Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 23 september 1944 - Förslaget till ny vägtrafikstadga, av r - »Byggnadsforskningen i Sverige», av N Tengvik - Greenwichobservatoriet nedlägges, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1092
TEKNISK TIDSKRIFT
Mycket arbete har av kommittén nedlagts för att i detalj
granska de olika paragrafernas innehåll och formulering.
Kommittén avslutar sitt yttrande med att uttala, att en
fullständig översyn av gällande vägtrafikförfattningar i ett
sammanhang är önskvärd och att det nu framlagda
förslaget till vägtrafikstadga icke bör stadfästas som lag
förrän en sådan allmän översyn har verkställts. r
DK 624 : 658.57 : 69(485)
"Byggnadsforskningen i Sverige". Under denna titel
ämnar Statens Kommitté för Byggnadsforskning i höst
utge ett meddelande.
Genom en rundskrivelse ha myndigheter, institutioner,
privatpersoner etc., som syssla med undersökningar och
utredningar på byggnadsområdet, anmodats att i detta
meddelande genom korta redogörelser låta presentera
utförda, pågående och planerade forsknings- och
utredningsarbeten. Det är av uppenbart värde att denna inventering
av byggnadsforskningen i Sverige blir så fullständig som
möjligt. Det vore därför önskvärt, att även andra än de,
som mottagit rundskrivelser, ville inställa kommittén
redogörelser för av dem bedriven forskningsverksamhet.
En sådan redogörelse bör, förutom data om
forskningsarbetena, innehålla uppgifter om forskningsverksamhetens
organisation och mål, hur erforderliga medel ha
anskaffats, om resultaten ha publicerats och i annat fall om
andra åtgärder ha vidtagits för att bekantgöra dem. De
olika forskningsuppgifterna behöva endast anges
kortfattat så att läsaren i. huvuddrag får veta, vilka problem,
som varit, äro eller avses bli föremål för forskning. Data
böra endast lämnas om sådana arbeten, som ha utförts
under de senaste tio åren och vilkas resultat ännu ej
kommit till allmän kännedom. N Tengvik
Greenwichobservatoriet nedlägges. Det världsbekanta
observatoriet i Greenwich skall inom en nära framtid
läggas ned. Röken från de många varven och industrierna i
närheten har gjort sikten alltför dålig, ljuset från staden
är så starkt att man inte ser svagare stjärnor, och
skorstenar skymma horisonten. Meningen är att förlägga ett
nytt observatorium längre norrut på exakt samma longitud.
Det var från början det urgamla longitudproblemet, som
kom Karl II av England att upprätta ett observatorium
för att hjälpa sjöfarten. Columbus och Magelhaes kunde
ta solhöjder och normanden Jehan av Béthencourt hade
en kvadrant, med vilken ban bestämde sin latitud, när
han for till Kanarieöarna år 1402. — Men de kunde inte
bestämma sin longitud. Man försökte länge att komma till
rätta med frågan med hjälp av månen, men dess rörelse
var ännu alltför litet känd, för att problemet skulle kunn i
lösas efter den linjen.
I England tillsattes en kommitté för att undersöka frågan
och bland dess medlemmar var den kände astronomen
John Flamsteed. Han framhöll, att man endast kunde ha
någon praktisk nytta av månobservationer till sjöss, om
man hade till sitt förfogande tabeller, där månens position
i förväg var beräknad på mindre än en halv minut när,
ocli om huvudstjärnornas lägen voro kända med samma
noggrannhet.
Greenwichobservatoriet, som byggdes av Saint
Pauls-kyrkans skapare, den berömde arkitekten Sir Christopher
VVren, skulle enligt byggnadsplanerna ej få kosta mer än
500 pund. Observatoriets förste chef blev Flamsteed, år
1675, med en lön av 100 pund om året. Vid sin död 40
år senare hade Flamsteed lagt grunden till Greenwichs
framtida anseende som en hörnsten i navigationskonsten.
