget ägnades ganska mycket arbete åt att
för luftfartens bruk förbättra beräkningsmetoderna, och
genom engelska flygministeriets försorg framkom bl.a.
Bygraves räknesticka, som förenade snabbhet med god
noggrannhet. Under kriget har arbetet givetvis än mer
intensifierats, och det talas om fullkomligt nya
positionsbestämningsmetoder, varom dock inga detaljer föreligga. Ett par
hjälpmedel, som utgöra en tillämpning av nya idéer på
St Hilaires gamla metod, ha emellertid blivit kända.
Det första, "Spherograph"-systemet, som är uppfunnet
av en amerikansk amatörflygare, Drury MacMillen, utgår
ifrån en direkt konstruktion av ortlinjen på ett halvklot
av lämpligt material. Då klotets diameter måste begränsas
till omkring en halv meter, motsvarande ca 3 mm per
grad, måste ritinstrumenten — en vridbar graderad
meridiancirkel, en storcirkellinjal och en sfärisk passare —
vara utförda med stor noggrannhet och förses med
mikrometrar, fig. 1.
För att bestämma positionen slår man i en nautisk
almanacka upp timvinkeln och deklinationen för den stjärna,
t.ex. Altair, vars höjd man har observerat. Timvinkeln
av-sättes längs ekvatorn, som är ingraverad på klotet, och
genom den så funna punkten dras en meridian. På denna
avsättes deklinationen, och man får på så sätt
himlakroppens subastralpunkt. Passaren inställes sedan på den
observerade höjden och med centrum i subastralpunkten ritas
en cirkel, som är höjdcirkeln, fig. 2. Proceduren upprepas
sedan med de data, som gälla för en annan himlakropp,
t.ex. Arcturus, och man får då mellan de två höjdcirklarna
en skärningspunkt, som utgör flygplanets position i
observationsögonblicket.
Sedan återstår endast att på meridiancirkeln avläsa
latituden för skärningspunkten och med storcirkellinjalen
mäta dess longitud. Hela proceduren tar omkring tio
minuter och ger en noggrannhet av mellan 3 och 10
distansminuter, vilket anses vara tillräckligt för flygbruk. För
Fig. A. Principsektion genom Astrographen.
jämförelsens skull kan nämnas, att felet vid de vanliga
beräkningsmetoderna håller sig vid à 1 distansminut,
således avsevärt mindre. En noggrannhet av denna
storleksordning skulle emellertid kräva ett klot med över 10 m
diameter.
En ännu mera mekaniserad metod för snabb astronomisk
positionsbestämning har utvecklats av Kodak. Principen
för anordningen, som kallas "Astrograph", är den, att ett
stjärnhöjdsdiagram projicieras på kortet. Sedan
navigatören på vanligt sätt bestämt höjden för de två stjärnor,
vilka äro upptagna på diagrammet, finner han omedelbart
sin position vid skärningspunkten mellan motsvarande
höjdlinjer i diagrammets projektion på kortet, fig. 3.
Diagrammets mittlinje visar Greenwich medeltid pius ett
tillägg, som varierar med datum och observationstid.
Inställningen sker genom att mittlinjen bringas att
sammanfalla med en viss inställningslongitud, som erhålles ur
enkla tabeller (samhöriga värden på tidstillägg och
inställningslongitud skrivas i regel på kortet före varje flygning,
så att de snabbt finnas till hands).
Stjärnhöjdsdiagrammen äro tryckta på en vanlig
fotografisk film med låg krympkoefficient. En 15 m längd
film med 10 cm bredd rymmer två eller tre latitudband,
omfattande vardera omkring 20°. Filmen rullas upp på två
spolar som i en kamera, och insättes i apparaten, fig. 4,
som är monterad i flygplanets tak på noggrant bestämt
avstånd från kortbordet. Filmen passerar mellan två
spegelskivor i apparatens nedre del, och över den finnes
monterad en projektionslampa av ficklampstyp, men av
speciellt jämnt glas och synnerligen noggrant byggd glödtråd.
Avståndet mellan lampa, film och kort är noggrant
injusterat, så att diagrammet exakt passar in på kortet. Inga
linser användas, då de oundvikliga aberrationsfelen skulle
ge för dålig projektionsnoggrannhet. (Fortune jan. 1943;
Flight 30 sept. 1943.) sah
Fig. 3. Stjärnhöjdsdiagrammet
projicieras på navigations kort et, varvid
mittlinjen här sammanfaller med
57°N på kortet. Detta speciella
diagram upptar höjdlinjen för Arcturus
och Altair, och navigatören har för
dessa i sextant mätt höjderna 23°
resp. 40°. Positionen kan då direkt
avläsas vid krysset i skärningspunkten
mellan motsvarande höjdlinjer.
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
