Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 28 oktober 1944 - Bostadsbyggandets framtida förutsättningar, sammandrag av uppsats av Gunnar Ekdahl, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1232
TEKNISK TIDSKRIFT
Bostadsbyggandets
framtida förutsättningar
Ett synnerligen omfattande bostadsbyggande anses av
många böra utgöra ett verksamt medel mot den
arbetslöshet, som kommer att hota i samband med näringslivets
övergång till fredsförhållanden. Man förbiser härvid lätt,
att förutsättningarna för bostadsbyggandet hålla på att
radikalt förändras. Vid början av 1920-talet hade
bostadsbyggandet i rikets tätorter, som det här närmast är frågan
om, mycket begränsad omfattning. Bostadsbristen var då
stor och hushållstillväxten betydande och stigande. Under
så gott som hela mellankrigsperioden befann sig därför
bostadsbyggandet i oavbruten utvidgning.
Trots att bostadsbyggandet mer än fördubblades i rikets
tätorter under åren 1930-—39, var det ingenting som tydde
på, att ett överskott av lägenheter höll på att skapas.
Perioden karakteriserades tvärtom snarare av en viss
knapphet på bostäder på ett antal orter. Förklaringen
härtill ligger till väsentlig del i den demografiska utvecklingen:
tillväxten i antalet äktenskap var år 1939 i rikets tätorter
mer än dubbelt så stor som år 1930.
Även om tillskottet av lägenheter var betydande under
mellankrigsperioden — enbart under 1930-talet steg
bostadsbeståndet i rikets tätorter med 40 % — voro
lägenheterna alltjämt för små ur bostadssocial synpunkt
och i jämförelse med lägenheterna i andra
västeuropeiska länder. Under 1930-talet tillkommo icke mindre
än 125 000 lägenheter om endast 1 rum och kök eller
ännu mindre, vilket utgjorde 45 % av hela tillskottet
av lägenheter under perioden. Detta förhållande måste
sägas vara beklämmande. 1 själva verket voro vi under
1930-talet i full färd med att lösa vår bostadsfråga på
sämsta tänkbara sätt, nämligen genom att låsa fast
bostadsstandarden vid minimilägenheten 1 rum och kök.
Genom krigsutbrottet och de därmed sammanhängande
stegringarna av räntor och kostnader drabbades
byggnadsindustrin av ett mycket kraftigt bakslag. Härtill bidrogo
vanföreställningar hos byggnadsföretagarna rörande
storleken av behovet av nya lägenheter och en allmän känsla
av osäkerhet rörande framtiden.
Tillskottet av lägenheter, som år 1939 utgjorde 45 000
i tätorterna, sjönk till 20 000 år 1940 och 10 000 år 1941.
Tack vare statens stöd åt bostadsbyggandet ändrades
tendensen redan år 1942, då tillskottet av lägenheter utgjorde
23 000; 1943 var man uppe i 33 000, och innevarande år
beräknas tillskottet komma att utgöra närmare 40 000.
Trots denna aktningsvärda produktionsstegring under
brinnande krig har bostadsbristen ingalunda minskat.
På grund av knappheten på viktiga byggnadsmaterial och
den begränsade tillgången på arbetskraft är det för
närvarande omöjligt att avveckla detta bostadsunderskott.
Läget är för närvarande låst, och det är då naturligt, att man
alltmer börjar intressera sig för hur bostadsbygget och
bostadsmarknaden komma att gestalta sig efter ett
vapenstillestånd.
Då det gäller att bedöma bostadsbyggandets
förutsättningar sedan kriget slutat ligger det nära till hands att
studera utvecklingen efter förra världskriget. Särskilt torde
det vara av betydelse att framhäva de väsentliga olikheter
i förutsättningarna för bostadsbyggandet, som
otvivelaktigt kunna beräknas komma att föreligga nu jämfört med
omkring år 1920. För det första har bostadsbristen under
det nu pågående kriget aldrig blivit så omfattande som
den var under senare delen av 1910-talet och början av
Sammandrag av uppsats av fil. lic. Gunnar Ekdahl, i
Ekonomen 1944 h. 2.
1920-talet. För det andra har produktionsapparaten
bevarats till större delen under detta krig, och
bostadsproduktionen har under de senaste åren kunnat hållas på en
jämförelsevis mycket hög nivå; under förra kriget däremot
gick en mycket stor del av produktionsapparaten till spillo.
