Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 28 oktober 1944 - Rationaliserad spårvägsdrift i Stockholms inre stadsområde, av Torsten R Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 oktober 19 44
1231
betydande elasticitet. Endast härigenom kunna de
relativt korta och alltmer tillspetsade
trafiktopparna morgon och kväll bemästras med ett
relativt begränsat antal vagnar.
Slutord
Förutsättningarna för att spårvagnen skall
komma till sin rätt i modern stadstrafik är att den
får framgå på egen banvall eller i varje fall att
gatubredden är så rikligt tilltagen, att
spårutrym-met normalt lämnas ostört av övrig gatutrafik.
Särskilt för spårvägsdrift med släpvagnar göra
sig dessa krav starkt gällande. Gatuförhållandena
i Stockholm äro i stor utsträckning icke sådana
att dessa förutsättningar kunna fyllas.
Som en följd av gatunätets trånghet och i viss
mån också den särskilt före krisen rådande
inställningen inom bestämmande kretsar, att
framför allt biltrafikens framkomstmöjligheter i
gatorna skulle tillgodoses, är spårsystemet i sig själv
trångt och försett med besvärande kurvor. Detta
jämte vissa på grundval av äldre förordningar
och betraktelsesätt resta säkerhetskrav har
motverkat och motverkar alltjämt anskaffning av
högmodern rullande materiel för spårvägsdriften
med god bekvämlighet och stor kapacitet.
Den allmänna bebyggelse- och
trafikutvecklingen samt gatuförhållandena gynnade under
1930-talet en starkt utveckling av busstrafiken på
bekostnad av spårvägstrafiken och ledde slutligen
till konkreta planer på en successiv avveckling av
spårvägstrafiken i den inre staden med buss- och
trådbusstrafik som ersättning. Första skedet av
denna direkta spårvägsavveckling har genomförts
i och med trådbusstrafiken i Kungsgatustråket.
Krisförhållandena ha nödvändiggjort en snar
anskaffning av nya spårvagnar för
innerstadstrafik trots att ovisshet råder om önskvärda
gatu-regleringars genomförande.
I avsaknad av erforderliga nya leder och
gatu-vidgningar torde frågan om fortsatt
spårvägsavveckling åter bli aktuell vid en efter ett fredsslut
sannolik ökning av gatutrafiken. Med hänsyn
härtill måste vagnanskaffningen tillsvidare begränsas
till att ta sikte på vagnbehovet för den
spårvägslinje som även vid en relativt snabb avveckling
kommer att kvarligga för lång tid framåt, och
där förutsättningarna för en driftduglig
spårvägstrafik äro gynnsammast, nämligen ringlinjen 4.
Vagnarna måste utformas på grundval av
befintligt spårnät med dess spåravstånd och
kundförhållanden.
Fig. 13. Modell av ny innerstadsspårvagn för linje 4.
Rusningstrafikens fortgående intensifiering
såsom en följd av nutida utvecklingslinjer inom
stadsbyggandet och samhällslivet i Stockholm
innebär ur trafikteknisk och driftekonomisk
synpunkt ogynnsamma moment. Dessa måste beaktas
vid vagntypens framställande och motverka
strävanden till större bekvämlighet med ökat antal
sittplatser.
Försöksdrift med enriktningsvagnar ordnade för
trafikantcirkulation och fast konduktör, och
särskilda utredningar baserade bl.a. på arbetsstudier,
ha givit vid handen att de nya spårvagnarna böra
utföras som ensamgående motorvagnar enligt
nämnda system. Härigenom beräknas större
framkomlighet och bättre driftekonomi kunna
erhållas.
Anskaffning av moderna spårvagnar med högt
kvalificerad teknisk utrustning till höga
anskaffningskostnader löser emellertid icke
kollektivtrafikens problem i Stockholm. Förutsättningen för
att dessa vagnar skola ge valuta i trafiken är att
gatuleder och spårsystem äro rymliga nog.
Banan är det primära för den spårbundna trafiken;
är den icke i sig själv lättframkomlig nyttar det
föga med en aldrig så god vagn. Detta faktum,
som i viss mån torde vara förbisett i den
Stockholmska trafikdiskussionen, utgör kärnpunkten i
stadens trafikproblem, och man skulle med en
lätt travestering kunna säga att en stad har inte
bättre trafik än vad den själv förtjänar; särskilt
gäller detta en så speciell trafik som
spårvägstrafiken.
Litteratur
1. Hellgren’, G & åström, T R: Förslag till avveckling av
spårvägstrafiken i den inre staden. Stockholm 1939.
2. Emell, G: Göteborg som spårvägsstad. Medd. Sv.
Lokal-trafikfören. 1944 h. 3.
3. åström, T R: Spårvägstrafikens framtid och vagnparkens
förnyelse. Medd. Sv. Lokaltrafikfören. 1944 h. 1—2.
Fig. 14. Plan av innerstadsvagn med 2,40 m bredd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