Ilan hade utfört 20 000 observationer och efter hans död
kunde man ge ut hans stora katalog över 3 000 stjärnors
positioner. "Siffrorna" på den himmelska urtavlan voro
nu placerade med en noggrannhet, som ingen förut hade
kunnat uppnå. Allt detta hade Flamsteed gjort ensam och
med sina egna privata instrument. När Isaac Newton ville
kontrollera tyngdlagarna genom beräkning av månens
rörelse, gick han till Flamsteed, som hade gjort de bästa
observationerna av månens orter.
Flamsteed efterträddes av professor Edmond Halley, som
har givit sitt namn åt den stora kometen. Hans vän Newton
hade på Halleys uppmaningar offentliggjort sina
beräkningar av lagarna för beräkning av himlakropparnas banor
i rymden. Newtons teorier mötte mycket motstånd på
kontinenten, men detta övervanns av Halleys
kometbanberäk-ningar. Halley visade, att de tre stora kometerna av 1531,
1607 och 1682 hade så lika banor, att det måste vara en
och samma komet, som tre gånger hade närmat sig solen.
Ibland skilde sig tiderna för solpassagen med inte mindre
än 15 månader, men det förklarade Halley ur störningar
från Jupiter, vilka han beräknade. Han förutsade, att
kometen troligen skulle återkomma 1758. Halley var då död,
men kometen iakttogs juldagen 1758, och därmed hade
gravitationslagen definitivt bekräftats. Newtons teorier
användes senare bl.a. för att beräkna tidvattnet, ett problem
som hade givit forskarna många gråa hår.
Halley var i Greenwich outtröttlig; bl.a. gjorde han upp
en mycket noggrann karta över kompassens missvisning,
som visade att isogonerna inte gå rakt i nord och syd,
och att man således inte kan begagna sig av dem för
longitudbestämning.
Under 17 års tid försummade Halley aldrig att med
största noggrannhet observera månens meridianpassage, dag
eller natt i klart eller halvklart väder, och vid hans
bortgång kunde man förutberäkna månens position med en
noggrannhet av 2’. Därmed hade grunden lagts för
navigering efter måndistanser, även om noggrannheten i
fartygens position då inte kunde bli större än 60 sjömil.
Redan detta var ett utomordentligt framsteg.
Man försökte alltjämt att lösa longitudproblemet med
hjälp av måndistansen, men det som slutligen ledde till
problemets lösning var att urmakaren Harrison lyckades
konstruera en kronometer för sjöbruk med oro i stället
för pendel. På en resa till Barbados år 1763 bestämde
Harrison månens longitud med ett fel av endast 16’, dvs.
inom normal synvidd till lands. Måndistanserna voro
därmed utklassade, men de skräpade ändå i
navigationsundervisningen i ett och ett halvt århundrade. Ar 1833
infördes tidkulorna, som i hundra år hissades på
hundratals torn i världens hamnar för att först i våra dagar,
bl.a. genom radions tillkomst, undanträngas av mera exakta
metoder.
År 1835 utnämndes George Biddell Airy till Astronomer
Royal, som titeln lyder, en post som han uppehöll under
46 år. Han förenade på ett lysande sätt
greenwichtraditionen att förena vetenskapens och navigationens
intressen. Airy organiserade Greenwichs fundamentala arbete
att observera positionen av stjärnor, sol, måne och
planeter och skaffade nya instrument, bl.a. en meridiancirkel,
som ännu bestämmer exakta läget av jordens nollmeridian.
Han införde gemensam enhetstid i Storbritannien år 1880
(i Sverige infördes enhetstid redan 1860), utvidgade de
meteorologiska observationerna och införde elektrisk
kontroll av tidsignalerna.
Airy hade skänkt Greenwichobservatoriet en ställning,
som svarade mot dess förflutna. Den fullbordades vid den
kongress om enhetstid, som möttes i Washington 1884, där
det beslöts, att världens nollmeridian skulle gå genom
centrum av Airys meridiancirkel i Greenwich. Konferensen
rekommenderade även det nuvarande systemet med zontider,
differerande med jämna timmar.
Före år 1675 fanns ingen vetenskaplig institution, som i
fråga om långa och noggranna serier av observationer
kunde tävla med vad Babylons astronomer hade gjort under
första årtusendet före Kristus. Nu äro babylonerna
överträffade av Greenwich, men bådas observationer behövas
för den moderna astronomin (Nautisk T. 1944 h. 8). r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