För det tredje hålla de demografiska betingelserna för
tillväxten av antalet hushåll på att radikalt förändras. Denna
tillväxt torde ha kulminerat omkring år 1940, och man kan
förutse, att den härefter kommer att oavbrutet minskas
jämförelsevis snabbt. Man torde därför ha anledning att
räkna med en hushållstillväxt på något över 20 000 hushåll
årligen eller lika mycket som under åren 1931—35. En
betydelsefull skillnad är dock, att tillväxten under den
nämnda femårsperioden tenderade att stiga, under det att
den under femårsperioden 1946—50 torde komma att sjunka.
Som det emellertid snarast rådde ekonomisk depression i
vårt land under åren 1931—35, och som ett mycket stort
bostadsbehov torde komma att föreligga vid slutet av år
1945, torde detta behov under åren 1946—50 komma att
inte obetydligt äverstiga 20 000 lägenheter per år. Behovet
torde dock ej komma att bli så stort som under åren
1936—40 eller 35 000 lägenheter årligen. Härtill kommer,
som redan nämnts, att tillskottet på lägenheter år 1944
väntas komma att uppgå till inemot 40 000.
Vid det nu pågående krigets slut har man alltså att
räkna med mindre bostadsbrist och bättre bevarad
produktionsapparat än efter förra kriget samt nu avtagande
mot då tilltagande hushållstillväxt. Det finns därför denna
gång inte någon anledning befara, att bostadsbristen skall
bli långvarig; tvärtom kan man riskera, att
bostadsbyggandet sedan den jämförelsevis begränsade bostadsbristen
har blivit täckt, kommer att råka in i en allvarlig kris,
allvarligare än någon tidigare bostadsbyggnadskris i vårt land.
En dylik kris förefaller att kunna avvärjas endast under
tre förutsättningar. För det första får bostadsbyggandet
efter ett vapenstillestånd icke omedelbart drivas i höjden;
bostadsbristen bör icke avarbetas på ett utan på tre
år. För det andra måste man i god tid klarlägga det
framtida bostadsbehovet och planera bostadsbyggandet
för de närmaste fem eller tio åren. För det tredje måste
man i mycket god tid göra klart för sig, att den sanering
av den undermåliga delen av vårt bostadsbestånd — dvs.
en betydande del av beståndet — icke kan komma till
stånd som genom ett trollslag utan fordrar ingående och
tidsödande såväl planeringsarbeten i stor stil som
minutiösa förberedelser av detaljerna. En sådan genomgripande
sanering är nödvändig, för att en någorlunda hygglig
produktionsvolym skall kunna uppnås.
Den tid är med all säkerhet förbi, då vi i vårt land kunde
räkna med en expanderande bostadsproduktion, som kunde
bidra till att hålla de ekonomiska konjunkturerna uppe.
För framtiden kunna vi i bästa fall, synes det, räkna med
att stabilisera produktionen på en i jämförelse med
förhållandena under 1930-talet rätt hög nivå. En dylik
stabilisering skulle allvarligt äventyras om — med hänsyn
till den aktuella efterfrågan och till risken för omfattande
arbetslöshet i samband med en omställning av näringslivet
till fredsförhållanden — vi skulle driva produktionen i
höjden de närmaste åren. I allmänhet torde man räkna
ined ett mycket omfattande bostadsbyggande de första åren
efter kriget. Man får dock komma ihåg, att ett
jämförelsevis omfattande bostadsbyggande åren efter kriget
visserligen framstår som en nödvändig förutsättning för att en
allmän arbetslöshetskris skall kunna avvärjas, men att en
abnormt stor bostadsproduktion icke är någon garanti för
att sysselsättningsproblemet skall få en lycklig lösning.
Om alltså bostadsbyggandet även under de första
efter-krigsåren bör någorlunda svara mot behovet av bostäder
på längre sikt, blir produktionens omfattning i stor
utsträckning en fråga om, i vilken omfattning och i vilken
takt man önskar förbättra de nuvarande
bostadsförhållandena. Utan en sådan förbättring av bostadsbeståndet är en
tillbakagång av bostadsbyggandet oundviklig; det kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
